Lugn och fin i Northrend

Träffar en WoW:are på en fest för någon vecka sedan. Jag har inte träffat så många WoW:are förut. Jag menar, det syns ju inte på de flesta, och många spelar WoW i lönndom, men det känns litet som ha sprungit på en medlem av någon sällsynt afrikansk folkstam. "Vad sysslar du med då?" "Jag är masaj."

Nu finns det väl runt tio miljoner WoW:are i världen. Det är, efter mina beräkningar, rätt många. Jag försökte just googla fram hur många det är som dingat 80 nu efter Lich King-släppet, men jag fick inte fram den siffran. En del dingade åttio redan efter typ 36 timmar. Det är rätt bra grindat. Det är också dåligt spelat. WoW-killen, vars efternamn otroligt nog är Dingvall, upprörs med rätta över det sättet att spela. Att spela sådär hetsigt tar bort mycket av spelupplevelsen, menar han. Det finns gillen som bara maratonkör, liksom bara tokgrindar. Vad fan är poängen med det? Det finns konsolspelare som är likadana. Som rusar rakt igenom Fallout 3, till exempel, vad fan är det för roligt med det? Hoppa över alla dialogscener för att hinna först. På Dingvalls server tar de flesta det lugnt och fint. De spelar för att det är roligt. Att dinga är inte i sig själv målet. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Folk som tävlingsspelar är ofta tävlingsmänniskor som saknar de fysiska förutsättningarna att delta i organiserad sport.

Hela jävla poängen med WoW, vad jag kan se, är att utvecklas och upptäcka, att samarbeta och strategera. Vill du kuta rakt igenom? Spela Doom dårå, era jävlar.

Förresten, alla ska kolla på The Guild. Inte bara för WoW:are. Jätteroligt.