Justin Vernon verkar genuint glad över det gensvar han får av en lyckorusig Bernspublik när han kliver av scenen. Han knäpper händerna i brösthöjd och skakar dem, böjer huvudet och vinkar sedan. Det är uppfriskande. Inga slentriantack, inga obligatoriska ”thank you Stockholm, we love you”, utan bara en uppriktig och förvånad tacksamhet över hur bra det har gått, hur vacker lokalen är och hur väl kommunikationen med publiken har fungerat. Det var inget långt set han körde, Justin Vernon, Bon Iver har bara gett ut en skiva, en kort skiva dessutom, och innan de kör igång med ”For Emma” säger Vernon att de nu spelat alla låtar de kan.
Jag har suttit till höger om scenen bakom ett rep, och det är en riktigt, riktigt bra plats för att beskåda Vernons långa, otympliga kropp utföra allehanda krumbukter. Oftast sitter han dock still, med ryggen lätt krökt. Under ”re: stacks” är han ensam på scen, och det är knäpptyst (sånär på när ett glas faller i golvet och krossas bakom baren). Det är mycket vackert. Det är det faktiskt från start till slut. TG säger att han önskar att de kört hela setlistan ett varv till. Jag säger att jag nog inte behöver gå på någon mer konsert nu. När jag släpper av TG utanför hans hus säger han: ”Ja, vi ses väl, eller…?” ”Nej, jag tror det är bra så”, säger jag. ”Vi kommer ändå inte kunna toppa det här”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar