Det sägs ju att man inte kan älska en annan människa om man inte älskar sig själv. Jag gick på det där litet slentrianmässigt, och gick runt och tänkte, "jaha, okej, då är det där med kärlek inget för mig". Det fick gå så långt att jag inte kunde visa kärlek när jag väl var i ett förhållande. Jag bara gick runt och var rolig och stöttande, men inte särskilt kärleksfull, och jag lät definitivt ingen komma mig in på livet.
Och förresten, vem fan älskar sig själv? Snackar vi om slentriannöjda svennebananmänniskor som inte reflekterar över sig själva, eller snackar vi om de som plöjt ner en massa tid och ståjlers på New Age-skit och/eller religion? Min mamma och pappa hatar sig själva, och jag är mycket medveten om att de älskar varandra.
Jag vet inte vart det här är på väg, ursäkta, jag har feber, men jag tycker att det där med att man inte kan älska någon annan om man inte blah blabbidy blah är bullshit och förmodligen ställer till det för massor av jagsvaga människor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar