But sir, the Xbox 360 rules.

I torsdags gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en ny Xbox 360. Min förra, som jag lånat från jobbet, redringade i augusti. Jag minns inte ens omständigheterna. Det kom plötsligt. Efter att ha pulat runt med med gamla Xbox-etta och ett skruttigt Wii under en tid kände jag att det fick vara nog. Dessutom släpptes Mass Effect 2 samma dag, ett spel som jag sett fram emot i två år.

En del kallar sina Macar för "precious" - jag har själv gjort det med min gamla iBook. En del smeker sina iPhones till sömns eller polerar växelspaken på sin Dodge Viper som vore den det egna ollonet en sömnlös tisdagsnatt. Själv hyser jag känslor för tvenne livlösa ting - dels den här gamla jobbdatorn, faktiskt, men också min Xbox 360. Eftersom jag genast kände ömhet för min nya enhet förmodar jag att jag egentligen betraktar alla Xbox 360-maskiner som en enda. Eller så är det helt enkelt varumärket jag älskar. Att älska något som tillverkats av Microsoft känns underligt, men det kanske är så det är.

När den nya boxen stod på sin plats och surrade igång kände jag en tillfredsställelse som jag inte känt på länge. Jag har naturligtvis känt mig som Hitler gör i klippet ovan, två boxar har trots allt gett upp livsgnistan för mig. Men jag är förlåtande.

Jag slår på min Xbox 360. Det där välbekanta surrandet från dess plastiga inanndöme fyller luften. Jag klappar på den försiktigt och viskar: "Dö inte för mig nu. Inte ännu. Vi måste bara besegra The Reapers först."

You were married in the mirrored hall when I was sixteen

Min lillasyster gifte sig igår, vilket var en skön och avslappnad tillställning som sammanlagt tog tjugofem minuter. Det var inte meningen att den skulle ta längre heller, syrran och hennes man ville bara få det avklarat och sedan gå ut och käka något gott. Syrrans man hade med sig sina två tonårssöner, som jag faktiskt aldrig träffat förut (de bor på annan ort), och vi kramades och sade välkommen till familjen. Det var egentligen inte alls många där - jag och syrrans bästis, syrrans mans syster, söner och kusin. Men idag är det middag. Jag måste sätta fart. Laxen tillagar sig inte själv.

Don't let the sun go down on me

Jag och MF släntrar iväg längs med Vasagatan i dagens sista anemiska vintersol. Solkig is som små bergskammar under hjulen och vi pratar om den senaste tidens jämmer och elände. Vi kliver in på sportbaren dit vi gått praktiskt taget varje fredag för att äta lunch de senaste fyra åren. Får ett bord. Bligar på de inramade bilderna av idrottsstjärnor - Larry Bird, Mark McGwire, Tiger Woods. Kollar som hastigast på skärmarna för att se vilken match som visas. Får in burgare, får in fish and chips. Hur många till besök hinner vi med innan det tar slut - åtta? Tio?

Vanligtvis är vi sex-åtta personer, de senaste två veckorna har det bara varit han och jag. MF dricker en stor stark, jag dricker en lättöl. MF säger att han är på väg genom sorgens fem stadier i rasande fart - förnekelse, vrede, köpslående har han klarat av på fyra dagar, säger han, nu har han bara depression kvar innan det är dags för accepterandet. "Bra", säger jag, "du kanske kan klara av depressionen imorgon". "Och slösa bort en hel helg?" säger MF. "Nä, det där gör jag nog helst på arbetstid."

After the goldrush

Shit. Det finns så sjukt mycket grejer som jag skulle vilja skiva om här. Tyvärr är mycket av det grejer som jag faktiskt får bra betalt om att skriva om av andra instanser, så jag har inte råd att bjucka på dem i dessa rimfrostiga tider av ekonomiskt förfall. Jösses, vad jag får bra pröjs om att skriva om dem i andra forum, det ska både ni och Gudarna veta.

Vad jag kan bjucka på här är egentligen bara två saker - George Clooney och en nära förestående zombieapokalyps - precis vad ni alla bett, nej, tiggt om. Just det här med zombieapokalypsen, som vi är så många som skojat om i alla dessa år, det är litet osmakligt att skoja om just nu, när alla öppna ytor i Port-au-Prince stinker av lik och urin. Så nej. Jag tror ni förstår vad jag menar - stor katastrof i Haiti av alla jävla ställen; tusentals döda på gatorna, Zora Neale Hurston och hela den grejen. Men det är too soon! Too jävla soon!

Så George Clooney, då? Jag ser på Up in the Air och underläppen skälver av igenkänning, jag ser Clooneys ögon, jag lyssnar på hans trygga röst, jag minns 1996 och jag minns From Dusk til Dawn, jag tänker på JD och hur vi såg alla jävla Clooneyfilmer som kom efter det, till och med One Fine Day (1996), och att det nu är fjorton år sedan,och jag sitter här med magen full av calamari fritti och Chardonnay och myspyser, och jag räknar till femton Clooney-filmer i DVD-hyllan och jag undrar egentligen varför, och jag slinker ner i soffan framför Three Kings och sedan har jag ingenting mer att säga i saken.

Anthony Bourdain's Slow Roasted Pork Ribs of Isolation and Frustration

Min pappa kom runt klockan sex. Jag unnade honom att vila och umgås med sitt barnbarn ett par timmar innan han jagade iväg efter nytt bilbatteri till mig. Vi beslöt att det var dumt att hålla på att kabla var och varannan dag, och helt enkelt byta ut det gamla batteriet, som vid det här laget måste vara runt sex år i alla fall.

Så fram och tillbaka till Alby för att ladda upp, sedan iväg till affären för att handla middag. Klockan var då kvart i sju. Egentligen alldeles för sent för att sätta igång med långkok, men Gud vad jag sett fram emot det. Och eftersom jag tillbringat större delen av dagen med att se Tony Bourdain trycka i sig kilo efter kilo av långkokt griskött kunde jag helt enkelt inte finna mig i att köpa en trött grillkyckling. Det skulle kännas som ett jävla nederlag helt enkelt, och fler nederlag under just denna dagen skulle jag helt enkelt inte palla.

Du behöver således:

1 kg tjockskuret revbensspjäll
1 burk krossade tomater
4 vitlöksklyftor
1 citron
5 plommon
3 msk Worcestershiresås
2 msk soja
2 msk crema di balsamico
1/2 gul lök
Torkad rosmarin, timjan, oregano, basilika
salt, peppar

Värm ugnen till 175 grader. Hacka lök. Kärna ur plommonen och skär dem i kvartar. Fräs löken. Ner med plommonen. Ner med Worcestershiresås, soja och crema di balsamico. Krossa vitlöken, ner med den. Fräs runt i tio minuter, slå sedan över tomaterna. Sjud en sväng till, men det är egentligen inte nödvändigt. Krydda, salta, peppra och citrona.

Klä insidan av en ugnsfast form med ugnsfolie. Placera köttet med fettsidan uppåt. Salta och peppra. Häll sedan såsen över köttet, se till att såsen täcker köttet väl. Täck sedan det hela med ugnsfolie, stoppa in köttet som om det vore en liten bebis. Eller, nja, se snarare till att det sluter tämligen tätt. Sedan skjuts in i ugnen.

Vänta i två timmar. Under tiden Kolla på när Anthony Bourdain äter en tunnbrödrulle från Maxigrillen på Medborgarplatsen med MTV-Kicki (Anthony Bourdain without Reservation s02e05).

Efter att ha väntat i två timmar låter du köttet vila i en halvtimme. Det hela blir otroligt mört, saftigt och smakrikt. Servera med ris.

Smaklig spis!

NOTERING: Det är alltså inte Bourdains recept, utan mitt. Han har enbart inspirerat mig.

Kom kom atombomb

Sista semesterdagen. Jobbigt. Stark söndagskänsla. Nu handlar det om att maximera, tänker jag när jag kliver ur sängen halv nio. Först, några avsnitt av Anthony Bourdain without Reservations medan jag dricker kaffe och äter min powerbarfrukost. Planera dagen. Kanske en shoppingrunda med TG, litet lunch, sedan veckohandla. Sedan åka hem, ställa en billig del av grisen på långkok i ugnen medan jag spelar litet Zelda på Wii. Sedan förtäring av sagda gris framför ett par filmer. Big Fish och kanske Humpday.

Ut till bilen. Som inte startar. För andra gången den här veckan. Ringer TG. Ingen shopping just nu. Ringer pappa, som sitter i bilen på väg hem från landet. Han kommer förbi runt tre, säger han.

Jag vankar tillbaka över gården, bokar tvättstugan och lagar sedan raggmunk med fläsk medan jag bidar min tid.

Klockan är halv två. En och en halv timme kvar till pappa kommer. Sedan blir jag tvungen att köra tre mil. Därefter kanske det kan bli som planerat. Kanske.

