Det är receptet är så enkelt att det inte ens är ett recept. Det är mat som man lägger ovanpå annan mat.
Du behöver, 2 pers:
2 bitar oxfilé
4 medelstora sötpotatisar
150 gram riven västerbotten
3 vitlöksklyftor
1 röd chili
1 tsk timjan
salt, peppar
Skär potatisen i två centimeter tjocka skivor, täck med olja, häll på hack av chili och vitlök, salta peppra, örta (örta?). I ugnen i tio min på 225.
Bryn köttet två minuter på varje sida. Lägg det sedan ovanpå sötpotatisen, täck med ost och skjuts in i ugnen i ytterligare tio minuter.
Ät anrättningen framför korträknar-dramedin 21.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Dear CC,
First - I'm writing this letter while listening to Neko Case's new album Middle Cyclone, which is available in stores and on iTunes March 3 - an album I strongly recommend.
As for the rest...
Well. I am happy to hear your knee is on the mend, though it equally troubles me that it is not mending to the point of content.
It pleases me that you are persuing something that you love and are good at - teaching and aikido. Not all men are as fortunate as you. That you are able to both enjoy your autonomy - this the most overlooked and least valued of all qualities - and enjoy the company of a woman is also very good news. I would hope that you are able to understand and treasure that unique position.
Any man who considers himself free, and/or an artist, requires his autonomy. Too many of my friends are currently lamenting their lack of freedom, because they at one point or another considered constant and yet unrelenting and unyielding companionship (and the responsibilities therein) being paramount to their existance.
Your physical address reveals that you are currently in a geographical (and most certainly emotional) spot that you love, and it pleases me. So am I. Which pretty much entails my apartment. It is being kept well, a slew of new plants have just this week found its place on windowsils and on shelves, forced into weathered old pots, fed tepid water from the taps and assured safety for at least a couple of months until I grow weary of them and start neglecting them. A new set of curtains are ready to be mounted. A few new throw pillows in bright and assuring colors are nesting atop the purple couch.
Spring is almost visible here; we certainly feel it seeping from our fingertips, certainly feel it stretching, arching its back, yawning behind our eyes. It snowed yesterday, but it was a snowfall met with guffaws and shrugs; we all knew the snow would perish in the Friday mid-day sunshine. All the drains are giggling with delight by the thought of this, and so am I.
Not much to tell about love. I know you had anticipated it, me being all bubbly and excited when we last met. But I lost interest. A certain amount of interest was feigned for some time, but I have very little patience when it comes to these things.
Since then, I have been mostly working and reading. Time has lapsed (as it tends to). Hairs have been lost, some have turned white, and wrinkles have settled on my brow and around my mouth (as they tend to).
Some claim there has been a shift in the world since November 4. Has there really? What is to be expected?
I cannot claim I HAVEN'T felt it. Something might very well be different.
Still, my greatest refuge is my geekery.
I think about you often.
Hugs,
//[Steelwheels]
As for the rest...
Well. I am happy to hear your knee is on the mend, though it equally troubles me that it is not mending to the point of content.
It pleases me that you are persuing something that you love and are good at - teaching and aikido. Not all men are as fortunate as you. That you are able to both enjoy your autonomy - this the most overlooked and least valued of all qualities - and enjoy the company of a woman is also very good news. I would hope that you are able to understand and treasure that unique position.
Any man who considers himself free, and/or an artist, requires his autonomy. Too many of my friends are currently lamenting their lack of freedom, because they at one point or another considered constant and yet unrelenting and unyielding companionship (and the responsibilities therein) being paramount to their existance.
Your physical address reveals that you are currently in a geographical (and most certainly emotional) spot that you love, and it pleases me. So am I. Which pretty much entails my apartment. It is being kept well, a slew of new plants have just this week found its place on windowsils and on shelves, forced into weathered old pots, fed tepid water from the taps and assured safety for at least a couple of months until I grow weary of them and start neglecting them. A new set of curtains are ready to be mounted. A few new throw pillows in bright and assuring colors are nesting atop the purple couch.
Spring is almost visible here; we certainly feel it seeping from our fingertips, certainly feel it stretching, arching its back, yawning behind our eyes. It snowed yesterday, but it was a snowfall met with guffaws and shrugs; we all knew the snow would perish in the Friday mid-day sunshine. All the drains are giggling with delight by the thought of this, and so am I.
Not much to tell about love. I know you had anticipated it, me being all bubbly and excited when we last met. But I lost interest. A certain amount of interest was feigned for some time, but I have very little patience when it comes to these things.
Since then, I have been mostly working and reading. Time has lapsed (as it tends to). Hairs have been lost, some have turned white, and wrinkles have settled on my brow and around my mouth (as they tend to).
Some claim there has been a shift in the world since November 4. Has there really? What is to be expected?
I cannot claim I HAVEN'T felt it. Something might very well be different.
Still, my greatest refuge is my geekery.
I think about you often.
Hugs,
//[Steelwheels]
New wallpaper, new shoe leather
Sitter här och tänker på Scott Speedman, som man ju gör ibland, och får en väldig lust att lyssna på de båda signaturmelodierna till Felicity. Det är ju exakt därför som Al Gore uppfann Youtube. Så jag hittar en uppsjö versioner, och upptäcker något väldigt fint.
Otroligt många människor har valt att lägga upp bilder från sina universitetsår och använt signaturmelodierna till Felicity som soundtrack. Den bästa är från en tjej i Florens. Hennes första år skildras i på gränsen till lugubra stillbilder, medan det andra året illustreras av spralliga rörliga bilder.
Vilka är de här människorna? Vad gör de idag? Försöker de fortfarande skapa ett narrativ av sitt liv? Är tjejen och killen fortfarande ihop? Det verkar vara väldigt roligt att gå på universitetet i Florens.
Otroligt många människor har valt att lägga upp bilder från sina universitetsår och använt signaturmelodierna till Felicity som soundtrack. Den bästa är från en tjej i Florens. Hennes första år skildras i på gränsen till lugubra stillbilder, medan det andra året illustreras av spralliga rörliga bilder.
Vilka är de här människorna? Vad gör de idag? Försöker de fortfarande skapa ett narrativ av sitt liv? Är tjejen och killen fortfarande ihop? Det verkar vara väldigt roligt att gå på universitetet i Florens.
And I'm feeling very sick and ill today, but I'm still fond of you
Över varsin medioker caesarsallad sitter jag och kollegan AKL och begrundar våra liv. Ett par timmar tidigare har hon skrivit på kontraktet för den trea i innerstan som hon just köpt tillsammans med sin kille. De väntar sitt andra barn. Hon är mycket exalterad, och det rättmätligen - lägenheten är situerad på ett av de allra bästa tänkbara lägena, med hela Mälaren precis utanför fönstret och sol precis jämt. AKL:s fågellika anlete skiner ikapp med solen som nästlar sig in genom avgasimmiga fönster. AKL är en skön människa, som dessutom i nuläget är trångbodd, så jag gläds åt henne.
AKL anmärker på att jag inte äter fish & chips, vilket jag brukar göra om fredagar när vi äter lunch tillsammans, och jag berättar för henne om gårdagen.
Dagen efter att jag och Nicki, förlåt - NP, varit på Wasahof är jag förfärligt bakfull. Vi lät det spåra ur litet, om man så säger. Till huvudrätten (jag åt hummer och en näve räkor, NP åt hälleflundra) drack vi en flaska vitt, vilket i realiteten innebär att NP drack ett och ett halvt glas och lurade i mig resten. Medan vi väntade in desserten drack jag en dry martini. Till efterrätten drack jag en smarrig whisky.
Det resulterar i förlängningen i att jag på torsdagen nappar direkt på en burgare med frittar från Texas Burger Co till lunch.
På kvällen går jag hem och lägger mig på soffan och ser på veckans serier. 24, Terminator och Chuck sveper förbi utan att jag egentligen registrerar någonting. Mitt i House pausar jag, tar på mig jackan och stapplar bort till kinesen vid parken.
