Bob's your uncle, mate

För sådär nio-tio år sedan började det det. Mitt hem fylldes av chilifrukter och lime och ingefära och koriander, jag började yra om att saker och ting var "pukka" och jag bjöd hem folk varje fredag som fick sitta och ooo:a och aaaah:a medan jag hackade och skar och klyftade saker, kutade runt och pressade citron och slängde med luckor och hyvlade lax och syltade och saftade. Det bakades bröd och gjordes couscous-sallader, lammstekar späckades med ansjovis och kapris, kyckling efter kyckling ugnsstektes, paprikor grillades. Det fanns kort sagt ingen hejd på eländet.

Jag har lagat min egen mat sedan jag var femton år gammal. Jag tror det började med min ätstörning. Vissa ungar hängde på stan och brände hudflikar av havande fjortonåringar när de skolkade. Jag gick istället till ICA, handlade, och gick sedan hem och svängde ihop en skön ratatouille. Det är svårt att svara på varför, men matlagning har alltid varit ett av mina största intressen. Förmodligen är det på grund av det är så lätt att gå upp i det, liksom det är lätt att gå upp i allt annat som är ett sätt att uttrycka sig kreativt. Man sätter igång, och så plötsligt har flera timmar förflutit. Igår satt jag på en altan på Värmdö och väntade på att Sudden skulle natta barnen. Jag hittade ett ritblock och en penna, och satte mig och klottrade. Fyrtiofem minuter försvann i ett nafs - precis som tiden kan försvinna när jag skriver, gör bilder på jobbet eller lagar mat. Kanske är det det som är tjusningen. Kanske inte.

När "Naked Chef" började visas på SVT bandade jag varje avsnitt och såg det om och om igen. Litet som jag gjorde med typ Seinfeld. Jamie Oliver lärde utan krusiduller ut hur man kunde laga skön, modern mat i hemmets lugna vrå, vilket jag gick igång på något alldeles oerhört. I avsnitt fem av första säsongen bjuder han sin tjej på ugnsstekt fisk och chokladtårta. Därefter går de ut i Hyde Park och spatserar i duggregnet till tonerna av Airs "All I Need". Länge var det det finaste jag kunde tänka mig. Varje gång jag bjuder en tjej på hemmamiddag är det den sekvensen som rullas upp i mitt inre, som om det vore något slags ideal. Det är det kanske också - jag bjöd en tjej på Jamies chokladtårta en gång (runt 2004) och herrejävlar vad det tog skruv. När jag bodde tillsammans med KB lyssnade vi på "All I Need" jämt och ständigt när vi lagade mat. Ja, se den ungdomen.

Säga vad man vill om Jamie Oliver, men han drev verkligen på mig de där första stapplande åren i eget hushåll. Han bidrog till att jag inte blev en av de där ungkarlarna som slänger in en Billypizza i mikron vid dagens slut, utan att jag istället förstår värdet av en ordentligt lagad måltid. Eller snarare, bekräftade min grundinställning - killar kan och bör bry sig om mat.