Shambles, York

Sitter på Roman bath museum av alla ställen, och har beställt stek och yorkshire pudding. York är väldigt trevligt. Vädret är tyvärr sådär, men det regnar i alla fall inte. Vi ska försöka att enkom livnära oss på engelsk husmans hela resan. Detta inkluderar även indisk mat och KFC. Ingen mer pizza. Käkade pizza i norge för 150 fjälldollars styck. Sjukt dyrt.

Bridlington

Chip shop

Lythe

Fantastiskt fint.

Britain, Britain, Britain

Stavanger

Resan hit var lång och strapatsrik - upp och ner för fjäll i nio timmar. Mer om den senare.

Färjan går kl 23. Det pratas om drinkar, men jag vill bara sova.

Rädd för Oslo

Jag kan inte känna något sammanhang eller någon konsensus i den här stan. På något plan känner jag djup fruktan.

Jag tycker nog inte om Oslo.

Dagen har varit lång och strapatsrik. Jag hoppas att morgondagen inte kommer bjuda på fullt lika många emotionella toppar och dalar.

Norje

Svärje

Utanför Karlstad.

På väg igen

Hyrt bil. Stor. Nu gäller det.

Börjar bra, det här

Bilen har brakat ihop. Vi står på en mack i Strängnäs och väntar på bärgare och hyrbil.

Mina närfver.

Det är bara ibland som det konkret för mig att arbetarklassen verkligen existerar, och att det finns betydande skillnader mellan arbetarklassen och medelklassen. Jag har aldrig tyckt att den ena klassen är bättre än den andra, utan sett dem existera bredvid varandra. Jag är uppvuxen i ett tämligen bemedlat men ändå ganska genomsnittligt hem, med akademikerföräldrar (två examen var) och i ett i dagsläget mycket attraktivt villaområde, men omständigheter såg till att jag ägnade många av mina skolår i en miljonprogramsförort där invandrartätheten var hög. Visst hade barnen där andra referensramar, betedde sig hårdare än de i mitt område, och vare sig den fysiska eller sociala miljön var särskilt inspirerande. Jag kopplade det inte till klasstillhörighet, och vill än idag inte riktigt göra det - jag vill inte gärna associera arbetsklassen med någonting negativt.

I tjugoårsåldern umgicks jag nästan uteslutande i en väldigt homogen grupp av övre medelklasskids, men då och då slank någon annan igenom - en och annan tjej med svanktatuering, solariebränna, Stüssykläder och Buffalos, en och annan snubbe med felgymmade överkroppar, trajbals och pinnsmala ben, och speciellt min gode vän Jan. Å andra sidan trivdes jag inte heller bland folk från mitt eget område, som var upptagna med att polera sina skoträd och planera båtinköp och åka på skidsemestrar och utbilda sig till något förnuftigt.

Anledningen till att jag skriver det här idag är att jag fick ett sms från en tjej jag en gång umgicks med rätt intensivt, under en period i mitt liv jag inte är särskilt stolt över. Den här tjejen är av de starkast bidragande orsakerna att jag, enligt mig själv, utvecklats till en helt annan person än jag var för tre år sedan. En person som inte alls är lika angeleägen att vara alla till lags, eller som desperat vill vara med och följa konventionerna.

Ett tag efter att vi slutade umgås träffade hon en kille som hon snabbt flyttade in med. De började hänga tillsammans på en lokal sylta, där de slog sig i slang med de lokala alkisarna, gick dit direkt efter jobbet - hon hade ett lågstatusyrke inom vården, han jobbade inom Stockholms lokaltrafik. De utvecklade något av ett problem tillsammans. Lägg på det att han även var notoriskt svartsjuk.

De skaffade barn och bodde i hans förortslya på nedre botten i en närförort. Han hade ett barn sedan ett tidigare äktenskap. Där tappade jag helt kontakten med henne. Vi sågs på fika för ett par år sedan, under vilken hennes man ringde hela tiden för att fråga vad vi gjorde. Hon siktades ibland, jag fick rapporter om att hon gick omkring och såg riktigt risig ut, jag såg hennes man hänga utanför systemet på blanka förmiddagen och sedan vet jag inte. Idag fick jag ett sms där jag önskades en trevlig midsommar. Hon hade utelämnat sin man i hälsningen.

Betyder det att hon nu är medellös och lever ensam med sin ett och halvåring någonstans, lämnar honom på dagis och sedan tar röda linjen in till sitt vårdjobb?

Trist.

Semester!

Det är klart att det ska köra ihop sig litet på jobbet lagom till semestern; det hör nästan till på något sätt. Visade sig att jag fått fel i leverans från en annan byrå, som sedan gått vidare till kund. Men det löste sig. Jag orkade inte börja skälla på den andra byrån, det får dröja tills jag är på plats igen - så stort var inte felet, men det krävde någon ytterligare timmes jobb från min sida.

Jag har litet svårt att ta till mig att jag ska vara ledig i en månad nu, en månad som därtill kommer bli mycket händelserik. Dels ska jag ut och resa, dels kommer CC i mitten av juli, och så kommer trycker ju BO ut en telning när som helst.

Nu sitter jag och försöker landa litet hemma hos mamma och pappa genom att kolla på några avsnitt av Firefly. Huset är helt tomt, de är på landet. Till och med katten är på semester.

Mina förväntningar på resan till England är nu så högt ställda att de orimligen kan infrias.

Mans-date

Igår skulle jag egentligen ha gått på en pjäs där LA medverkar. Jag hade mer eller mindre lovat det, men kände mig under dagen så urlakad och trött att jag beslöt att jag inte skulle palla med att sitta på en träbänk i tre timmar medan LA framförde musikalnummer. Så man kan säga att jag sket i det, vilket såhär i efterhand ger mig dåligt samvete.

Istället mötte jag upp med TG på Folkkungagatan och gick upp till Momma för att äta middag. Vi åt någon form av gris, som kan ha varit helstekt fläskkarré. Den var väldigt mör och god, men presentationen, som i övrigt bestod att små shiitakesvampar, rostad nypotatis, krutonger och haricot verts, var ganska blaha. Till det delade vi en flaska rödvin. Det var mycket trevligt.

Efter att efterrätten var uppäten och dessertvinet uppdrucket stapplade vi ut på gatan och kände att det var tidigt för att skiljas åt och gå hem. Så istället gick vi hem till mig. Där korkade vi upp en flaska Gula Änkan och pratade sedan om Josh Hartnett vs Heath Ledger. Det var helt okej. När finskumpan var uppdrucken korkade vi upp fulskumpan. Vi lyssnade på Ryan Adams nya skiva, följt av Feist, Joan As Policewoman och Rufus Wainwright, och det kändes som en hederlig gammal vintisdag.

Visade även TG hur man matar mina fåglar, och gav honom det värdefulla rådet "försök inte krama dem".

Så idag är jag litet trött. SL kom förbi, vi gick ut och åt lunch. Vi ska ses en sväng efter jobbet också, det blir förmodligen det sista man ser av henne fram till augusti. Vi åt taskig kinabuffé och pratade om spel. Och annat.

Det lutar åt att det inte blir någon midsommar för mig i år. Jag känner ingen som helst entusiasm.

Take me back to dear old Blighty

Snavade in på växlingskontoret på lunchen och skaffade mig £250 (det här var innan jag fick bekräftat att lönen inte kommer förrän på måndag, men hej - vad ska jag med svenska pengar till) i den händelse att jag vill tjacka på mig en massa grejer i England. Det här är en pavlovsk reaktion från 1989, då pundet stod lågt och köpfilmsutbudet i Sverige bestod av Repmånad, Strul och diverse läromdel. Då gällde det att plocka ihop kassar och åter kassar med VHS-kassetter. Min första vända i England, som gjordes när jag var tolv, resulterade i att min i dagsläget icke föraktliga filmsamling påbörjades, med klassiker som Lethal Weapon, Willy Wonka & The Chocolate Factory, och InnerSpace. Under de följande sju-åtta resorna byggdes filmsamlingen upp vidare. Jag besökte också en hel del seriebutiker, bland annat den legendariska affären Forbidden Planet på New Oxford Street, och spenderade väl åtskilliga pund i arkadhallarna.

Idag är det åtta år senast jag var i England, och något säger mig att det är väldigt få saker som finns där som inte finns här, eller till beställning på det där Internätet jag läst så mycket om. Jag kommer hålla utkik efter bra pris på boxar som Black Books, Spaced, Buffy The Vampire Slayer och Monty Python (note to self: Skriv lista), men annars ska jag ligga lågt. Det kanske är väl optimistiskt att mina £250 ska räcka i två veckor, men jag ska banne mig försöka.

Om någon vill råna mig bör det ske nu. Jag bär med mig en respektingivande gangstarulle bestående av sedlar i små valörer.

Om en vecka står jag förmodligen och blänger på någon predikstol i en katedral i norra England. Det känns faktiskt litet overkligt. Min resfeber har antagit enorma proportioner.

Gåtan Martin Eriksson

Det finns ju en faslig massa saker som är litet underligt med E-Type, bland annat hans uppknäppta skjorta, hans framgångar, hans plats i Skönhetsrådet och hans kärlek till vikingatiden. Här är dagens Hej Konsument, där han säger han inte har tid att läsa självupptagna bloggar. Däremot hymlar han inte med att han helst både förfestar och dansar till sin egen musik. Man kan därför dra slutsatsen att det inte är självupptagenhet som begrepp som han opponerar sig emot. Drar man det hela ett varv till kanske man till och med kan påstå att självupptagenhet är något av en fäbless för E-Type.

FK ser dig

När jag kom hem efter en kortare middag hemma hos mina höggravida vänner LA och BO låg inte bara nya Rocky på hallmattan, utan också, till min stora förvåning, Försäkringskassans europeiska sjukförsäkringskort. Hur fungerar sådant egentligen? Skickar de ut sådana där kort på måfå i semestertider ifall folk skulle få för sig att vilja resa utomlands, eller har de koll på artt jag bokat utlandsresa? Den inte helt obetydliga del hos mig som är grymt paranoid anade oråd. Eller har min mamma beställt det åt mig? Jag är förvisso redan försäkrad utomlands genom min hemförsäkring, men man kan aldrig vara nog försäkrad.

