Så jag hämtar upp TG utanför hans port runt tre, det har redan börjat mörkna, för bövelen, och på E4:an norrut är det glashalt. Vi passerar två bilolyckor, chockade dunjackor i vägrenen, tillknycklade mitträcken och glassplitter. I Uppsala har snön fallit, och på Katalin är det i det närmaste julstämning med brasa och hela köret. Ron Sexsmith ska spela.
Är det inte underligt hur det kan bli livsviktigt att börja lyssna på en artist man tidigare bara slentrianlyssnat på efter en trevlig spelning? För Ron Sexsmith har babyface och ledsna ögon och sjunger om billiga hotell och spelar på en gitarr som han tycker låter konstig, och jag ser att han trots sin feta framtoning egentligen inte är särskilt tjock. Det är på inga sätt någon enastående konsert, men materialet är mycket bra, och Sexmith själv är gemytlig och avslappnad. Vi åker hem i mörkret och jag drar över ”Blue Boy” till meppetrespelaren. Så får det bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar