Lugn och fin i Northrend

Träffar en WoW:are på en fest för någon vecka sedan. Jag har inte träffat så många WoW:are förut. Jag menar, det syns ju inte på de flesta, och många spelar WoW i lönndom, men det känns litet som ha sprungit på en medlem av någon sällsynt afrikansk folkstam. "Vad sysslar du med då?" "Jag är masaj."

Nu finns det väl runt tio miljoner WoW:are i världen. Det är, efter mina beräkningar, rätt många. Jag försökte just googla fram hur många det är som dingat 80 nu efter Lich King-släppet, men jag fick inte fram den siffran. En del dingade åttio redan efter typ 36 timmar. Det är rätt bra grindat. Det är också dåligt spelat. WoW-killen, vars efternamn otroligt nog är Dingvall, upprörs med rätta över det sättet att spela. Att spela sådär hetsigt tar bort mycket av spelupplevelsen, menar han. Det finns gillen som bara maratonkör, liksom bara tokgrindar. Vad fan är poängen med det? Det finns konsolspelare som är likadana. Som rusar rakt igenom Fallout 3, till exempel, vad fan är det för roligt med det? Hoppa över alla dialogscener för att hinna först. På Dingvalls server tar de flesta det lugnt och fint. De spelar för att det är roligt. Att dinga är inte i sig själv målet. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Folk som tävlingsspelar är ofta tävlingsmänniskor som saknar de fysiska förutsättningarna att delta i organiserad sport.

Hela jävla poängen med WoW, vad jag kan se, är att utvecklas och upptäcka, att samarbeta och strategera. Vill du kuta rakt igenom? Spela Doom dårå, era jävlar.

Förresten, alla ska kolla på The Guild. Inte bara för WoW:are. Jätteroligt.

And this bird you cannot change

Han är tio centimeter lång, väger 45 gram, är zebrarandig och jag hatar honom. Jag hatar honom så intensivt. Han väcker mig klockan sex på lördagarna och vill ha uppmärksamhet. Ja, kanske inte nu på vintern, då går han istället och lägger sig klockan fyra och börjar gapa när man kommer hem och vill laga middag. Och så blir han arg om man spolar i kranen när det är mörkt. Well excuuuse me! Mitt kök, morsaknullare! Jag vet inte vad jag ska göra med honom. Idag blev han väldigt upprörd när jag städade hans bur. Han fladdrade runt och gapade. Men städat blev det. Nu ser han chockad ut och sitter och bligar på mig mellan spjälorna, den jäveln. Han heter Henke, och han är en jävla douchebag.

Rainbow Six: Bombay

Kom igen. Jag vet att ni tänkt samma sak.

This beautiful creature must die

Jag lagade till en fabrikskyckling på det sätt som stod i anvisningarna på förpackningen. Salt, peppar, smör och soja. Bara för skojs skull liksom. För att visa för mig själv att Kronfågel faktiskt gör helt värdelös kyckling, och att man inte ska köpa en snikkyckling när det finns Bjäröfågel och sådana fina grejer att äta istället.

Och mycket riktigt. Det blev vidrigt. Under många år kunde jag sitta och gnaga i mig Krünvogels jävla DDR-kyckling utan att darra på manschetten, men efter att enbart kört på majskyckling de senaste åren går det bara inte. Ingen smak, för det första. En liter vätska i pannan efter ugnstekning för det andra. Åh fy fan. Det växer i munnen. Nu vill jag kräkas.

Källan

När man som idag jobbar hemifrån kan man ju också passa på att se på Fem i familjen på TV4 Komedi. Det var där det hela började, misstänker jag, hur jag utvecklade vad jag senare skulle börja benämna "min typ", på den tiden jag fortfarande hade en typ. Jag tror det började med Mallory. Man kom hem från skolan, kokade en kopp kaffe, bredde ett par skogaholmisar med ost och bänkade sig. Jag har för mig att det visades runt 17-snåret. Fem i familjen var något man ogärna missade. Det var ganska vänstervridet för att vara en amerikansk sitcom, Michael J. Fox var någon alla killar i min ålder växte upp med och därför okritiskt älskade, och så var det ju Mallory också.

Innan hon i de senare säsongerna förvandlades till en Hilary Banks-liknande stereotyp var hon en ganska klok tjej precis på gränsen mellan barn och vuxen vars plotlines ofta gick ut på att hon förvånades över sin egen dragningskraft på det motsatta könet. Om man ser till tonårsdöttrar i sitcoms, där Vanessa Huxtable och Hilary Banks utgör de mest irriterande och Darlene Conner den mest vettiga är Mallory Keaton ett fyrljus någonstans mittemellan.

It's sex with someone I love

Det sägs ju att man inte kan älska en annan människa om man inte älskar sig själv. Jag gick på det där litet slentrianmässigt, och gick runt och tänkte, "jaha, okej, då är det där med kärlek inget för mig". Det fick gå så långt att jag inte kunde visa kärlek när jag väl var i ett förhållande. Jag bara gick runt och var rolig och stöttande, men inte särskilt kärleksfull, och jag lät definitivt ingen komma mig in på livet.

Och förresten, vem fan älskar sig själv? Snackar vi om slentriannöjda svennebananmänniskor som inte reflekterar över sig själva, eller snackar vi om de som plöjt ner en massa tid och ståjlers på New Age-skit och/eller religion? Min mamma och pappa hatar sig själva, och jag är mycket medveten om att de älskar varandra.

Jag vet inte vart det här är på väg, ursäkta, jag har feber, men jag tycker att det där med att man inte kan älska någon annan om man inte blah blabbidy blah är bullshit och förmodligen ställer till det för massor av jagsvaga människor.

The truth is fucking boring.

Ska ni bara se en usel, astråkig uppföljare i år, ja, då ska ni se X-Files: The I Want To Believe That This Movie Isn't Really As Crappy As I Think It Is. Men herregud. Det blev som ett enda långt dåligt Monster of the Week-avsnitt från en Doggettsäsong. Jag hade förväntat mig i alla fall litet av den etablerade mytologin. Men ack nej.

Se då hellre den lilla superhjältepärlan Hancock. Alla filmer där Will Smith drämmer till Charlize Theron i bakhuvudet med en brödkavel är per definition bra.

Till LA - hur jag tillbragte min födelsedag

Vanligtvis brukar jag inte jobba på min födelsedag. Nu har jag haft turen att ha helg på min födelsedag flera år i rad, och innan dess jobbade jag inte så mycket. Jag minns inte när jag jag tvungen att gå till jobbet innan igår, faktiskt. Men det var okej.

Upp 5.30 och lyssnade på "November Spawned A Monster" med Morrissey, en liten tradition jag har. Sedan spelade jag Horde-läget på Gears of War 2 tillsammans med några duktiga killar över Xbox LIVE. Var dock tvungen att avbryta runt halv nio för att gå till jobbet. Trist. Hade lätt kunnat spela hur länge som helst.

Fick gräva mig ut ur lägenheten och in i bilen, eftersom de glada snöröjarna plogat upp en fyrtio centimeter hög vall runt runt den. Det gick galant med min lilla behändiga skyffel. Det hela var mycket jobbigt.

Sedan jobb i några timmar innan jag lökade därifrån och klippte mig hos en värmländsk gaykille som ställde entusiastiska frågor om tsunamis och andra maritima katastroftyper. Jag svarade efter bästa förmåga. Plockade sedan upp SL för middag hos mina föräldrar. Hon sjöng sin danska födelsedagssång, vilket alltid är en höjdpunkt.

Jag fick ungefär vad jag hade förväntat mig, det vill säga det jag skrivit upp på en önskelista och skickat till mamma ett par dagar innan - en skiva, böcker, husgeråd. Och en slant att köpa vad jag vill för. Så idag har jag köpt ytterligare litet skivor. Bara några stycken, dock - Ron Sexsmith, Glasvegas (vill ha en riktig kopia, känner att jag vill stödja dem) och en jävla Smiths-samling med remastrade spår och "rariteter" - samlaren i mig brottar ner förnuftet jävligt snabbt i de där lägena.

Lilla E var på gott humör och var helt fixerad vid någon sorts leksak. Pappa tvingade SL att lyssna på historier om hans skivsamling och gnäll om hans jobb, och SL var snäll och artig och lyssnade intresserat och ställde initierade frågor. Det hela avlöpte mycket väl.

Kom hem runt tio, korkade upp en flarra vin och drack ett par glas i soffan medan jag läse McCarthys "The Road". Fick tuppar i halsen och satt och hulkade redan efter typ tjugo sidor. Den är så. Jävla. Bra.

Fin födelsedag. Och tack till alla er som ringde och SMS:ade och grejer.

På förekommen anledning

Gammal

Jag har fått grav prestationsångest av Fallout 3. Det är så stort, säger recensenterna med snålvattnet sipprande ur mungiporna, 100 timmar minst. 100 timmar att gegga ner sig i postapokalyptisk futuro-retro. Absolut. Bara det att det låter som om man aldrig kommer kunna klara av spelet över huvud taget. Jag känner mig snarare avskräckt än entusiastisk. Därför känns nu Banjo Kazooie: Nuts & Bolts som ett ganska avslappnande alternativ. Ett spel helt bestående av minispel, som alla kan avklaras på typ fem minuter. Börjar jag bli casual nu? Det är väl åldern. Jag har sett flera andra symptom. Jag tycker till exempel att "Sjön suger" med Lennart Jähkel och Johan Ulveson är ett mycket trevligt program. Och jag föredrar gubben Rick Stein framför Jamie Oliver på BBC Food. Jag har börjat bära cardigan på jobbet. Jag har börjat intressera mig för lokalnyheterna. Jag kurar gärna upp mig i soffan med en god bok.

Imorgon fyller jag 32. Det kan vara det också. Det kan vara det.

Sucker for a pretty face

Under ett par timmar är jag fullt övertygad om att kvinnan till höger är den vackraste jag någonsin sett. Det går naturligtvis över sedan, men det får ändå gå så långt att jag köper Madison Violets skiva och utvecklar en fnissig crush. Jag sitter och tittar på CFR och TG och fnittrar. Det hela känns väldigt pubertalt.
Lisa MacIsaac utgör tillsammans med Brenley MacEachern den trevliga kanadensiska folkpopduon Madison Violet (tidigare Madviolet) som öppnade för Ron Sexsmith igår. Trots diverse tekniska missöden körde de ett på tok för kort set som fick mig att vilja köpa skivan på direkten. Det var samma reptilhjärnereaktion som Joe Pescis karaktär får när han ser Roger Murtaughs dotters reklamfilm för kondomer i Lethal Weapon 2, när han erkänner att han måste kuta ut och köpa kådisar på en gång.

Så jag köper skivan efter konserten och jag och TG sitter i bilen och föreställer oss hur MacIsaac och MacEachern sitter på varsin pinnstol i ett dragit hus på den kanadensiska slätten med varsin gitarr och skriver låtar; gärna iförda bylsiga stickiga kläder och fingerlösa vantar. Emellanåt blåser de i sina kupade frusna händer för att få igång cirkulationen och dricker kaffe ur en grön thermos. Egentligen hyrde de en husvagn på en strand utanför Brisbane för att komponera den senaste skivan, men så kan det gå. Den första skivan skrevs i öknen i New Mexico. Inga jävla kanadensiska tundravindar så långt ögat kan se, alltså. Så sprack den drömmen.

Jag frågar CFR om han någonsin köpt en skiva för att han tyckte artisten var snygg, och min gissning och hans svar kommer samtidigt: ”Suzi Quatro”.

Pajas i dagsljus

Så jag hämtar upp TG utanför hans port runt tre, det har redan börjat mörkna, för bövelen, och på E4:an norrut är det glashalt. Vi passerar två bilolyckor, chockade dunjackor i vägrenen, tillknycklade mitträcken och glassplitter. I Uppsala har snön fallit, och på Katalin är det i det närmaste julstämning med brasa och hela köret. Ron Sexsmith ska spela.

Är det inte underligt hur det kan bli livsviktigt att börja lyssna på en artist man tidigare bara slentrianlyssnat på efter en trevlig spelning? För Ron Sexsmith har babyface och ledsna ögon och sjunger om billiga hotell och spelar på en gitarr som han tycker låter konstig, och jag ser att han trots sin feta framtoning egentligen inte är särskilt tjock. Det är på inga sätt någon enastående konsert, men materialet är mycket bra, och Sexmith själv är gemytlig och avslappnad. Vi åker hem i mörkret och jag drar över ”Blue Boy” till meppetrespelaren. Så får det bli.

Sally, take my hand

Efter att ha lagt Fable II till handlingarna infann sig den där tomheten igen. Den som alltid infinner sig när man klarat ett spel. Visst hade jag kunnat fortsätta att utföra side quests i all evinnerlighet, men vad är poängen? Vad är egentligen poängen? Upwards and onwards! Jag övervägde att spela klart Crackdown för ett ögonblick, men jag kände att jag behövde rensa paletten med något fräscht. Så vad som hände var att jag tog hem Banjo Kazooie Nuts & Bolts från jobbet. Det kändes inte som helt rätt spel, men det kunde i alla fall skänka några timmars förströelse. Något inom mig sade att det fanns något bättre där ute. Något Större. Så jag åker till GameStop efter jobbet. Jag köper Fallout 3. Sedan är det kört.

Okej, nu kör jag det här, sedan får det vara bra. Inga fler spel innan jul. Kanske Prince of Persia. Och Left 4 Dead. Och Call of Duty: World at War. Men sedan får det vara bra.

Hjälp mig. Snälla någon, hjälp mig.

Det skiter sig rätt rejält med Jif Lemon just nu

Utgifter kommer i klump. Vanligtvis brukar allt ta slut samtidigt – toapapper, disktrasor, kaffe, hårprodukter, deo, diskmedel, tvättmedel, två, schampoo, mositurizer. Jag vet inte hur ekvationen där funkar, men så är det. Förmodligen ligger det något annat bakom, något så stort och avancerat att en vanlig människa med ytterst begränsad intelligens inte kan förstå det. Ibland sammanfaller det med en massa annat också – just nu är det dessutom födelsedagar, konserter, resor och annat som ska betalas. Dessutom behöver jag nya rullstolshandskar. Folk sneglar på tunnelbanan. ”Usch”, tänker de. ”Vilka äckliga rullstolshandskar, alldeles trasiga och smutsiga. De är säkert täcka med bajs också”. Vad kan man göra åt det här? Om man skulle hamstra upp ett stort lager av produkter skulle det ändå ta slut förr eller senare, och jag svär att allt skulle ta slut samtidigt. Det enda raka är att bygga upp en buffert av allting, och ändå köpa nytt kontinuerligt, som mina föräldrar. Jag ska ha bunker som i slutet av Raiders of The Lost Ark - ändlösa rader med sköljmedel. Eller låta allt falla samman. Idag ska jag köpa present till min skensvåger. Han läser nog det här. Det blir strumpor. Bara så du har det klart för dig. Det blir strumpor.

The heinous crime of reproduction

I veckans avsnitt av How I Met Your Mother gläds Barney så till den milda grad av nyheten att han inte ska bli pappa att han skapar en ny högtid - Not A Father's Day. Han trycker upp t-shirts och muggar och säger att man kan beställa dem från hemsidan - notafathersday.com. Att den fungerar är en av de anledningar till att jag gillar den här serien så mycket. Vem kan glömma slapcountdown.com (redirectad till en fanclub, eftersom nedräkningen slutat) och lilyandmarshallselltheirstuff.com?

Födelsedag

JAG: Du, har du tänkt på att det här är förmodligen det tjugosjunde året i rad som vi firar din födelsedag.
VD: Jo. Säkert fler, fast vi inte minns det.
JAG: Man väntar sig att din morsa ska ringa på dörren med en pannkakstårta i famnen.
MA: Hon bor ju bara nerför backen, kan hon inte göra det?
VD: Hon är på landet.
JAG: Jag vill leka non-stop-leken och kolla på Disneyfilmer på åttamillimetersprojektor. Kommer din farsa hit och riggar den eller?
VD: Han är också på landet.
JAG: Det här kalaset suger. När är det fiskdamm?

Eftertankens kranka blekhet i Fable II

En by som senast jag besökte den var en nergången kåkstad full av commoners har förvandlats till ett blomstrande litet samhälle när jag återvänder efter tio års frånvaro. De femtusen guldmynt jag investerat har förvaltats väl. Där det tidigare bara fanns ett par skabbiga matstånd finns nu en smedja, flertalet affärer och ett värdshus. Man har till och med rest en staty till min ära. Jag står mitt på torget, visar upp mina troféer, spelar luta, pruttar länge och högljutt och utför en larvig liten dans. Folket jublar och applåderar och dansar med, barnen vill ha min autograf, och både män och kvinnor vill ligga med mig. Trots otaliga inviter och frierier är jag fortfarande singel. Jag är fortfarande bostadslös och sover uteslutande på värdshus – om jag ens sover. Är oftast upptagen med att springa runt och befria slavar och rensa grottsystem från spöken och troll.

Min HUD upplyser mig om att en prostituerad just föreslagit en svängom i sänghalmen. Jag stannar till och tänker efter. Jag har spelat andra spel där man kan plockat upp prostituerade, men aldrig gjort det. Men what the hey, någon gång ska vara den första. Hon följer med upp till rummet i värdshuset, som jag för övrigt just köpt och får regelbunden avkastning från. Jag dansar litet för henne och ger henne choklad. Sedan visar jag musklerna. Hon blir imponerad. Sedan ligger vi med varandra. Vi använder kondom. När det hela är klart dras tio guldmynt från mitt konto. Jag drabbas genast av en ordentlig ångest. Vad är det jag har gjort egentligen? Jag känner mig moraliskt urholkad. Jag får dessutom tio onda poäng.

Jag får så dåligt samvete att jag ger henne femtusen guldmynt. Hon blir jätteglad och vill genast gifta sig med mig. Hon följer enträget efter mig när jag går ut för att rasta hunden och köpa mat. För att dämpa min ångest köper jag upp en hel parkeringsplats med husvagnar. Den prostituerade insinuerar att hon vill ha en ring. Jag stannar upp, kastar boll med min hund en liten stund och skriver ett par autografer. Och då är mitt dåliga samvete fortfarande jättestort. Sedan ger jag henne en ring. Hon blir jätteglad. Vi flyttar in i en av husvagnarna. Nu bor hon där och väntar på att jag ska komma hem. Just nu går det inte, jag är i Bloodstone och jagar piratskatter. Men när jag kommer hem ska jag skaffa barn med henne. Hon ska bli en ärbar kvinna. Jag ska rädda henne. Hon behöver inte sälja sin kropp mer. Det hela känns som The Police-låten Roxanne.

När R ringer mitt i alltihopa berättar jag för henne om att jag just gift mig med en hora på grund av skuldkänslor. Hon skrattar länge och säger: ”Det är så typiskt dig. Du ska alltid hålla på att rädda alla. Du kan ju inte ens vara en dålig kille när du spelar!”

