Strömmingsflundran jag åt till lunch var dessutom inget vidare

Som ett grymt och onödigt socialt expriment mot mig själv har jag de senaste veckorna pendlat till jobbet utan att ha iPod på. Jag vet inte varför, omvärlden blir ju kanske 65% sämre om man inte bara tvingas se den, utan också höra den. Folk som grälar i mobiler om vem som ska släppa in hantverkare, fjortisar i samspråk om det politiska världsläget, äldre män med buskiga mustascher som i likhet med Homer Simpson inte har någon inomhusröst.

Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.

Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.

När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.

Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.

Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?

Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.