I wish I could quit you

”Kan jag få litet hjälp här?”

En jättelik man i skraltig, nerblodad rustning ligger på alla fyra på marken bakom ett stenblock och kan knappt röra sig, bara släpa sig sakta över marken. Bredvid honom står en annan bjässe, och skjuter salva efter salva tvärs över rummet.

”Hallå? Återuppliva mig!” ropar mannen på marken. Den andre mannen lyssnar inte. Trots att allt han egentligen behöver göra är att böja sig ner och hjälpa honom på fötter. Mannens namn är Dominic Santiago, han är en COG, en av de tuffaste soldaterna på planeten Sera, men just nu är han inget annat än ett jävla kukhuvud. Dominic har strulat rätt mycket på senare tid. Han har stått kvar och gömt sig bakom en pelare när det är dags att rycka framåt, och han har huvudstupa kastat sig in i strider där det egentligen varit bäst att ta det lugnt, eller åtminstone flanka.

”Hjälp mig någon!” ropar mannen på marken. Han heter Marcus Fenix, och han leder just en fyramannatrupp rakt in i fiendens käftar. Gud vet att han vill göra sitt absolut bästa. Han vill inget hellre. Det händer att han själv får kuta in i kulkärvarna för att återuppliva Dominic, och för att vara rättvis; Dominic har faktiskt varit rätt behjälplig, trots omständigheter som jag inte tänker skriva om här. Det låter rätt ynkligt; ”hjälp mig någon!”, men det är det sista Marcus får ur sig innan han slutligen dör. Det sista som syns innan laddskärmen dyker upp är Dominic, som står kvar och bara skjuter, skjuter och skjuter.

Gears of War 2 är en riktigt maffig spelupplevelse. Jag är ju ingen riktig hardcore gamer, och definitivt inget shooterkille, men ibland kommer det ett spel som man liksom är tvungen att spela. Ett nytt Call of Duty. Ett nytt Halo. Absolut. Jag skulle ju inte kuta iväg och köpa ett Brothers in Arms-spel bara sådär, när jag vet att ett nytt CoD väntar bakom hörnet, men åtminstone tre eller fyra shootertitlar plöjer jag årligen.

Gears of War 2 överraskar mest i det lilla. Det är ingen stor spelmekanisk revolution, men Unreal 3-motorn jobbar verkligen på högvarv, och ljussättningen är häpnadsväckande. Även ljudet är fantastiskt – både i de episka striderna där tjugotals varelser med vapen skjuter samtidigt, och när Marcus tillsammans med Dominic smyger runt i ett praktiskt taget övergivet forskningslaboratorium.
Jag har inte upplevt någon som helst framerate-drop, vilket är beundransvärt med tanke på hur mycket liv det kan vara på skärmen samtidigt. Vi pratar om hundratals fiender och explosioner samtidigt. Jag har inte heller upplevt några pop-ins, men det kan vara för att jag varit så uppslukad att jag inte hunnit tänka efter. Fysiken är finemang, att vada genom vatten och… andra vätskor ser snyggt och verklighetstroget ut. Att sparka runt kroppsdelar har aldrig varit så roligt.

Dessutom har man kul. Det går smidigare nu än i första spelet, på så många plan – det är lättare att sätta sig i skydd, att lämna skyddet, att springa, att sikta. Om man kör på Normal går det nästan för lätt. Om bara Dominic kunde komma till undsättning litet oftare, och inte bara stå och glo när Marcus är nedskjuten och behöver hjälp – jag menar, den där återupplivningsmekaniken finns där av en orsak, och när den inte fungerar i det mesta trängda av trängda lägen är det riktigt irriterande. Däremot kan man på egen hand krypa iväg om man skulle bli sårad, vilket är en nyhet. Marcus kan alltså släpa sig bort till Dom och stå där som en idiot på alla fyra. Inte för att Dom alltid är på humör att hjälpa till, som sagt.

Nu har jag gnällt på Dominic en hel del, men det ska sägas att AI:n sköter sig ganska fint överlag. Fiender kan vara litet överdrivet puckade och kuta rakt fram utan att ta skydd, eller sitta kvar och huka bakom ett betongblock samtidigt som man pepprar dem fulla av bly.

Det finns naturligtvis också en radda nya vapen, fiender och finslipningar i Gears of War 2. De flesta är bra. Särskilt granatkastaren är en favorit, även om den kan vara bökig att kalibrera. De obligatoriska fordonsbanorna är roligare här än i första spelet. I en shooter kan en fordonsbana i det närmaste kännas mer som ett straff än en välbehövlig tempoväxling. Här fungerar det dock bra; fordonet är i princip en stridsvagn med monstertruckdäck, och den är följsam och mjuk och har en fantastisk kanon.

Att spela på Normal är som sagt ingen utmaning. I första spelet kunde man när som helst under kampanjen byta svårighetsgrad, något jag inte sett att man kan göra i uppföljaren, förmodligen för att det finns achievements bundna till vilken svårighetsgrad man kör på. Det hade kanske varit bra. Å andra sidan är det ett incentive att spela en gång till. Heh. Som om man skulle behöva ett sådant.