Baby when I saw you turning at the end of the street

Att försöka sammanfatta ett helt popkulturellt decennium kan andra få hålla på med. Själv pallar jag det inte. Någon jävla kommentar kan jag väl fälla över det hela, i alla fall, om jag så måste.

Jag tänker på vurmen för åttiotalet. Jag tänker på nördens segertåg över världen. Jag tänker på Sofia Coppola. Jag tänker på att dansa med tårar i ögonen. Jag tänker på hur det nya alltid tar avstamp i något gammalt. På revansch. På kamp efter jämställdhet och utsuddandet av sociala gränser. På hur tweeheten hotade att ta över hela den indiecredd min generation jobbat på att bygga upp under hela nittiotalet, på ironins fall. Jag tänker på youtube, på nätdemokrati. På sociala medier. Hur TV-fiktion togs på allvar igen. Generationskfitet bland recenscenter och kreatörer. På bloggare. Rent yrkesmässigt tänker jag på hur mycket den enskilda personens behov och önskningar stått i fokus. Nostalgi, trygghet, igenkännande.

Jag kan således inte tänka mig att illustrera allt detta på ett bättre sätt än med detta klipp, trots att jag embeddat det förut, trots att jag tjatat om det förut, trots att jag tänker på det nästan varje dag. Det konnoterar så väldigt mycket samtidigt. Nollnolltalet sammanfattas i Molly Ringwalds danssteg på den där trappavsatsen i det där biblioteket.
Håll till godo. Igen.

Åh, the internetz får mig att chuckla ibland

AV Club rapporterar om online-magasinet After Eltons omröstning om vem som var förra decenniets främste gay/bikille inom mediavärlden. Det stod snart mellan min älskade Neil Patrick Harris från How I Met Your Mother, och John Barrowman från Dr Who och Torchwood. När det bara skilde 20 röster mellan de båda började både Harris och Barrowman använda sina kända vänner för att rekrytera röster. Folk som Jonathan "Wossy" Ross, Perez Hilton, Neil Gaiman, Kevin Smith, Felicia Day och Alyson Hannigan började tweeta om att deras följare - sammanlagt flera miljoner - skulle rösta på den kandidat de stöttade. I skrivande stund är det fortfarande oavgjort. Personligen röstar jag ju på Neil Patrick Harris, åh vad jag älskar honom.

Men I ALLA FALL, i kommentarsfältet till denna rapportering skriver en användare: "George Takei is the gay person of every decade". Och det var det som fick mig att skrocka. Gud hjälpe mig, jag älskar George Takei också.

Warp speed, Mr Sulu.

The JR Crabcake Experience, eller Christian Bales' Crabcakes of obsession and paranoia

Guess what, shit nuggets? När jag kom ut till bilen, som främst använts för att köra fem kilometer i stöten sedan innan jul, startade inte när jag skulle åka och handla. Jag ringde till JR, som jag anade var ute och jobbade, och kanske skulle kunna befinna sig i närheten. Det gjorde han dock inte, utan befann sig i pulkabacken med barnen. Han sade att han dock gärna kunde komma förbi och hjälpa mig starta i alla fall. God bless him!

Han anlände strax efter fyra, och kablade igång bilen på ett par minuter. Jag tackade honom och hans sovande barn för hjälpen, och lovade att återgälda tjänsten vid tillfälle. Därefter körde jag runt i en halvtimme för att ladda upp batteriet igen.

Du behöver, till fyra pers:

3 burkar krabbkött (ger ungefär 360 gram krabba, resten är vatten)
2 paket surimisticks för att dryga ut
1 citron
2,5 del ströbröd
1 kruka gräslök
1 kruka koriander (kan skippas)
3 stora schalottenlökar
1/2 röd spansk peppar
1 klyfta vitlök
1 dl majonnäs
2 ekologiska sprättägg
salt, peppar

Häll ur krabburkarna. Pressa ut vattnet ur krabbköttet i ett durkslag eller sil. Hacka upp surimin så att den påminner om krabbköttets konsistens. Ner med detta i en bunke. Knäck två ägg över. Häll i en dl majonnäs. Hacka kryddgrönt, kör i det. Finhacka schalotten. I med det. Hacka chili och vitlök. I med det också. Smaka av med citronsaft, salt och peppar. Rör om.

Nu ner med 1,5 dl ströbröd. Låt stå i cirka 15 minuter. Forma sedan 2 cm tjocka plättar av smeten, c:a 7 cm i diameter. Om smeten inte är tillräckligt tjock man du röra i mer ströbröd. Täck med ströbröd och kyl i 45 minuter eller tills plättarna är fasta och fina.

Stek sedan plättarna 4 minuter på varje sida i en blandning av olivolja och smör tills de är gyllenbruna.

Servera med Den Försiktiges Hemsvarvade Pommes Frites och en skön dipsås.

För att göra Den Försiktiges Hemsvarvades Pommes Frites behöver du 1 kg fast potatis, rikligt med rapsolja och salt och peppar.

Dela potatisen i tre delar. Skär sedan cirka fem millimeter tjocka strimlor av potatisen, så att de påminner om restaurangpommes. Koka sedan potatisen i saltat vatten i fem minuter och kyl sedan ner potatisen i riktigt kallt vatten. Torka potatisen väl.

Lägg sedan potatisen på en plåt. Ett lager för bästa resultat. Potatisen ska sedan så gott som täckas av rapsolja, och sedan köras in i en ugn värmd till 225 grader. Du gör detta eftersom det är riktigt bökigt att fritera potatis på spisen, och för att du inte har någon fritös. Tänk bara på hur livet skulle te sig om du hade en fritös! Vad tjock du skulle vara!

Rör om i pommesen när den ena sidan börjar bli gyllene. Detta tar ungefär 25 minuter. Den andra sidan brukar bara ta 15 minuter, eftersom oljan nu är riktigt, riktigt het. Var försiktig när du rör om! Riktigt försiktig!

Låt pommesen rinna av i ett durkslag rikligt fodrat med hushållspapper. Häll sedan pommesen försiktigt i en bunke. Salta med flingsalt. Peppra. Servera!

Skön dipsås: Hälften majonnäs, hälfte gräddfil. Pressa ner en vitlöksklyfta. Salta, peppra. Hacka ner litet dill. Rör om och kyl.

Ett hjärtligt tack till JR för hans hjälp. Utan honom skulle den här smaskiga rätten aldrig sett dagens ljus.

Smaklig spis!

Crabcakes och Christian Bale - detta vansinne!

Jag blev sjuk på Nyårsafton, och det var lika bra det, eftersom mina storvulna planer för den kvällen i alla fall blev inställda, som så många andra storvulna nyårsplaner jag haft. Tanken var ursprungligen att jag skulle köra ner till SL:s hemstad och fira nyår med hennes familj i deras hus mitt ute i den bohuslänska skogen, men efter många turer beslöts det att det inte var någon bra idé. Vädret hade ställt till det för dem, strömmen kom och gick och snön låg 90 cm hög på backen. Dessutom varnade SMHI för förrädiskt väglag, och jag blev ganska nöjd med att inte behöva köra 45 mil på halkbana.

Så jag laddade upp med halstabletter och firade nyår med min familj, vilket var väldigt trevligt. Pappa hade köpt en ny TV som han var nöjd med, så vi kalibrerade den och såg på Star Trek och oooh:ade och aaaah:ade över alla linsöverstrålningar. Sedan gratinerade vi litet hummer och skålade.

Dagen därpå hade det brutit ut rejält för mig, men eftersom mina föräldrar skulle åka till landet var jag tvungen att åka hem - detta på grund av att trapphissen gått sönder i kylan, och jag inte kunde ta mig in och ut ur huset själv. Så svag i kroppen som jag var släpade jag mig hem och lade mig på soffan. Jag insåg att jag som så många gånger förr åter var helt utlämnad till mig själv och mina hjärnspöken.

När febern bröt ut blev det riktigt illa. Jag bara sov och sov, och när jag inte sov låg jag och yrade på soffan och pratade för mig själv. Verkligheten drev in och ut, fram och tillbaka, upp och ner. Jag visste ibland inte var jag var. Jag började hytta med näven mot folk som gick förbi utanför. Under lördagen hade jag 38.5, så jag stoppade i mig mina receptbelagda smärtstillande och såg på fyra filmer i vilka Christian Bale skildrar olika stadier av besatthet och paranoia. Detta visade sig inte vara bra för mig. Jag började själv bli besatt och paranoid och låg snart under en filt och skakade, samtidigt som jag vandrade vilse i mitt undermedvetnas svindlande korridorer.

Jag försökte få utlopp för detta kreativt, men kunde inte hålla i en skisspenna eller hitta rätt bokstäver på tangentbordet. Jag gnydde. Jag tror att jag stekte ägg och bacon.

Jag duschade inte. Inte heller drack jag kaffe. Inte heller snusade jag. Dessa tre saker är vitala för mitt välbefinnande. Det var som om jag medvetet - någonstans - ville göra situationen värre för mig själv. Intrycket av att se en utmärglad och sömnlös Christian Bale skrubba köksgolvet med lut förstärktes av detta. Att medvetet förneka mig själv från tre av mina största behov var ett expriment som såhär i efterhand framstår som helt vansinnigt. Men jag visste inte vad jag höll på med, jag hade ju 38.5, för guds skull!

Runt halv ett på natten hände sedan något hemskt. Christian Bale stod i en tallskog och sköt med maskingevär mot en stuga i vilken Johnny Depp gömde sig, och plötsligt slogs jag av tanken på crabcakes. Gyllenbruna, frasiga crabcakes! Med koriander, vitlök och chili! Med chipotle, paprikapulver och schalottenlök! Med citron, gräslök och dill! Så många olika sorters crabcakes man kan göra! Jag slog av TV:n och gick och lade mig för att på det sättet måhända få bilden av crabcakes ur huvudet.

Jag vaknade drygt tio timmar senare, hostade upp en klump grönt slem och skrek: "Crabcakes!"

Klockan är nu snart halv två, och fortfarande inga crabcakes! Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte ätit något annat än en powerbar. Jag har däremot duschat, druckit tre koppar kaffe och tagit tre snus.

Jag känner mig isolerad och paranoid. Jag måste ta mig ut! På vändplanen utanför ser jag hur folk parkerar fel och fastnar i snödrivor och beter sig underligt. Jag hytter med näven åt dem. Jag måste komma ut. Jag måste göra crabcakes!

There's white things in the air

Det snöade igen under natten. Inte så farligt mycket, men jag står fortfarande i köksfönstret och spanar ner mot gatan. De har inte plogat ännu. Kanske har det snöat tre centimeter. Därikring. Det ser dock ganska löst ut, med andra ord en baggis att rulla igenom.

Från det att den första snöflingan faller till det att den sista snödrivan tippas ner i Riddarfjärden ägnar jag kanske så mycket som 25% av min tankekraft att planera mitt liv kring väderlek och väglag. Det kan nästan bli till en besatthet.

I mitten av nästa vecka ska jag åka västerut för att fira nyår. Redan nu sitter jag på väderkanalen och söker ledtrådar till hur väglaget blir. Följer E20 i realtid på vägkamerorna, trots att det är helt meningslöst, eftersom det faktiskt det de facto är en hel vecka innan jag ska åka.

Men jag tycker faktiskt om snön, trots att den ställer till det för mig. Häromdagen vaknade jag upp hemma hos min mamma och pappa och tittade som vanligt ut genom vardagsrumsfönstret på skogsbacken utanför. Som ett diarama. Eller som en monter på Naturhistoriska.

Nu packar jag för att åka dit igen. Förutom kläder och julklappar tar jag med mig mina ritualfilmer som jag alltid ser kring jul - Peter's Friends, Edward Scissorhands, A Nightmare Before Christmas, Lethal Weapon. Trots att det ungefär tar lika lång tid för mig att köra hem till jul som det gör att lyssna på "Driving Home for Christmas" är det viktigt för mig att få den där julankomsten.

Just the fax, Ma'am. Just the fax.

Snöig flygplats i juletid. Vertikala byar över startbanorna. Poliser och militärer i klungor, över allt. Redan när planet lyfte från Arlanda imorse visste jag att det egentligen bara fanns en film att se när jag kom hem.

There is no off-position on the genious switch.

"Hela stan är som en militärzon", säger min danske kollega i telefon. "Det kommer nog ta ett tag för dig att komma fram imorgon. Det står en piketbil i varje gathörn."
"Ja, och så är det tydligen problem på flygplatsen för att delegaterna från COP-15 ska åka hem", säger jag.

Fan, jag har verkligen valt helt rätt tid för att åka och hålla workshop på vår danska systerbyrå. Upp klockan fyra, äta en macka, pulsa ut i snön till taxi, stå och dra på sig förstoppning vid gaten, sitta och flyga söderut, äta en macka, åka genom ett sönderbombat Köpenhamn, hålla workshop i sex timmar, äta ett par smörrebröd, åka tillbaka till flygplatsen, äta en macka, kliva på planet, äta en macka, ta en taxi, pulsa tillbaka över gården, gå och lägga sig. Alltså, det är best case scenario. Om jag inte blir kvarhållen i tullen eller hamnar i trafikstockning eller gatukrig. I alla fall, det är en utflykt. A day out of the office, innit? Ser fram emot det.