Att gå till en sunkig kinakrog alldeles allena kräver sin man. Eller så gör det det inte. Alltid samma fem alkisar vid ett bord. Alltid den analfabetiska servitrisen vid kassan. Alltid den gladlynte innehavaren vid bordet brevid, begravd i kvällstidningarna. Man känner sig aldrig så sunkig som man gör när man bakfyllehungrig släntrar ner till kinesen vid parken.
Jag stirrar på den enslige alkisen som sitter vid ett bord och tänker att det där är jag om trettio år. Jag beställer det värsta tänkbara - friterade räkor. Ska jag ha något medan jag väntar? Ja. Jag ska ha en pint. Så jag sörplar på min pint och ögnar igenom en kvällstidning och pratar med innehavaren om den kungliga förlovningen och SAAB-affären. När jag hämtade mat veckan innan pratade vi bara om SAAB-affären. Nästa gång kanske vi pratar om SAAB, förlovningen och IPRED. Om jag hade gått dit idag hade jag velat prata om att ingen blev fälld mordet på Romario. Jag föreställer mig att jag går dit en dag och att samtalsämnena aldrig tar slut; jag kommer bli en del av inredningen precis som alkisarna.
Och maten kommer och jag knallar hem i snövädret och det är alldeles för många räkor, så jag äter inget ris utan sitter och doppar räkorna i sås framför den sista halvtimmen av House och känner mig eländig.
AKL stirrar på mig över salladen och säger att det jag gjort är precis det hon alltid drömmer om. Att bara sitta i soffan bakfull och äta snabbmat för sig själv och få vara ifred.
Men den morgonen har hon skrivit på kontraktet, och i augusti kommer det en ny människa in i hennes liv. Samtidigt kommer jag stå med jackan på vid kassan och sörpla på en pint och prata om SAAB, förlovningen, IPRED, Romario, sport, bolån, MC-gäng, den försvunna sommaren och kanske eventuellt om ett krig.
AKL anmärker på att jag inte äter fish & chips, vilket jag brukar göra om fredagar när vi äter lunch tillsammans, och jag berättar för henne om gårdagen.
Dagen efter att jag och Nicki, förlåt - NP, varit på Wasahof är jag förfärligt bakfull. Vi lät det spåra ur litet, om man så säger. Till huvudrätten (jag åt hummer och en näve räkor, NP åt hälleflundra) drack vi en flaska vitt, vilket i realiteten innebär att NP drack ett och ett halvt glas och lurade i mig resten. Medan vi väntade in desserten drack jag en dry martini. Till efterrätten drack jag en smarrig whisky.
Det resulterar i förlängningen i att jag på torsdagen nappar direkt på en burgare med frittar från Texas Burger Co till lunch.
På kvällen går jag hem och lägger mig på soffan och ser på veckans serier. 24, Terminator och Chuck sveper förbi utan att jag egentligen registrerar någonting. Mitt i House pausar jag, tar på mig jackan och stapplar bort till kinesen vid parken.
Att gå till en sunkig kinakrog alldeles allena kräver sin man. Eller så gör det det inte. Alltid samma fem alkisar vid ett bord. Alltid den analfabetiska servitrisen vid kassan. Alltid den gladlynte innehavaren vid bordet brevid, begravd i kvällstidningarna. Man känner sig aldrig så sunkig som man gör när man bakfyllehungrig släntrar ner till kinesen vid parken.
Jag stirrar på den enslige alkisen som sitter vid ett bord och tänker att det där är jag om trettio år. Jag beställer det värsta tänkbara - friterade räkor. Ska jag ha något medan jag väntar? Ja. Jag ska ha en pint. Så jag sörplar på min pint och ögnar igenom en kvällstidning och pratar med innehavaren om den kungliga förlovningen och SAAB-affären. När jag hämtade mat veckan innan pratade vi bara om SAAB-affären. Nästa gång kanske vi pratar om SAAB, förlovningen och IPRED. Om jag hade gått dit idag hade jag velat prata om att ingen blev fälld mordet på Romario. Jag föreställer mig att jag går dit en dag och att samtalsämnena aldrig tar slut; jag kommer bli en del av inredningen precis som alkisarna.
Och maten kommer och jag knallar hem i snövädret och det är alldeles för många räkor, så jag äter inget ris utan sitter och doppar räkorna i sås framför den sista halvtimmen av House och känner mig eländig.
AKL stirrar på mig över salladen och säger att det jag gjort är precis det hon alltid drömmer om. Att bara sitta i soffan bakfull och äta snabbmat för sig själv och få vara ifred.
Men den morgonen har hon skrivit på kontraktet, och i augusti kommer det en ny människa in i hennes liv. Samtidigt kommer jag stå med jackan på vid kassan och sörpla på en pint och prata om SAAB, förlovningen, IPRED, Romario, sport, bolån, MC-gäng, den försvunna sommaren och kanske eventuellt om ett krig.
onsdag 25 februari 2009
A child in a curious phase
Vad säger man till en kompis som enträget försöker lansera ett nytt tilltalsnamn vid trettio års ålder - speciellt när namnet är Nicki. NP vill alltså från och med nu kallas för Nicki. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon undertecknar till och med e-mail med det. Jag ska säga till henne att jag från och med nu ska tilltalas Nighthawk.
Chapter one again, here I go again
NP ringer när jag ligger med ansiktet neråt i sängen med ett spjut genom magen. Det är inte läge att prata i telefon. Klockan är åtta på morgonen och den enda anledningen till att jag är vaken är att jag måste ringa till administrative chefen och sjukanmäla mig. Det går inte att gå till jobbet med ett spjut genom magen.
Eller, snarare så tror jag det var benfragment. Kvällen innan, efter att varit på IKEA med SL och därefter handlat mat, är klockan halv nio när jag äntligen får sätta mig ner och trycka i mig mat – revbensspjäll är ett dåligt val. Jag är så hungrig att jag tror jag tuggar i mig litet av benen där jag sitter i mörkret och blänger på Zodiac med kommentarsspåret på. Man ska inte äta i mörker. Jag äter även chips och en näve Rollokolor. Fan ta er, IKEA, med era prisvärda möbler och blodsockerhöjande lågprisgodis i anslutning till kassorna!
NP vill fika dagen därpå, och jag tror mig kunna bli frisk till dess. Jag menar, hur lång tid tar det för benfragment att lösas upp/lämna kroppen? Jag ringer mig sjuk och ligger sedan och stirrar upp i taket och föreställer mig hur lång tid det kommer ta innan folk börjar förstå att jag är död. Vilka kommer på begravningen? Kommer LA minnas att de måste spela ”Thrasher” med Neil Young? Och det gör så ont. Jag vet inte om jag somnar eller svimmar av smärtan, men när jag vaknar är klockan fyra på eftermiddagen, och det gör inte ont längre. Jag blir så glad att detta utspelar sig via SMS senare på kvällen:
NP: Ska vi fika efter jobbet imorgon eller?
S: Jag ska köpa nya rullstolshandskar, vi kan ses i PUB-huset kvart över fem
NP: Var vill du fika?
S: Kan vi inte gå och äta middag istället? Fika är så onyttigt. Kanske litet fisk? Jag har ont i magen, så fisk är bra.
NP: JAAAA!!! Middag! Slå på stort?
S: JAA! Wasahof?
NP: Ja! Bokar du imorgon?
S: Jag bokar!
Jag lär mig verkligen ingenting. I ena stunden har man ett spjut genom magen, i den andra sitter man och trånar efter en halv hummer och ett gäng räkor. Åh. Meny 1. Och vin! Massor av vitt, porlande vin!
Eller, snarare så tror jag det var benfragment. Kvällen innan, efter att varit på IKEA med SL och därefter handlat mat, är klockan halv nio när jag äntligen får sätta mig ner och trycka i mig mat – revbensspjäll är ett dåligt val. Jag är så hungrig att jag tror jag tuggar i mig litet av benen där jag sitter i mörkret och blänger på Zodiac med kommentarsspåret på. Man ska inte äta i mörker. Jag äter även chips och en näve Rollokolor. Fan ta er, IKEA, med era prisvärda möbler och blodsockerhöjande lågprisgodis i anslutning till kassorna!
