”Han sade att han behövde raka sig”, hör jag pappa säga bakom ryggen. Jag stirrar ut över Årstaviken. ”Han hade ju fått ganska långt vitt skägg under de här veckorna. Så jag tog med mig trimmer och rakapparat och rakade honom igår kväll. Han blev så glad.”
Det där är ju inte morfar, tänker jag när jag blir ensam i det lilla instängda rummet. Någon har byggt ett monument i plast över min morfar i den där sjukhussängen. Det som ligger där är högst olevande. Det står ett ljus på ett bord vid sängen som jag tänder. Sedan skriker jag rakt ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh naj!
Kramar!!!
Jag gick igenom exakt samma sak med min mormor. Shit så bra skrivet.
älskade vän, du skriver så vackert om en känsla jag ännu inte kännt, men som vet att jag kommer uppleva om inte så lång tid. tusen kramar till dig. hör av dig närhelst, jag finns här trots magsjuka.
Skicka en kommentar