Jag har, rent ut sagt, en skitdag. Först och främst försov jag mig litet. Åt inte någonting men drack i alla fall en rejäl kopp kaffe och fastnade framför senaste Sopranos. Vilket resulterade i att jag tappade all tidsuppfattning, och satt i bilen först fem i nio. Dessutom känner jag en begynnande och otvivelaktig sjukdom komma smygande kring halsmandlarna. Den kommer så jävla olägligt. Jag vill bara hem och vila. Häromdagen blev jag hostad på av en turist på Chinateatern, och jag tänkte medan hans hostning landade rakt i ansiktet på mig, att "hej hopp, nu kommer en ny skön spännande form av influensa som jag inte haft förut!" Vi får se vad det här resulterar i.
Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.
I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.
Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar