Det känns som jag blir uppäten av tusen miljoner darrande ludna hål

Nu är det dags att lura sig själv igen! Idag släpps Spider-Man: Web of Shadows. Det är inte direkt ett AAA-spel, men på grund av den pepp jag byggt upp det senaste året måste jag spela det. Jag såg på en engelsk kollegas spelarprofil att han redan börjat spela, och hörde efter med honom vad han tyckte. Bättre än Spider-Man 3, tyckte han. Men inte den upplevelse han hoppats på (även han är en Spider-Mankille, vilket gör honom A-OK i min bok).

Det är så mycket med det här spelet som verkar käckigt. De har tagit fram karaktärer som Moon Knight och Power Man (Luke Cage) ur formalinet. Meningen är att man ska känna entusiasm inför att man kan slåss stående på väggar. IGNs recension har nerdragaren ”Det är åtminstone inte Iron Man”, vilket är roligt, men inte bådar gott.

Jag känner ju själv att det här inte inte känns helt okej. Ska jag verkligen köpa ett mediokert spel, när FarCry 2 släpps samma dag, och Fallout 3 väntar bakom hörnet – bara för att det är Spider-Man? Jo. Kanske ska utnyttja GameStops helt sjukt ologiska 10-dagarsregel och köra så långt jag kan till Fallout 3 släpps, då jag helt enkelt knallar in och ber om pengarna tillbaka. Jag vet att jag är i det närmaste slav under varumärket Spider-Man (han finns att beskåda i någon form i varje rum i min lägenhet, han finns som doftgran i bilen, han finns i en låda på jobbet i form av nätskjutare i plast), men så kan det vara.

Jag menar, här sitter jag nu efter att ha läst recension efter recension som alla konstaterar att Web of Shadows är ett enda stort ”meh”, men jag kan ändå inte släppa det. Jag behöver en intervention. Hjälp.