NP vill fika dagen därpå, och jag tror mig kunna bli frisk till dess. Jag menar, hur lång tid tar det för benfragment att lösas upp/lämna kroppen? Jag ringer mig sjuk och ligger sedan och stirrar upp i taket och föreställer mig hur lång tid det kommer ta innan folk börjar förstå att jag är död. Vilka kommer på begravningen? Kommer LA minnas att de måste spela ”Thrasher” med Neil Young? Och det gör så ont. Jag vet inte om jag somnar eller svimmar av smärtan, men när jag vaknar är klockan fyra på eftermiddagen, och det gör inte ont längre. Jag blir så glad att detta utspelar sig via SMS senare på kvällen:
NP: Ska vi fika efter jobbet imorgon eller?
S: Jag ska köpa nya rullstolshandskar, vi kan ses i PUB-huset kvart över fem
NP: Var vill du fika?
S: Kan vi inte gå och äta middag istället? Fika är så onyttigt. Kanske litet fisk? Jag har ont i magen, så fisk är bra.
NP: JAAAA!!! Middag! Slå på stort?
S: JAA! Wasahof?
NP: Ja! Bokar du imorgon?
S: Jag bokar!
Jag lär mig verkligen ingenting. I ena stunden har man ett spjut genom magen, i den andra sitter man och trånar efter en halv hummer och ett gäng räkor. Åh. Meny 1. Och vin! Massor av vitt, porlande vin!
fredag 20 februari 2009
The strange logic in your clumsiest line, it stayed emblazoned on my mind
Vi dyker upp som överenskommet runt fem; jag, syrran och lilla E. Jag är smårufsig med slipsen på svaj; uppjagad efter jobbet, men min syster är pigg och glad, och lilla E är till synes på sitt bästa humör. Vi sitter runt köksbordet och bankar handflatorna mot bordsytan, lilla E, mamma, farsan, syrran och jag, och skrattar tillsammans. Lilla E uppträder som om hon aldrig varit med om något roligare.
Huset är välstädat och iordningsställt. Finporslinet är framdukat i matsalen.
Ett par dagar tidigare har mamma ringt oss och sagt att de får besök av ett par vänner till familjen, och att det skulle vara trevligt om vi kunde komma förbi och visa upp oss. Vi har känt varandra i trettiotvå år, nästan exakt. Det var då vår farsa begav sig ner till det land jag kommer från för att hämta upp mig, och på planet ner fick följe av detta par, som skulle hämta hem sitt andra barn. På barnhemmet möttes de andra - vi kallar dem för enkelhetens skull paret X - av en välmående liten fyramånaders som mötte dem med blicken och uppförde sig som en fyramånaders bebis ska, medan min pappa möttes av en liten grabb som var döende men för liten för att fatta det - godmodig, storvuxen, matglad men smått apatisk och till största delen oresponsiv.
(Att inte förstå allvaret i tillspetsade situationer har alltid varit min svaghet).
Paret X gosade med sin bebis, som klappade dem på kinden och sparkade med benen, medan min farsa (blott tjugosju år fyllda) undrade om det verkligen skulle behöva vara på det här viset - jag var slapp och varm och alldeles för stor, men till synes nöjd och på andra sätt än fysiskt välmående. Farsan blev tillfrågad om han kanske ville ha en bebis som inte var så sjuk som jag, men av någon anledning betackade han sig, och sade att "det här är min unge, klart jag ska ha honom". I sin resedagbok, som jag sedan fick i artonårspresent, skriver farsan att han låg på sitt hotell och avundades paret X som fått en välmående och frisk son, medan han själv fått en son som det då var oklart skulle överleva eller inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur farsan kände sig då.
Så farsan gjorde exakt det som jag skulle ha gjort i hans situation - han gick och handlade skivor. Han köpte piratkopierade versioner av Springsteens "Born to Run" och Rod Stewarts "Atlantic Crossing" som han lyssnade på, på någon jävla epabandspelare, låg på sängen, skrev långa ångestfyllda brev till mamma om hur han oroade sig för mig. "Det är en stor grabb", skriver farsan i sin resedagbok, "nästan dubbelt så stor som de andra barnen på avdelningen. Systrarna säger att hans biologiska mamma var väldigt lång, och att det är därför".
Men när det fastslagits att jag var vid så pass god vigör att jag fick föras ur landet åkte pappa hem med mig. Jag hade fyrtio graders feber, och det var fortfarande inte riktigt klart vad jag hade för diagnos. Någon doktor skrämde upp farsan med att jag kanske hade en hjärnskada, så när diagnos ställdes i Sverige att jag hade polio kom det mer som en lättnad än någonting annat.
Paret X åkte hem till sin landsända med sin son, men under de kommande 32 åren har vi haft fortsatt kontakt med varandra. På somrarna åkte vi och hälsade på dem, på vintrarna kom de upp och hälsade på oss. Under en höst för tolv år sedan bodde dessutom deras son hos oss när han var uppe i Stockholm för att söka lyckan (jag pluggade dock på annan ort). Vi fick därefter oregelbundna rapporter om hur dottern gled in i missbruk och psykisk ohälsa, hur sonens havererade förhållande fick honom att gå under jorden och bryta kontakten med föräldrarna.
Det är i ljuset av allt detta som jag, syrran och lilla E nu befinner oss uppklädda och glada hos mamma och farsan runt klockan fem. Lilla E kryper runt på golvet i vardagsrummet och jollrar åt katterna, som båda satt sig på betryggande avstånd. Bara alfahannen går då och då fram till henne och nosar.
Klockan slår sex, och det är då paret X förväntas infinna sig. Både jag och syrran ville bara komma förbi och säga hej innan vi gick hem, det är inte tänkt att vi ska stanna kvar och äta av den lax som farsan slänger in i ugnen. Så vi sitter där tindrande på rad i vardagsrummet, och paret X lyser med sin frånvaro när klockan är halv sju. Lilla E börjar trött gnugga sig i ögonen. Tiden är knapp. Vi tittar alla på farsan, som skött det administrativa från vår sida och frågar honom om han verkligen har uppfattat datumet rätt. Kanske var det nästa onsdag som avsågs?
Farsan, som uppvisat rätt många ålderstecken på senare tid (han glömde kaffekokaren på när han lånade syrrans hus i Norrland för att åka skidor, vilket upptäcktes fem dagar senare), kastar in ytterligare en näve cashewnötter i käften och skrattar uppgivet. Jag och syrran utbyter en av de där blickarna som blivit ganska vanliga på senare tid - farsan börjar bli gammal, och snart är det vi som kommer få ta hand om honom.
Lilla E är så trött att hon blir hyperaktiv (bland annat gräver hon sig en grop i tidningskorgen), så vi beslutar oss för att packa ihop. Man kanske skulle kunna förvänta sig att paret X skulle ha ringt och sagt att de skulle bli sena, men det har de inte gjort, så vi skämtar om folk från västkusten och packar ner lilla E i overall och barnvagn. Laxen ger ifrån sig dunster från ugnen när vi står på verandan och säger hejdå.
Jag snörar av mig slipsen i bilen på väg hem och undrar över paret X, om de överhuvudtaget ämnar dyka upp eller inte. När jag ringer mamma och farsan någon timme senare har de i alla fall behagat anlända, och ska sätta sig till bords. Jag ringer syrran och berättar detta. Lilla E har somnat. Vi pratar om storleken på de Chucks jag ska köpa åt lilla E i present. Och vår familj är varm och liten och stark.
Huset är välstädat och iordningsställt. Finporslinet är framdukat i matsalen.
Ett par dagar tidigare har mamma ringt oss och sagt att de får besök av ett par vänner till familjen, och att det skulle vara trevligt om vi kunde komma förbi och visa upp oss. Vi har känt varandra i trettiotvå år, nästan exakt. Det var då vår farsa begav sig ner till det land jag kommer från för att hämta upp mig, och på planet ner fick följe av detta par, som skulle hämta hem sitt andra barn. På barnhemmet möttes de andra - vi kallar dem för enkelhetens skull paret X - av en välmående liten fyramånaders som mötte dem med blicken och uppförde sig som en fyramånaders bebis ska, medan min pappa möttes av en liten grabb som var döende men för liten för att fatta det - godmodig, storvuxen, matglad men smått apatisk och till största delen oresponsiv.
(Att inte förstå allvaret i tillspetsade situationer har alltid varit min svaghet).
Paret X gosade med sin bebis, som klappade dem på kinden och sparkade med benen, medan min farsa (blott tjugosju år fyllda) undrade om det verkligen skulle behöva vara på det här viset - jag var slapp och varm och alldeles för stor, men till synes nöjd och på andra sätt än fysiskt välmående. Farsan blev tillfrågad om han kanske ville ha en bebis som inte var så sjuk som jag, men av någon anledning betackade han sig, och sade att "det här är min unge, klart jag ska ha honom". I sin resedagbok, som jag sedan fick i artonårspresent, skriver farsan att han låg på sitt hotell och avundades paret X som fått en välmående och frisk son, medan han själv fått en son som det då var oklart skulle överleva eller inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur farsan kände sig då.
Så farsan gjorde exakt det som jag skulle ha gjort i hans situation - han gick och handlade skivor. Han köpte piratkopierade versioner av Springsteens "Born to Run" och Rod Stewarts "Atlantic Crossing" som han lyssnade på, på någon jävla epabandspelare, låg på sängen, skrev långa ångestfyllda brev till mamma om hur han oroade sig för mig. "Det är en stor grabb", skriver farsan i sin resedagbok, "nästan dubbelt så stor som de andra barnen på avdelningen. Systrarna säger att hans biologiska mamma var väldigt lång, och att det är därför".
Men när det fastslagits att jag var vid så pass god vigör att jag fick föras ur landet åkte pappa hem med mig. Jag hade fyrtio graders feber, och det var fortfarande inte riktigt klart vad jag hade för diagnos. Någon doktor skrämde upp farsan med att jag kanske hade en hjärnskada, så när diagnos ställdes i Sverige att jag hade polio kom det mer som en lättnad än någonting annat.
Paret X åkte hem till sin landsända med sin son, men under de kommande 32 åren har vi haft fortsatt kontakt med varandra. På somrarna åkte vi och hälsade på dem, på vintrarna kom de upp och hälsade på oss. Under en höst för tolv år sedan bodde dessutom deras son hos oss när han var uppe i Stockholm för att söka lyckan (jag pluggade dock på annan ort). Vi fick därefter oregelbundna rapporter om hur dottern gled in i missbruk och psykisk ohälsa, hur sonens havererade förhållande fick honom att gå under jorden och bryta kontakten med föräldrarna.
Det är i ljuset av allt detta som jag, syrran och lilla E nu befinner oss uppklädda och glada hos mamma och farsan runt klockan fem. Lilla E kryper runt på golvet i vardagsrummet och jollrar åt katterna, som båda satt sig på betryggande avstånd. Bara alfahannen går då och då fram till henne och nosar.
Klockan slår sex, och det är då paret X förväntas infinna sig. Både jag och syrran ville bara komma förbi och säga hej innan vi gick hem, det är inte tänkt att vi ska stanna kvar och äta av den lax som farsan slänger in i ugnen. Så vi sitter där tindrande på rad i vardagsrummet, och paret X lyser med sin frånvaro när klockan är halv sju. Lilla E börjar trött gnugga sig i ögonen. Tiden är knapp. Vi tittar alla på farsan, som skött det administrativa från vår sida och frågar honom om han verkligen har uppfattat datumet rätt. Kanske var det nästa onsdag som avsågs?
Farsan, som uppvisat rätt många ålderstecken på senare tid (han glömde kaffekokaren på när han lånade syrrans hus i Norrland för att åka skidor, vilket upptäcktes fem dagar senare), kastar in ytterligare en näve cashewnötter i käften och skrattar uppgivet. Jag och syrran utbyter en av de där blickarna som blivit ganska vanliga på senare tid - farsan börjar bli gammal, och snart är det vi som kommer få ta hand om honom.
Lilla E är så trött att hon blir hyperaktiv (bland annat gräver hon sig en grop i tidningskorgen), så vi beslutar oss för att packa ihop. Man kanske skulle kunna förvänta sig att paret X skulle ha ringt och sagt att de skulle bli sena, men det har de inte gjort, så vi skämtar om folk från västkusten och packar ner lilla E i overall och barnvagn. Laxen ger ifrån sig dunster från ugnen när vi står på verandan och säger hejdå.
Jag snörar av mig slipsen i bilen på väg hem och undrar över paret X, om de överhuvudtaget ämnar dyka upp eller inte. När jag ringer mamma och farsan någon timme senare har de i alla fall behagat anlända, och ska sätta sig till bords. Jag ringer syrran och berättar detta. Lilla E har somnat. Vi pratar om storleken på de Chucks jag ska köpa åt lilla E i present. Och vår familj är varm och liten och stark.
onsdag 18 februari 2009
Rakblad mot fasaden
Mitt vardagsrum är ungefär 25 kvadratmeter stort, och ser i princip ut som vilket vardagsrum som helst, förutom att det även är arbetsrum och CCs sovrum. CC är ju i princip aldrig i Stockholm, men ändå är många av hans grejer alltid framme, som om han när som helst kunde släntra in genom dörren, slänga ner sina träningsgrejer mitt på golvet och hänga upp sina svettiga kläder på galgar i fönstret, för att sedan sätta sig ner med ett block och skissa eller arbeta av sin korrespondens.
I femton månader har det dessutom stått en gammal bildrörs-TV på golvet bakom skrivbordet så att det inte gått att sitta vid det. Det har handlar om en fjärdedel av vardagsrummet som bara fått tjäna som avlastningsplats. TV:n kom först, och följdes snart av en stapel trasiga MacBookar, omonterade gardinstänger, två trasiga golvlampor, gamla böcker, en trave tidningar och en datorväska som jag aldrig förmår mig ta tillbaka till jobbet.
Golvytan kring denna i det närmaste gorgiska skräphög är, eller numera var, helt täckt av gamla sladdar, varav många inte längre leder någonstans.
Jag vaknade med ett ryck tio över sex, gick ut i vardagsrummet och började arbeta mig inåt. Sju dollar i mynt placerades i en låda tillsammans med CCs övriga skräp. Uppåt fyrtio meter gulnande och dammsamlande sladd virades ihop och lades i en påse. Skrivbordet hade inte torkats av på över ett år och såg ut därefter, och med Jack Bauer gapande på TV:n stod jag med en svamp och bara gnuggade och gnuggade. MacBookarna torkades av, gardinstängerna sattes ihop. Bildrörs-TV:n fick stå kvar, men skrivbordet vändes åt andra hållet så att det kan användas igen.
Det var tydligen en sådan där dag då man Tar Itu Med Saker. Således gick jag också till banken och beställde tid för rådgivning om pensionssparande, och ringde till verkstaden för att boka tid för service på bilen.
Kanske har jag fått hjärnskakning. Kanske är det en magpryl. Eller kanske är det bara så att vintermörkret lämnat mig.
I femton månader har det dessutom stått en gammal bildrörs-TV på golvet bakom skrivbordet så att det inte gått att sitta vid det. Det har handlar om en fjärdedel av vardagsrummet som bara fått tjäna som avlastningsplats. TV:n kom först, och följdes snart av en stapel trasiga MacBookar, omonterade gardinstänger, två trasiga golvlampor, gamla böcker, en trave tidningar och en datorväska som jag aldrig förmår mig ta tillbaka till jobbet.
Golvytan kring denna i det närmaste gorgiska skräphög är, eller numera var, helt täckt av gamla sladdar, varav många inte längre leder någonstans.
Jag vaknade med ett ryck tio över sex, gick ut i vardagsrummet och började arbeta mig inåt. Sju dollar i mynt placerades i en låda tillsammans med CCs övriga skräp. Uppåt fyrtio meter gulnande och dammsamlande sladd virades ihop och lades i en påse. Skrivbordet hade inte torkats av på över ett år och såg ut därefter, och med Jack Bauer gapande på TV:n stod jag med en svamp och bara gnuggade och gnuggade. MacBookarna torkades av, gardinstängerna sattes ihop. Bildrörs-TV:n fick stå kvar, men skrivbordet vändes åt andra hållet så att det kan användas igen.
Det var tydligen en sådan där dag då man Tar Itu Med Saker. Således gick jag också till banken och beställde tid för rådgivning om pensionssparande, och ringde till verkstaden för att boka tid för service på bilen.
Kanske har jag fått hjärnskakning. Kanske är det en magpryl. Eller kanske är det bara så att vintermörkret lämnat mig.
söndag 15 februari 2009
Et dushkuhjem
Det är litet intresssant att jag på bara ett par timmar lyckats se avsnitt av två olika TV-serier skapade av Joss Whedon där en karaktär kissar på någons skor. Det ena avsnittet var Angel s05e05, det andra var Dollhouse s01e01. Det är också två avsnitt som båda utgår från premissen att personlighetsdrag kan förvaras på externa lagringsmedier. Men å andra sidan - finns det någon annan TV-skapare som förkroppsligat uttrycket "same same but different" som Joss Whedon?
Man skulle kunna hävda att Joss Whedon är en TV-auteur, men då skulle man ha fel. Han verkar inte vara på något sätt självbestämmande eller allsmäktig. Förutom att han sätter sin prägel påde TV-serier han överser är hans medproducenter minst olika viktiga - Tim Minear, som jobbat med honom på Angel och Firefly, Kelly A. Manners, Steven D. DeKnight. Därför är det svårt att veta vem man ska skylla Dollhouse på.
Dollhouse är Joss Whedons första TV-serieprojekt på fem år, och är långt ifrån ett haveri. Pilotavsnittet är slentiranspännande och småroligt, och bara känslan av att se något som skapat av Joss Whedon skänker mig värme och tröst. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra en TV-series kvalitet på ett pilotavsnitt, men den känsla och ton som detta avsnitts 49 minuter förmedlar är avmätt, cynisk och, nu säger jag det: "Meh".
Jag vet inte om det är ett genidrag eller vansinne, men hela serien tycks vara uppbyggd utifrån antagandet att Eliza Dushku är en skådespelare som inte övertygande kan porträttera en mänsklig varelse under längre tid. Konceptet är att Dushku spelar en person vars ursprungliga minne och personlighet helt raderats, så att en hemlig organisation kan programmera henne att utföra alla möjliga sorters uppgifter och anta vilken personlighet som helst. Mellan uppdragen går hon omkring och uppträder som en hindu-ko; lugnt, fint, nollställt. De två personligheter hon förses med i detta avsnitt är a) partypingla av Manic Pixie Dream Girl-varianten och b) hårdnackad gisslanförhandlare.
Problemet med att utmana Eliza Dushkus skådespelartalang på det här viset är att den är väldigt begränsad, eftersom hennes defaultuttryck förmedlar att hon vill spöa upp en om man inte passar sig jävligt noga. Även för femton år sedan, när hon spelade Arnold Schwarzeneggers dotter i True Lies, förmedlade hon den känslan. Jag har en känsla av att Dushku kommer spela på exakt samma sätt, oavsett roll. "Hårdnackad" och "våldsbenägen" är ett par av de adjektiv som beskriver de karaktärer Dushku brukar porträttera.
Att bygga - och dessutom marknadsföra - en TV-serie på antagandet att Eliza Dushku är förmögen till mer än vad som är tycks vara (en i realtiteten imaginär?) konsensus är ett vågspel:
(Är det inte litet märkligt att Dushku uttrycker entusiasm inför att utforska andra aspekter av sin talang än sin hårdförhet, samtidigt som hon i slutet av inslaget hotar att ge både Whedon och tittarna ett kok stryk?)
Dushkus karaktär Echo omges av det vanliga galleriet av stereotypa Whedonskapelser - en äldre klok herre, en tekniskt begåvad nörd, en isprinsessa, en vek byråkrat - som alla pratar och beter sig på det sätt man kan förvänta sig av karaktärer skapade av Joss Whedon.
För mig är detta en bra sak.
Naturligtvis kommer jag fortsätta kolla på Dollhouse så länge möjligheten ges, eftersom jag misstänker att den bara kommer bli bättre med tiden. Tänk bara på Angels tredje säsong eller Buffys andra. Vad som oroar mig är dock detta: Anledningen till att jag gillar Whedons serier så mycket är karaktärerna. Hur bra kommer en huvudperson som inte har några specifika karaktärsdrag att fungera i längden? Dollhouse har tretton avsnitt på sig att visa det.
Man skulle kunna hävda att Joss Whedon är en TV-auteur, men då skulle man ha fel. Han verkar inte vara på något sätt självbestämmande eller allsmäktig. Förutom att han sätter sin prägel påde TV-serier han överser är hans medproducenter minst olika viktiga - Tim Minear, som jobbat med honom på Angel och Firefly, Kelly A. Manners, Steven D. DeKnight. Därför är det svårt att veta vem man ska skylla Dollhouse på.
Dollhouse är Joss Whedons första TV-serieprojekt på fem år, och är långt ifrån ett haveri. Pilotavsnittet är slentiranspännande och småroligt, och bara känslan av att se något som skapat av Joss Whedon skänker mig värme och tröst. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra en TV-series kvalitet på ett pilotavsnitt, men den känsla och ton som detta avsnitts 49 minuter förmedlar är avmätt, cynisk och, nu säger jag det: "Meh".
Jag vet inte om det är ett genidrag eller vansinne, men hela serien tycks vara uppbyggd utifrån antagandet att Eliza Dushku är en skådespelare som inte övertygande kan porträttera en mänsklig varelse under längre tid. Konceptet är att Dushku spelar en person vars ursprungliga minne och personlighet helt raderats, så att en hemlig organisation kan programmera henne att utföra alla möjliga sorters uppgifter och anta vilken personlighet som helst. Mellan uppdragen går hon omkring och uppträder som en hindu-ko; lugnt, fint, nollställt. De två personligheter hon förses med i detta avsnitt är a) partypingla av Manic Pixie Dream Girl-varianten och b) hårdnackad gisslanförhandlare.
Problemet med att utmana Eliza Dushkus skådespelartalang på det här viset är att den är väldigt begränsad, eftersom hennes defaultuttryck förmedlar att hon vill spöa upp en om man inte passar sig jävligt noga. Även för femton år sedan, när hon spelade Arnold Schwarzeneggers dotter i True Lies, förmedlade hon den känslan. Jag har en känsla av att Dushku kommer spela på exakt samma sätt, oavsett roll. "Hårdnackad" och "våldsbenägen" är ett par av de adjektiv som beskriver de karaktärer Dushku brukar porträttera.
Att bygga - och dessutom marknadsföra - en TV-serie på antagandet att Eliza Dushku är förmögen till mer än vad som är tycks vara (en i realtiteten imaginär?) konsensus är ett vågspel:
(Är det inte litet märkligt att Dushku uttrycker entusiasm inför att utforska andra aspekter av sin talang än sin hårdförhet, samtidigt som hon i slutet av inslaget hotar att ge både Whedon och tittarna ett kok stryk?)
Dushkus karaktär Echo omges av det vanliga galleriet av stereotypa Whedonskapelser - en äldre klok herre, en tekniskt begåvad nörd, en isprinsessa, en vek byråkrat - som alla pratar och beter sig på det sätt man kan förvänta sig av karaktärer skapade av Joss Whedon.
För mig är detta en bra sak.
Naturligtvis kommer jag fortsätta kolla på Dollhouse så länge möjligheten ges, eftersom jag misstänker att den bara kommer bli bättre med tiden. Tänk bara på Angels tredje säsong eller Buffys andra. Vad som oroar mig är dock detta: Anledningen till att jag gillar Whedons serier så mycket är karaktärerna. Hur bra kommer en huvudperson som inte har några specifika karaktärsdrag att fungera i längden? Dollhouse har tretton avsnitt på sig att visa det.
lördag 14 februari 2009
Tjufem grejer om mig. Från Facebook, alltså...
Taggad av världens snyggaste fransk-kanadensare, Marilyn.
1. I've crashed both of my cars, one beyond repair.
2. I currently own eight appliances that play CDs.
3. The only things that scare me are seamonsters.
4. I consider myself to be a great cook.
5. I still read Spider-Man comics sometimes.
6. I collect different kinds of mustard.
7. If I could only eat one thing for the rest of my life, it would be chicken.
8. I have fifteen pairs of sneakers.
9. Pug is the only dog race that I really like.
10. I try to have dinner in a restaurant at least once a week.
11. I love driving aimlessly around town.
12. The most important thing to me is my independence.
13. I love reading, and have way too many books for my apartment.
14. I'm easily angered, agitated and annoyed. I have a real Donald Duck kind of temper.
15. What annoys me the most is inconsiderate people.
16. I would love to appreciate the work of Dave Eggers, but I really, really don't.
17. Shopping for shoes calms me down.
18. I prefer red wine.
19. I can be a bit too snarky and sarcastic.
20. I really don't like video games as much as people seem to think.
21. I don't care much for sports.
22. I listen to a Morrissey song at least once a day.
23. I mostly dream about things happening to other people, not myself.
24. If I was forced to chose one type of clothing to wear for the rest of my life, I would rather wear formal clothes than casual clothes.
25. I'm great at detecting when I'm being lied to, but I seldom call people on it. It's more fun that way, watching them squirm.
1. I've crashed both of my cars, one beyond repair.
2. I currently own eight appliances that play CDs.
3. The only things that scare me are seamonsters.
4. I consider myself to be a great cook.
5. I still read Spider-Man comics sometimes.
6. I collect different kinds of mustard.
7. If I could only eat one thing for the rest of my life, it would be chicken.
8. I have fifteen pairs of sneakers.
9. Pug is the only dog race that I really like.
10. I try to have dinner in a restaurant at least once a week.
11. I love driving aimlessly around town.
12. The most important thing to me is my independence.
13. I love reading, and have way too many books for my apartment.
14. I'm easily angered, agitated and annoyed. I have a real Donald Duck kind of temper.
15. What annoys me the most is inconsiderate people.
16. I would love to appreciate the work of Dave Eggers, but I really, really don't.
17. Shopping for shoes calms me down.
18. I prefer red wine.
19. I can be a bit too snarky and sarcastic.
20. I really don't like video games as much as people seem to think.
21. I don't care much for sports.
22. I listen to a Morrissey song at least once a day.
23. I mostly dream about things happening to other people, not myself.
24. If I was forced to chose one type of clothing to wear for the rest of my life, I would rather wear formal clothes than casual clothes.
25. I'm great at detecting when I'm being lied to, but I seldom call people on it. It's more fun that way, watching them squirm.
fredag 13 februari 2009
If there was only something between us
En fredagshemkomst jag totalt missade att nämna förra veckan är mellanlandningshemkomsten. Man vet att man måste jobba i helgen, så man släpar hem datorn och uppkopplingsmanicken mot corps nätverk, och sedan kanske man dricker ett glas vin och ser senaste "Lost" medan man står vid garderoben och plockar bland trasorna.
En sådan där fredag när man inte tillåts att bara sjunka ner i djupet av soffan och stanna kvar där fram till midnatt, utan snarare tar en till dusch, exfolierar sig, återfuktar sig, rakar sig, kammar sig.
Ikväll ska jag hem på middag hos FO och hans hustru, och jag misstänker att det kommer uppstå exakt samma dynamik som den mellan Somerset, Mills och hans fru i "Se7en". Jag är den tillbakadragne ungkarlen, de är det unga paret. Vi kommer skratta åt dåliga skämt, äta en smula, lyssna på Nina Simone, och sedan, när hustrun gått och lagt sig, diskutera de seriemord som plågat vår regniga och sepiafärgade stad.
Så jag tar fram bruna ylleslacks med perfekta pressveck, en välstruken skjorta, en slips med paisleymönster. Om jag hade hängslen och ett axelhölster skulle jag bära dem. Just nu kastar jag en stilettkniv mot en darttavla och lyssnar på metronomens ihärdiga slag.
En sådan där fredag när man inte tillåts att bara sjunka ner i djupet av soffan och stanna kvar där fram till midnatt, utan snarare tar en till dusch, exfolierar sig, återfuktar sig, rakar sig, kammar sig.
Ikväll ska jag hem på middag hos FO och hans hustru, och jag misstänker att det kommer uppstå exakt samma dynamik som den mellan Somerset, Mills och hans fru i "Se7en". Jag är den tillbakadragne ungkarlen, de är det unga paret. Vi kommer skratta åt dåliga skämt, äta en smula, lyssna på Nina Simone, och sedan, när hustrun gått och lagt sig, diskutera de seriemord som plågat vår regniga och sepiafärgade stad.
Så jag tar fram bruna ylleslacks med perfekta pressveck, en välstruken skjorta, en slips med paisleymönster. Om jag hade hängslen och ett axelhölster skulle jag bära dem. Just nu kastar jag en stilettkniv mot en darttavla och lyssnar på metronomens ihärdiga slag.
Are you an oak-man, Jimmy?
Jag har någonstans hävdat att man kan få en god aning om en människas personlighet om man ser hur hon reagerar när hon hittar en tappad plånbok på marken. Just den situationen kan generera en stor mängd olika reaktioner, och utkomsten av situationen påverkas av så många variabler och omständigheter att jag uppmanar någon att skriva en antropologistudie av just upphittandet av tappade plånböcker.
Vi ponerar att det ligger en plånbok innehållande fyrahundra kronor på en vändplan på Södermalm. Den innehåller också tillräckligt många handlingar – körkort, identitetskort till jobbet, kontokort – för att lätt kunna identifiera ägaren. Den tappades halv nio. Det passerar ungefär femtio personer mellan 8.30 och 9.00.
Fråga: Finns det några omständigheter under vilka det är okej fatt behålla pengarna? Förmildras omständigheterna om jag som hittar plånboken är en ensamstående deprimerad tvåbarnsmamma som inte har råd med att betala den yngsta dotterns tandläkarräkning? Blir det en annan situation om pengarna måste gå till smink till äldsta dottern?
Det finns situationer där det står helt klart att det är fel att behålla pengarna – om plånboken hittas av en morgontrött webbare som vet att han måste ta sig till en uttagsautomat på lunchen för att hans kort ratas i butiker finns det inget snack om saken. Hans behov av kontanter är tillfälligt och elementärt att på annat sätt tillfredsställa, och därför skulle det vara moraliskt oförsvarligt att behålla pengarna.
Den första tanke som slog mig när jag såg den lilla gröna läderplånboken var om jag ska vara helt sanningsenlig: ”Nej men vad i helvete!”
Den andra var att jag inte kunde låta den ligga kvar, eftersom det finns människor som utan betänkligheter skulle stoppa på sig pengarna och kasta plånboken i buskarna. Det, i sin tur, skulle innebära att plånbokens ägare skulle vara tvungen att ringa och spärra kort, beställa personbevis och därefter nytt körkort, och allt sådant där administrativt skit vill de flesta av oss undvika till varje pris. Eftersom det är fredag den trettonde var risken stor att en händelse som denna skulle få ägaren att sitta i lunchrummet och drabbas av en plötsligt men obönhörlig känsla av att det finns en större, bakomliggande kraft bakom det här datumet. Jag misstänkte att det skulle kännas skönt att kunna stävja en sådan utveckling i ägarens personlighet.