The song remains the same

R står och gräver i väskan efter tuggummi när jag kliver på tåget mot Vällingby 08.47 imorse. Hon har en konstig fuskpäls och en lilamönstrad scarf, håret som hon tonade igår kväll är mycket riktigt rostbrunt och ser ut som ormbunkar om hösten. Hon är mycket vacker. Ingen av oss höjer på ögonbrynen. Jag ställer mig bredvid henne och vi kramas. Hon frågar hur jag sovit; jag säger okej och frågar om hon gick och lade sig direkt efter att vi lagt på kvällen innan, som överenskommet. Precis som jag hade hon fastnat i något annat och sedan inte kunnat somna. Vi är båda sena till jobbet och trötta, så vi småpratar bara litet, tuggar tuggummi och klappar litet slött på varandra. Kvällen innan har vi pratat i sammanlagt tre timmar, så det finns egentligen ingenting att tillägga. Vi kommer fram till vår station och tar rulltrappan upp. ”Jag måste skynda mig nu”, säger jag till R, som nu gräver i sin till synes bottenlösa väska efter en tändare. ”Spring!” säger hon. Vi kramas och pussas. ”Vi hörs på mailen sedan”. Jag sätter av mot hissen. Jag hör henne ropa: ”Spring! Spring som vinden!” Jag springer som vinden.

Projektplanering

Nu är det dags att veva igång sommarens vansinne igen. Jag har ju egentligen inte något bättre för mig, så nu kör vi på det här. Det kommer säkert gå åt helvete, men å andra sidan skulle många säkert hävda att jag redan är där. Kanske kan jag i alla fall få litet sällskap där ett tag i alla fall. Jag vill ha motbrief senast på måndag, annars ser jag det här som godkänt och arbete inleds.

Guldet går till Norrping

Tävlingen är avgjord! Rätt hade naturligtvis Julia, som förstod att Wicket skulle bort. Hennes ewokhat får man kanske ha överseende med – jag tycker nog att ewokerna förtryckts värre än romerna på senare tid, vilket känns obefogat och omodernt i de tider vi i vilka vi nu lever.

Wicket ska bort av följande anledning: Han är den enda av de fem inte har eller har haft trassliga och/eller okonventionella familjeförhållanden. Eric Cartmans mamma är även hans pappa. Darth Vader uppstod genom att någon mörk Sith-herre manipulerade Kraften och på sätt impregnerade hans mamma. Han har också en taskig relation till sina barn, och bidrog ganska direkt till att hans fru dog i barnsäng. Demi Moore växte upp tillsammans med en styvfarsa som spöade både henne och hennes morsa tills han slutligen tog livet av sig. Hon lever idag tillsammans med Ashton Kutcher och har ett ganska underligt men nära förhållande till sina barns far, Bruce Willis. Woody Allen, slutligen, är gift med sin före detta frus dotter.


Wicket, däremot, växte upp i en fredlig by på skogsmånen Endor, i en högst heteronormativ kärnfamilj. Det verkar som det enda som verkligen var jobbigt i Wickets barndom var när han råkade ha sönder sin storebrollas pilbåge. Jävla mes. Inget som härdar direkt. Läs mer om Wicket här.

Now I know I'm able to carry on

1870 stoppade Thomas Mundy Peterson ner en lapp i en låda och blev därmed den förste amerikanen med afrikanska rötter som röstade i ett val, i enlighet med det femtonde tillägg till den amerikanska konstitutionen som trädde i kraft i februari samma år. Han var republikan.

Och idag steg jag upp i ottan och slog på TV:n. Det tog mig gott och väl tio minuter innan jag förstod vad som hade hänt. Ytterligare tio minuter innan det hade sjunkit in. Och sedan slog jag på den här låten.

Vem ska bort?

Wicket W. Warwick, Eric Cartman, Darth Vader, Demi Moore och Woody Allen. Vem ska bort?

Jag känner mig kvasi

Att utföra ett arbete korrekt och inom deadline kan lämna en känsla av tillfredsställelse så stor att man inte vill göra något mer på hela den dagen för att inte förstöra den.

I wish I could quit you

”Kan jag få litet hjälp här?”

En jättelik man i skraltig, nerblodad rustning ligger på alla fyra på marken bakom ett stenblock och kan knappt röra sig, bara släpa sig sakta över marken. Bredvid honom står en annan bjässe, och skjuter salva efter salva tvärs över rummet.

”Hallå? Återuppliva mig!” ropar mannen på marken. Den andre mannen lyssnar inte. Trots att allt han egentligen behöver göra är att böja sig ner och hjälpa honom på fötter. Mannens namn är Dominic Santiago, han är en COG, en av de tuffaste soldaterna på planeten Sera, men just nu är han inget annat än ett jävla kukhuvud. Dominic har strulat rätt mycket på senare tid. Han har stått kvar och gömt sig bakom en pelare när det är dags att rycka framåt, och han har huvudstupa kastat sig in i strider där det egentligen varit bäst att ta det lugnt, eller åtminstone flanka.

”Hjälp mig någon!” ropar mannen på marken. Han heter Marcus Fenix, och han leder just en fyramannatrupp rakt in i fiendens käftar. Gud vet att han vill göra sitt absolut bästa. Han vill inget hellre. Det händer att han själv får kuta in i kulkärvarna för att återuppliva Dominic, och för att vara rättvis; Dominic har faktiskt varit rätt behjälplig, trots omständigheter som jag inte tänker skriva om här. Det låter rätt ynkligt; ”hjälp mig någon!”, men det är det sista Marcus får ur sig innan han slutligen dör. Det sista som syns innan laddskärmen dyker upp är Dominic, som står kvar och bara skjuter, skjuter och skjuter.

Gears of War 2 är en riktigt maffig spelupplevelse. Jag är ju ingen riktig hardcore gamer, och definitivt inget shooterkille, men ibland kommer det ett spel som man liksom är tvungen att spela. Ett nytt Call of Duty. Ett nytt Halo. Absolut. Jag skulle ju inte kuta iväg och köpa ett Brothers in Arms-spel bara sådär, när jag vet att ett nytt CoD väntar bakom hörnet, men åtminstone tre eller fyra shootertitlar plöjer jag årligen.

Gears of War 2 överraskar mest i det lilla. Det är ingen stor spelmekanisk revolution, men Unreal 3-motorn jobbar verkligen på högvarv, och ljussättningen är häpnadsväckande. Även ljudet är fantastiskt – både i de episka striderna där tjugotals varelser med vapen skjuter samtidigt, och när Marcus tillsammans med Dominic smyger runt i ett praktiskt taget övergivet forskningslaboratorium.
Jag har inte upplevt någon som helst framerate-drop, vilket är beundransvärt med tanke på hur mycket liv det kan vara på skärmen samtidigt. Vi pratar om hundratals fiender och explosioner samtidigt. Jag har inte heller upplevt några pop-ins, men det kan vara för att jag varit så uppslukad att jag inte hunnit tänka efter. Fysiken är finemang, att vada genom vatten och… andra vätskor ser snyggt och verklighetstroget ut. Att sparka runt kroppsdelar har aldrig varit så roligt.

Dessutom har man kul. Det går smidigare nu än i första spelet, på så många plan – det är lättare att sätta sig i skydd, att lämna skyddet, att springa, att sikta. Om man kör på Normal går det nästan för lätt. Om bara Dominic kunde komma till undsättning litet oftare, och inte bara stå och glo när Marcus är nedskjuten och behöver hjälp – jag menar, den där återupplivningsmekaniken finns där av en orsak, och när den inte fungerar i det mesta trängda av trängda lägen är det riktigt irriterande. Däremot kan man på egen hand krypa iväg om man skulle bli sårad, vilket är en nyhet. Marcus kan alltså släpa sig bort till Dom och stå där som en idiot på alla fyra. Inte för att Dom alltid är på humör att hjälpa till, som sagt.

