The song remains the same

R står och gräver i väskan efter tuggummi när jag kliver på tåget mot Vällingby 08.47 imorse. Hon har en konstig fuskpäls och en lilamönstrad scarf, håret som hon tonade igår kväll är mycket riktigt rostbrunt och ser ut som ormbunkar om hösten. Hon är mycket vacker. Ingen av oss höjer på ögonbrynen. Jag ställer mig bredvid henne och vi kramas. Hon frågar hur jag sovit; jag säger okej och frågar om hon gick och lade sig direkt efter att vi lagt på kvällen innan, som överenskommet. Precis som jag hade hon fastnat i något annat och sedan inte kunnat somna. Vi är båda sena till jobbet och trötta, så vi småpratar bara litet, tuggar tuggummi och klappar litet slött på varandra. Kvällen innan har vi pratat i sammanlagt tre timmar, så det finns egentligen ingenting att tillägga. Vi kommer fram till vår station och tar rulltrappan upp. ”Jag måste skynda mig nu”, säger jag till R, som nu gräver i sin till synes bottenlösa väska efter en tändare. ”Spring!” säger hon. Vi kramas och pussas. ”Vi hörs på mailen sedan”. Jag sätter av mot hissen. Jag hör henne ropa: ”Spring! Spring som vinden!” Jag springer som vinden.