Att öppna och rota igenom en annan människas plånbok känns smutsigt och voyeuristiskt på det dåliga sättet, så jag rev bara ut plastkorten och bredde ut dem framför mig på skrivbordet (jag tog också en kik i sedelfacket för att se hur mycket som stod på spel, det var uppskattningsvis fyrahundra kronor). Sedan slog jag litet på hitta.se. Sedan ringde jag ett telefonsamtal. När jag berättat för ägaren att jag hittat hans plånbok utbrast han i ett litet för familjärt ”du är så jävla bäst!”. Han berättade att han faktiskt misstänkte att han skulle få tillbaka plånboken, och därför bara fått sina pengar flyttade till ett konto som inte var kopplat till kortet. Han skulle komma över till kontoret på en gång.
En halvtimme senare fick jag meddelandet om att jag hade besök. I receptionen stod en ung man som jag kände igen väl. Han bor i porten tvärs över gatan, och jag ser honom titt som tätt. Han brukar ganska ofta titta på komedier med Robert De Niro (Meet the Parents, Analyze This!, Meet the Fockers, Analyze That!) och har en flickvän som ser ut som Katie Melua. Vi skakade hand och pratade litet och sedan följde ett tal som jag misstänker att han tränade in på bussen hit. Det var mycket roligt och trevligt och lät ungefär såhär:
”Jo”, sade han och började gräva i plånboken.
”Nej nej, jag vill absolut inte ha någon hittelön!” protesterade jag och högg i luften med händerna.
”Jag visste att du skulle säga det, men om jag säger så här…” Han bytte ställning i vår fina repasoffa. ”Gillar du musik, Steelwheels?”
”Om jag gillar musik? Ja, det gör jag…”
”Jag också. Jag älskar musik. Vad tycker du om för typ av musik?”
”Jag lyssnar mest på indie… Om man säger indie fortfarande…”
”Okej.” Här tog han en liten andningspaus. ”Det här är vad jag vill att du ska göra.”
Han höll fram två hundralappar som jag stirrade på.
”Det här är ingen hittelön”, sade han. ”Det här är en skiva. Jag vill ge dig en skiva som tack för att du hittade och lämnade tillbaka min plånbok. Finns det någon skiva du vill köpa?”
”… Ja, Morrisseys nya kommer ju i nästa vecka…”
”Bra. Här får du Morrisseys nya skiva av mig”. Jag tog emot de två hundralapparna, vi skakade hand.
”Okej, tack så hemskt mycket. Vi ses säkert där hemma”, sade jag.
”Ja, det gör vi säkert!”
Sedan gick han.
Jag gick tillbaka till mitt rum och undrade om accepterandet av hittelön påverkade mitt karmakonto eller inte. Ett par timmar senare gick jag till systemet och köpte ett par flaskor vin till FO. Det hela löste sig väl - jag slapp ju gå till uttagsautomaten.
Vi ponerar att det ligger en plånbok innehållande fyrahundra kronor på en vändplan på Södermalm. Den innehåller också tillräckligt många handlingar – körkort, identitetskort till jobbet, kontokort – för att lätt kunna identifiera ägaren. Den tappades halv nio. Det passerar ungefär femtio personer mellan 8.30 och 9.00.
Fråga: Finns det några omständigheter under vilka det är okej fatt behålla pengarna? Förmildras omständigheterna om jag som hittar plånboken är en ensamstående deprimerad tvåbarnsmamma som inte har råd med att betala den yngsta dotterns tandläkarräkning? Blir det en annan situation om pengarna måste gå till smink till äldsta dottern?
Det finns situationer där det står helt klart att det är fel att behålla pengarna – om plånboken hittas av en morgontrött webbare som vet att han måste ta sig till en uttagsautomat på lunchen för att hans kort ratas i butiker finns det inget snack om saken. Hans behov av kontanter är tillfälligt och elementärt att på annat sätt tillfredsställa, och därför skulle det vara moraliskt oförsvarligt att behålla pengarna.
Den första tanke som slog mig när jag såg den lilla gröna läderplånboken var om jag ska vara helt sanningsenlig: ”Nej men vad i helvete!”
Den andra var att jag inte kunde låta den ligga kvar, eftersom det finns människor som utan betänkligheter skulle stoppa på sig pengarna och kasta plånboken i buskarna. Det, i sin tur, skulle innebära att plånbokens ägare skulle vara tvungen att ringa och spärra kort, beställa personbevis och därefter nytt körkort, och allt sådant där administrativt skit vill de flesta av oss undvika till varje pris. Eftersom det är fredag den trettonde var risken stor att en händelse som denna skulle få ägaren att sitta i lunchrummet och drabbas av en plötsligt men obönhörlig känsla av att det finns en större, bakomliggande kraft bakom det här datumet. Jag misstänkte att det skulle kännas skönt att kunna stävja en sådan utveckling i ägarens personlighet.
Att öppna och rota igenom en annan människas plånbok känns smutsigt och voyeuristiskt på det dåliga sättet, så jag rev bara ut plastkorten och bredde ut dem framför mig på skrivbordet (jag tog också en kik i sedelfacket för att se hur mycket som stod på spel, det var uppskattningsvis fyrahundra kronor). Sedan slog jag litet på hitta.se. Sedan ringde jag ett telefonsamtal. När jag berättat för ägaren att jag hittat hans plånbok utbrast han i ett litet för familjärt ”du är så jävla bäst!”. Han berättade att han faktiskt misstänkte att han skulle få tillbaka plånboken, och därför bara fått sina pengar flyttade till ett konto som inte var kopplat till kortet. Han skulle komma över till kontoret på en gång.
En halvtimme senare fick jag meddelandet om att jag hade besök. I receptionen stod en ung man som jag kände igen väl. Han bor i porten tvärs över gatan, och jag ser honom titt som tätt. Han brukar ganska ofta titta på komedier med Robert De Niro (Meet the Parents, Analyze This!, Meet the Fockers, Analyze That!) och har en flickvän som ser ut som Katie Melua. Vi skakade hand och pratade litet och sedan följde ett tal som jag misstänker att han tränade in på bussen hit. Det var mycket roligt och trevligt och lät ungefär såhär:
”Jo”, sade han och började gräva i plånboken.
”Nej nej, jag vill absolut inte ha någon hittelön!” protesterade jag och högg i luften med händerna.
”Jag visste att du skulle säga det, men om jag säger så här…” Han bytte ställning i vår fina repasoffa. ”Gillar du musik, Steelwheels?”
”Om jag gillar musik? Ja, det gör jag…”
”Jag också. Jag älskar musik. Vad tycker du om för typ av musik?”
”Jag lyssnar mest på indie… Om man säger indie fortfarande…”
”Okej.” Här tog han en liten andningspaus. ”Det här är vad jag vill att du ska göra.”
Han höll fram två hundralappar som jag stirrade på.
”Det här är ingen hittelön”, sade han. ”Det här är en skiva. Jag vill ge dig en skiva som tack för att du hittade och lämnade tillbaka min plånbok. Finns det någon skiva du vill köpa?”
”… Ja, Morrisseys nya kommer ju i nästa vecka…”
”Bra. Här får du Morrisseys nya skiva av mig”. Jag tog emot de två hundralapparna, vi skakade hand.
”Okej, tack så hemskt mycket. Vi ses säkert där hemma”, sade jag.
”Ja, det gör vi säkert!”
Sedan gick han.
Jag gick tillbaka till mitt rum och undrade om accepterandet av hittelön påverkade mitt karmakonto eller inte. Ett par timmar senare gick jag till systemet och köpte ett par flaskor vin till FO. Det hela löste sig väl - jag slapp ju gå till uttagsautomaten.
onsdag 11 februari 2009
Är det för tidigt för ett Beds are Burning-skämt?