Det är så mysigt hemma hos LA och BO. Massa bokhyllor fulla med skivor och böcker, en icke oansenlig mängd växter och ett särskilt sorts ljus som bara finns i lägenheter högt upp i ett hus. Innan BO kom hem satt vi vid köksbordet och åt. Av någon anledning sade jag till LA: "Det här kan mycket väl vara sista gången vi träffas bara du och jag inom en överskådlig framtid". Det kändes litet konstigt.

Lyssnar repeterade gånger på Feists "I Feel It All" och plockar i ordning. Det har varit litet Christer Petterssons sista dagar här hemma på senare tid.

Uthängd

Läs min gamle kompis Jans otroligt roliga och elaka tokdissning av mig på hans blogg. Sidan kommer öppnas i ett nytt fönster. Stäng det sedan och läs vidare i det här inlägget.

Jan inbjuder till bloggfejd, det förstår jag, men jag tänker inte sätta igång någon sådan. Jag har helt enkelt ingen lust. Om jag satte igång en hetsig flejmning av honom skulle det bara visa att jag tog honom på allvar, och låt mig intyga att det var säkert åtta år sedan jag slutade göra det.

Jag skulle vilja sätta punkt för det hela precis här, men innan jag gör det kanske det krävs en kortare bakgrundsbeskrivning om Jans hat.

Vi gick i gymnasiet tillsammans och märkte ganska snart att vi hade flera saker gemensamt - dels våra fysiska tillkortakommanden och grava, djupt rotade komplex, men också ett brinnande intresse för film. På dessa saker byggde vi upp en väldigt obalanserad vänskap, som fortlöpte på samma premisser under flera år innan det tog stopp - mest gick vi på bio och käkade på restauranger, kollade i affärer och gick omkring.

Efter gymnasiet gick våra liv åt helt olika håll. Jan jobbade hos sin pappa och läste upp betygen på Komvux. Jag började på högskola, hängde med kompisar, larvade mig med tjejer och söp ner mig; sådant man gör i tjugoårsåldern. Jan jobbade fortfarande hos sin pappa när jag slutade plugga och fick ett jobb, och det var då jag kände att hans missnöje började växa rejält. Det började bli tydligt att våra liv och våra respektive livsstilar inte skulle kunna förenas.

Jan hade känslor och behov som han aldrig pratade om, utan istället började ge utlopp för på sin blogg. En blogg blev två, två blev tre, och tre blev slutligen fyra. Jan valde att dela upp sig själv i ett antal personligheter. Den starkaste personligheten är Nick, som bäst beskrivs som en vanlig, om än något burdus, amerikansk frat boy, som helst skriver om Carmen Electra och lägger upp bilder på halvnäcka damer. En annan blogg vigdes till texter enbart på svenska, och en annan handlar om hans dröm om att bli rik på att inte göra någonting.

Jag kan på många sätt förstå Jans förakt för mig, och kan tycka att det är högst motiverat. Jag hyser ett starkt förakt för Jan, men av diametralt andra orsaker. Den dominerande känslan jag har för Jan är dock inte förakt, utan ömkan. Det var mycket därför vår vänskap tog slut. Jag känner att jag inte kan vara vän med någon jag ömkar, och befinner mig i obalans med. Vi var inte jämlika. Vi kunde inte då, och kan inte heller nu kommunicera. Bristen på kommunikation är något som kan döda vilket vänskapsförhållande som helst. När man dessutom inte delar samma syn på verkligheten blir det ännu svårare.

Ta till exempel hur han tycks se på förhållandet mellan mig och SL. SL är en av mina allra käraste vänner. Vad Jan inte förstår är att en man och en kvinna kan hysa varma känslor för varandra på ett platoniskt plan. Mycket av detta tar avstamp i det faktum att han tror att "When Harry Met Sally" är regelboken för hur män och kvinnor förhåller sig till varandra. Hur bra man än må tycka att "When Harry Met Sally" är, bör man närma sig dess budskap med försiktighet.

Jan nämner "excusitis", som han hävdar att jag har. Efter en snabb googling och påläsning verkar det mest som att han diagnostiserat sig själv. Läs litet kvasipsykologi här och här. Vi som läst Jans primära blogg under en tid kan lätt känna igen honom i beskrivningen av den här "sjukdomen". Excusitis är ingen vedertagen sjukdom, utan ett begrepp som tycks vara myntat av någon självhjälpsguru som vill tjäna pengar på jagsvaga människor.

Jag känner ingen annan människa som läst så mycket självhjälpslitteratur som Jan.

Nu blev det här en litania av det slag som jag helst ville undvika, men så är det. Jag emottar Jans förakt med glädje och sorg, för nu måste man helt krasst konstatera att det inte finns någon som helst chans att vår vänskap kan räddas. Det gör mig orolig för att han ska bli helt och hållet ensam. Om jag känner honom rätt kommer han lägga skulden för det på någon helt annan person än sig själv.