Paketångest

Jag kilar ut för att köpa ett gäng födelsedagspresenter till min vän Sudden från mig och SL. Därefter går jag hem och slår in dem. Det visar sig dock att jag inte har något papper eller något snöre som inte är julbetonat hemma. Tejpen är gammal och slapp. Jag får prestationsångest. SL är den typen av människa som alltid har massor av olika presentpapper hemma. Jag har till och med sett henne köpa presentpapper i preventivt syfte - alltså trots att ingens födelsedag står för dörren. Hon har köpt bara för att ha hemma. För att inte behöva stå där med skammen.

Jag har dock sparat en massa fyrkantiga förpackningar i syfte att använda som paket - kex, lyxknäcke, pepparkakor, skokartonger. Jag väljer ut några stycken. Men så var det det här med papper. En gammal Tomas Anderssson Wij-affisch, kanske? Mja. Ett gammalt nummer av Level? Näh.

Jag hittar en brun papperspåse som CC haft med sig från New York, den bar en flaska bourbon tvärs över Atlanten. Fint! En present slinker ner i den. Och så hittar jag det där kartonpappret man använder för att rulla upp presentpapper på. Jag använcer det för att lå in en annan present. Perfa.

Och så var det där med snören. Allt jag har är köttsnören. Alltså sådant man använder för att binda upp stekar. Jag virar det runt paketen på ett konstnärligt sätt. Jag har till och med sett det göras i butiker. Det här kommer bli finemang.

Presenterna ligger på köksbordet i en skrynklig, tilltufsad hög. Det se rut som en femåring slagit in dem. I huvudet ser jag SL snörpa på munnen. Hon har en till present hemma, en som kommer överlämnas vid ett senare tillfälle. Det kommer i alla fall vara fint inslaget. Skönt.

Model citizen, zero discipline

Jag drömde att jag var pappa till Eddie och Alex van Halen. När jag var liten tyckte jag det var så coolt att de var halvindoneser - jag kände inga indoneser över huvudtaget, så när Putte, som bodde i ett hus längre ner för gatan, tog med sig ett C-90 med 1984 året då det begav sig och berättade det för mig kände jag ett sorts brödraskap med den gruppen.

Jag antar att det kunde ha varit värre. Jag kunde ha drömt att jag var pappa till Ardy Strüwer.

Någon som inte ser ett skit halvindonesisk ut är Mark Paul Gosselaar. Kolla på den jäveln, han ser sjukt vit ut.

Zack Morris är ju egentligen sinnebilden för en vit, amerikansk high school-kille (hans näsa kan kanske med litet välvilja definieras som något etnisk). Om jag får en son som är såhär pass vit är jag tvungen att förskjuta honom. Jag känner inget brödraskap med Mark Paul Gosselaar.

Det ultimata är naturligtvis att jag får en dotter, och att denna dotter växer upp och ser ur exakt som Kristin Kreuk, som förmodligen är en av de vackraste människorna. Hennes asiatiska ursprung är dessutom helt uppenbart.

Men i alla fall - i drömmen är jag i huset i Enskede och jag lagar mat när det ringer på dörren. Det är mina söner, Eddie och Alex van Halen, som kommer och hälsar på. Vi dricker kaffe och äter gratäng. De är båda i den ålder de är nu, runt femtio. Jag är i drömmen underligt nog lika gammal som jag är nu, men ändå lyckas jag vara deras pappa. Det är en helt och hållet uppfuckad dröm. Sedan vaknar jag, köper ett daypass på Spotify och lyssnar på hela 1984 när jag dammsuger.

Det konsekventa förnekandet av det andliga

Det är Mos Defs födelsedag (som således är exakt fem år äldre än Sudden, grattis vännen), som jag inleder med att gå vilse i en kulvert. Jag ska besöka min postpoliodoktor för ryggkonsultation och ett intyg för parkeringstillstånd för rörelsehindrade, och tar tricken norrut. Jag frågar i receptionen om det finns någon kulvert man kan använda för att ta sig till kliniken, som ligger i ett fristående hus en bit bort. Det gör det. Jag tar hissen tre våningar ner.

Sedan många år tillbaka undviker jag sjukhuskulvertar till varje pris, mycket på grund av det här:


men just den här morgonen kände jag att, ptja, varför inte. Det är inte en käft i kulverten, som sträcker sig evighetslångt i båda riktningarna. Jag tar av till vänster och börjar gå.

Det tar tid, det här, det märker jag ganska snabbt. Jag är ensam. Långt borta hör jag klappret av träskor. Jag blir litet illa till mods. Jag följer skyltarna mot lila zon, gud vad långt jag har gått nu.