Nu har jag gnällt på Dominic en hel del, men det ska sägas att AI:n sköter sig ganska fint överlag. Fiender kan vara litet överdrivet puckade och kuta rakt fram utan att ta skydd, eller sitta kvar och huka bakom ett betongblock samtidigt som man pepprar dem fulla av bly.

Det finns naturligtvis också en radda nya vapen, fiender och finslipningar i Gears of War 2. De flesta är bra. Särskilt granatkastaren är en favorit, även om den kan vara bökig att kalibrera. De obligatoriska fordonsbanorna är roligare här än i första spelet. I en shooter kan en fordonsbana i det närmaste kännas mer som ett straff än en välbehövlig tempoväxling. Här fungerar det dock bra; fordonet är i princip en stridsvagn med monstertruckdäck, och den är följsam och mjuk och har en fantastisk kanon.

Att spela på Normal är som sagt ingen utmaning. I första spelet kunde man när som helst under kampanjen byta svårighetsgrad, något jag inte sett att man kan göra i uppföljaren, förmodligen för att det finns achievements bundna till vilken svårighetsgrad man kör på. Det hade kanske varit bra. Å andra sidan är det ett incentive att spela en gång till. Heh. Som om man skulle behöva ett sådant.

Slåss genom smärtan!

Jag får ingeting skriva om G*ears of W*r 2. Det råder publiceringsembargo fram till antingen måndag eller torsdag. Men jag tror att jag får säga att jag mycket väl kan tänkas komma att gilla det jag eventuellt spelat hittills...

Please tread gently

Det är i princip bara jag och fem personer till som orkar engagera sig i Leona Naess. Hon gör väldigt behaglig, om kanske litet väl mesig gitarrpop. Etc. Mest är hon känd för singeln "Charm Attack" (2000), men även "Ballerina", som var med på många tonårsseriesoundtrack runt 2004.

Hon släppte tre album mellan 2000 och 2004, och jobbade med storheter som Ethan Johns och Ryan Adams, och turnerade bland annat tillsammans med Badly Drawn Boy.
Sedan ramlade hennes pappa av ett berg, och då brast det för henne. Hon droppades från sitt skivbolag, sparkade sin manager och flyttade hem till sin svenska mamma i London. Hon spelade in material tillräckligt för tretton skivor, men det var inte förrän i september som hennes nya "Thirteens"" kom ut - ett urval av allt det nya materialet. Under de tysta åren har Leona fortsatt uppdatera sin Myspace, där sådana som jag regelbundet fick gå in och vittja för att över huvud taget få reda på om hon fortfarande var aktiv. Ibland belönades vi med ett par nya låtar.

Vissa artister, filmer och böcker blir till favoriter utan att man tycker att de är bäst. Min favoritfilm är kanske inte den bästa film jag har sett, men däremot är det den film jag ser om jag är i akut behov att piggas upp. Samma sak är det med Leona. Kanske inte den bästa - hon är ljusår efter Tori, Cat Power, Feist och de donnorna - men definitivt en favorit.

A man's gotta do what a man's gotta do

Det är lördag. Termometern visar på tre plusgrader. Frosten ligger kvar på vindrutorna. Gissa var jag är.

Sitter jag i soffan, nersjunken framför Supernatural? Nej.
Sitter jag i spelfåtöljen framför G*ears of W*r 2? Nej.
Är jag på väg till sciencefictionmässan för att klappa Lance Henriksen? Nej.
Är jag på jobbet och lägger upp en kampanjwebb? Ja.

Ja, det är jag. Men det gör inget. Det är roligt att vara på kontoret själv. Jag har till exempel tagit tillfället i akt att bajsa med öppen dörr. Det ni! Det här skulle man väl kunna ta hur långt som helst - dra fram drulen i ateljén, till exempel. Kanske borde olla allas mellanslagstangenter?!