Det känns som om jag varit i kulverten en evighet nu. Man har målat barnlika fresker på väggarna och tyckt upp svalor med hjälp av schabloner. Här nere finns inga svalor. Jag tar av till vänster. Jag kan inte se slutet på korridoren, men håller modet uppe. Läser skyltarna, går mot psykiatrin, som ligger precis bredvid kliniken jag ska till. Herregud, tänk om det springer runt dårar här nere.

"Det är som om kylan och fukten har återvänt. Små tecken på trötthet har börjat visat sig i de annars så solida och moderna byggnaderna."

Jag sväljer hårt och tar av till höger. Jag vet inte längre var jag är. Klockan är snart tio. Det känns som om jag gått i flera timmar. Långt borta ser jag två män ställa upp brickor på en vagn. Jag går mot dem.

"Ingen levande vet det ännu, men porten till Riket har börjat öppna sig på nytt."

Jag försöker att inte se skärrad ut när jag går förbi de båda männen, två biträden som ska köra bort frukostens disk. Strax bakom dem ser jag en hiss. Jag beslutar mig att på måfå åka upp ett par plan för att se dagsljus igen. Det spelar ingen roll var jag hamnar, bara jag är ovanför marken igen.

Hissdörrarna öppnar sig. Jag blinkar mot solljuset. Jag befinner mig i klinikens reception. Överrumplad går jag fram och anmäler mig i kassan.

På tillbakavägen tar jag vägen ovan jord. Det tar mig tre minuter att gå tillbaka till huvudentrén den vägen. Detta får mig att undra - var var jag egentligen någonstans under de där tjugofem minuterna som jag spenderade i kulverten?

They build buildings so tall these days

Vi sitter och läppjar på en öl i Cirkus paviljong innan konserten med Regina Spektor börjar.
"Vad lång hon var", säger TG och nickar i riktning mot en kvinna på över 180 som seglar förbi mellan borden.
"Hon också", säger MS. En blondin med ben upp till halsen stolpar fram genom lokalen.
"Kolla där!" utbrister jag och sneglar mot bordet bredvid oss. Vi tystnar och ser oss omkring. Lokalen är till bredden full av kvinnor av längd långt över genomsnittet (165 cm). Vissa ligger runt 170, andra är uppe och tangerar runt 180. Absolut är där gott om normallånga och ganska kjorta tjejer också, men det är det överallt. Däremot är det sällan man ser så många långa kvinnor på samma plats.

Det går en halvtimme. Det har lägrat sig en tämligen påtaglig känsla av surrealism över vårt bord. De långa kvinnorna blir bara fler och fler. Kallsvetten börjar bryta ut på min panna.
"Jag känner mig inte berusad", säger MS, "det känns som en riktig snedfylla."
Vi skrattar. Jag slår handflatorna mot kinderna och utbrister:
"I'm freaking out, man, I'm freaking out!" Det känns som den där scenen i Knocked Up när Seth Rogen och Paul Rudd går på Cirque du Soleil när de är höga på svamp.

Det är inte så att vi på något sätt hyser något agg mot långa kvinnor, och inte heller har vi någon fetisch. Vi bara konstaterar att beståndet är ovanligt högt. Detta vill jag poängtera. Varför det är så många långa kvinnor på Regina Spektors konsert den här kvällen kan man bara spekulera i. Spektor är ju själv bara en tvärhand hög, så det handlar nog inte om den typen av identifikation. Det är underligt.

Ikväll spelar Regina Spektor på Cirkus igen, och jag har en utsänd på plats. Jag har bett henne hålla utkik efter långa kvinnor. Det här ska bli väldigt spännande.

Sluta hänga i gäng

Lilla E balanserar ystert på sin gunghäst när det ringer på dörren kvart i fyra. Hon håller ett hårt grepp om handtagen, samtidigt som hon försiktigt ställer sig på sadeln. En stillsam och gracil balansgång. Det är ett tilltag värdigt en cirkusprinsessa. På TV:n framför henne blir Larry David utskälld av Ted Danson, och med ett halvt öga på TV:n övervakar jag min 18 månader gamla systerdotter medan hennes mamma farmvillar i ett annat rum.

Jag hystar upp lilla E på armen och knallar ut i hallen och öppnar dörren. Utanför står min äldste vän MA och hans flickvän. Jag har känt honom i trettiotvå år, henne i ungefär åtta. Vi kramas och hälsar. Lilla E:s mamma, min höggravida syster, kommer ut för att hälsa. Min äldsta vän säger bland annat:
"Vill du följa med ut till VD's land på fredag? Bara killarna alltså. Grilla litet, ta det lugnt, komma bort..."
Jag säger: "Jag ska på kalas den 12:e, men jag ska kolla vad jag ska göra i övrigt. Men absolut, det låter trevligt".

Några timmar senare sitter jag i köket hos min vän FO, en av killarna. Hans fru ammar dottern i ett angränsande rum, och vi har just avslutat den andra vinflaskan. Jag frågar honom hur han ställer sig till att åka ut till VD's land helgen därpå, och han fingrar på sin iPod och bläddrar fram "Fourth Time Around"-covern med Yo La Tengo och säger att han vill åka.
"Litet god mat, litet vin, och litet pistolskjutning, det låter som en perfekt helg", säger han.
"Litet vad, sade du?!" säger jag.
Han förklarar att KL kommer ta med sig sin Magnum och att det kommer skjutas en hel del under kommande helgen. Uppenbarligen ett faktum som MA valt att mörka, både för sin flickvän och för min syster. Och således även för mig.

Jag och FO diskuterar detta under resten av kvällen. Jag sitter med hans fem veckor gamla dotter i armvecket, och vi pratar om att skjuta sönder plåtburkar med ett högkalibrigt vapen utan uppenbar anledning enbart sex dagar senare. Det är ganska lätt för mig att se lockelsen att i åka ut i skärgården och skjuta med pistol, men samtidigt ter sig hela grejen som fullkomligt onödig. Jag menar, sju halvpackade killar med en pickadoll. Hur känns det egentligen? Är jag den typen av kille som får utlopp för sin trettioårskris genom att skjuta med pickadoll? Tydligen. När jag kliver i taxin runt halv tolv säger jag till FO att jag ringer honom för att bestämma när jag ska hämta upp honom.

Jag insisterar att det kommer sluta i att någon av oss blir vådaskjuten, och att vi kommer bli tvugna att gräva en grund grav och sedan skuldbasta och sedan lova på allt dyrt och heligt att aldrig berätta för någon. Och sedan kommer de skicka ut någon Kjell Bergqvist-typ för att utreda det hela, och det kommer drivas till sin spets och sedan är det kört.

FO säger; "Det enda du kommer behöva göra är en smaskig potatisgratäng", och sedan kommer vi fram till att höras under onsdagen.

Decembernatt

En av landets mest folkkära artister står och pratar om setlistor i sin mobiltelefon vid pastahyllan i mitt lokala Coop. Han bär en enorm knallröd dunjacka, cykelbyxor och blommiga gummistövlar. Han minns mig inte, vi har sprungit på varandra i andra situationer och utbytt hälsningsfraser de senaste femton åren. Nyligen visades en dokumentär om hur han flytt vardagen i Stockholm för att leva en undanskymd tillvaro i New York. Konstigt, eftersom det inte blir mycket mer vardag än att stå i gummistövlar inne på Coop-jävla-nära med en bit ost i kundkorgen.

Jag hittar absolut ingenting att äta. Ingenting. Det skrala utbudet får mig att vilja äta murkelpaté, prusciutto, parmesan. Inget av det finns på Coop. Jag håller i ett paket lammkorv och grips av panik. Jag hör artisten i bakgrunden. Det låter som om han pratar om sin julkonsert. Jag sväljer hårt, ställer ner korgen och springer ut ur affären, bort till bilen.

Återvänder hem en halvtimme senare med en påse full av allt jag vill ha - murkelpaté, prusciutto, parmesan. Till och med litet bröd. Litet oliver och soltorkade tomater. Inlagd vitlök. Ångesten är borta.

Uppe i lägenheten lägger jag upp på en tallrik och går in i vardagsrummet. Häller upp ett glas vin. Äter. Ser på House. House drogar ner Wilson så att han inte kan hålla ett föredrag på en konferens. Jag skrattar och äter. Otroliga smaker i munhålan, vinet lyfter fram dem, förenar dem. Den misslyckade pastan från lunch är ett minne blott.

Jag minns sedan alla påsar chips och askar med kakor jag gömde i byrålådan när jag var tonåring. Hur det kändes så skönt att få äta. Hur ångesten lade sig. Mitt i en tugga drabbas jag av dem, minnena. Men nu vet jag i alla fall en sak som jag inte visste då. Jag vet när jag är mätt. Jag vet när det är dags att sluta äta.

Roligare än Troll Doll-sången i alla fall

Är definitivt ingen Jimmy Fallon-kille, men den här grejen, när han som Neil Young otippat sjunger signaturmelodin till Fresh Prince in Bel Air, är faktiskt rätt kul. På så många plan.