Gränsen mellan arbetskamrat och vän är ganska stor. Man kanske inte skulle kunna tro det när man tillbringar åtta timmar om dagen tillsammans med någon i ett rum, ständigt skämtande och skrattande. Men nu när Australien är ett brinnande inferno och man har en jobbarkompis som befinner sig någonstans mitt i, känner man långt ifrån en rädsla och oro man skulle ha gjort om det istället hade varit en kompis man umgås med utanför arbetstid – någon man egentligen bara träffar några timmar i månaden.
Oron för arbetskamraten stävs kanske av vi inte nåtts av nyheten att hon påverkats av bränderna - eller Gud förbjude – har omkommit i dem.
Vad är det som gör att vi förmodligen bryr oss om våra fritidsvänner mer än våra arbetskamrater? Är det brist på förtrogenhet? På min arbetsplats kan man inte skylla på brist på gemen- och kamratskap, vi har ofta sett varandra berusade och med byxorna mer eller mindre nere. Vi delar alla på segrar och förluster, förödmjukelser och triumfer. Just den här arbetskamraten vet förmodligen mer om mitt privatliv än många av mina fritidsvänner. Om, säg, SL vore ens i närheten av Australien just nu skulle jag med all uppbådlig kraft försöka få reda på exakt var hon befann sig, hur hon mådde och hur hon skulle ta sig hem. Men nu sitter vi här; dästa efter cajunmaten, och petar tänderna.
En möjlig förklaring: Vi vet att våra fritidsvänner tycker om oss, eftersom de uppenbarligen vill umgås med oss frivilligt. En arbetskamrat är en människa man aldrig skulle ha träffat om man inte råkat vara anställda på samma arbetsplats. Vänskap är således på just det här sättet inte något man kan beräkna kvantitativt (även om jag gärna räknar mina vänner efter frekvensen jag träffar dem). Att en arbetskamrat är en människa man mer eller mindre är tvungen att umgås med, och det således inte finns några direkta bevis på att de tycker om en, är kanske den direkta orsaken till att man inte fäster sig vid dem.
Vissa arbetskamrater kan dock avancera till fritidsvän simultant som de är också är arbetskamrat – detta är sällsynt och har på ett genuint och långvarigt sätt bara hänt mig en gång. Vissa arbetskramrater umgås man med så frekvent att det känns som om de avancerat till fritidsvän, vilket visar sig vara felaktigt då man slutar umgås kort efter att man inte längre delar arbetsplats.
Så elden får fortsätta rasa i Australien, förmodar jag, och inte förrän jag nås av dåliga nyheter kommer jag sluta peta tänderna.
Oron för arbetskamraten stävs kanske av vi inte nåtts av nyheten att hon påverkats av bränderna - eller Gud förbjude – har omkommit i dem.
Vad är det som gör att vi förmodligen bryr oss om våra fritidsvänner mer än våra arbetskamrater? Är det brist på förtrogenhet? På min arbetsplats kan man inte skylla på brist på gemen- och kamratskap, vi har ofta sett varandra berusade och med byxorna mer eller mindre nere. Vi delar alla på segrar och förluster, förödmjukelser och triumfer. Just den här arbetskamraten vet förmodligen mer om mitt privatliv än många av mina fritidsvänner. Om, säg, SL vore ens i närheten av Australien just nu skulle jag med all uppbådlig kraft försöka få reda på exakt var hon befann sig, hur hon mådde och hur hon skulle ta sig hem. Men nu sitter vi här; dästa efter cajunmaten, och petar tänderna.
En möjlig förklaring: Vi vet att våra fritidsvänner tycker om oss, eftersom de uppenbarligen vill umgås med oss frivilligt. En arbetskamrat är en människa man aldrig skulle ha träffat om man inte råkat vara anställda på samma arbetsplats. Vänskap är således på just det här sättet inte något man kan beräkna kvantitativt (även om jag gärna räknar mina vänner efter frekvensen jag träffar dem). Att en arbetskamrat är en människa man mer eller mindre är tvungen att umgås med, och det således inte finns några direkta bevis på att de tycker om en, är kanske den direkta orsaken till att man inte fäster sig vid dem.
Vissa arbetskamrater kan dock avancera till fritidsvän simultant som de är också är arbetskamrat – detta är sällsynt och har på ett genuint och långvarigt sätt bara hänt mig en gång. Vissa arbetskramrater umgås man med så frekvent att det känns som om de avancerat till fritidsvän, vilket visar sig vara felaktigt då man slutar umgås kort efter att man inte längre delar arbetsplats.
Så elden får fortsätta rasa i Australien, förmodar jag, och inte förrän jag nås av dåliga nyheter kommer jag sluta peta tänderna.
tisdag 10 februari 2009
Sonys nya jävla epagrunka
Sony Releases New Stupid Piece Of Shit That Doesn't Fucking Work
När jag kopplade in Blu-Rayen kändes det ungefär såhär.
måndag 9 februari 2009
Marknadsföring 101
1) Det är bra om kampanjsidan som tryckmaterial och TV-annonser refererar till är godkänd, levererad och publicerad INNAN kampanjen går igång. Därför är det bra om berörda parter, såsom webbyråer och webbkoordinatorer, är underrättade om att kampanjen tidigarelagts.
söndag 8 februari 2009
This is the good life, Stimpy
Majskyckling och sötpotatis på rostning i ugnen. Iron Man i Blu-Rayen. Osedda Angel-avsnitt i DVD-spelaren. En oläst Klostermanbok på bordet. Man kan ha det så mycket, mycket värre.
fredag 6 februari 2009
That smile on your face it seems happy. Are you happy?
Jag såg tämligen alldeles nyss på senaste Amerika-Scrubs (Scrubs s0808) and I couldn't help but wonder: Är det symptomatiskt av mig, alla andra eller ABC att tycka att det är fantastiskt att de kan besätta rollen som Patient Of The Week med en snubbe med Downs syndrom utan att det en enda gång påpekas att han har ett funktionshinder i handlingen? Har jag blivit så institutionaliserad att jag per default blir exalterad när jag ser någon med funktionshinder i en kontext där funktionshindret är av noll betydelse? Är jag/vi/ABC så ovan(a) vid denna typen av företeelse att jag/vi/ABC har rätt att tycka att det hela är orginellt och progressivt?
A fall that breaks this very smug mug of mine
Jag har två olika fredagshemkomster. Den ena är jag-vill-bara-dö-hemkomsten, som är trött, uppgiven och glädjelös. Då värmer jag bara på litet kyckling och lägger mig i fosterställning i soffan och kollar på Supernatural. Den andra hemkomsten - den allra bästa av hemkomster - kallar jag jag-är-fri!-jag-är-fri!-hemkomsten, och den har ofta föregåtts av ett besök på ett systembolag, en kötthandlare och/eller en delikatessbutik. Man kliver in genom ytterdörren, och innan man ens hänger av sig ytterkläderna, snörar av sig slipsen eller tar av sig skorna korkar man upp en flaska noggrant utvalt och förmodligen ganska dyrt vin, lägger ut biffen för rumstemperering och slår på Ryan Adams "Gold".
(Vad jag avskyr mest med alla hemkomster är att ta av sig ytterkläderna och göra sig redo för hemmamys. Jag fattar inte varför det ska ta sådan lång tid! Jag vill bara komma innanför ytterdörren och millisekunden senare stå där i min alldeles för stora Xavier Institute for Higher Learning-tischa och sunkiga mjukbrallor. Så när jag skriver detta har jag fortfarande jacka, slips och skor på mig).
Sedan jazzar jag runt ett tag medan biffen blir rumsvarm, dricker vin, plockar med tvätt, byter kanske musik, skriver en gladblogg. Först därefter blir det soffan och Supernatural.
Vilken typ av fredagshemkomst det blir beror på hur det varit på jobbet. Idag har jag varit sjukt kreativ, och dagen har rusat förbi. Skrivit copy, programmerat litet, gjort litet sköna banners, styrt upp ett par projekt...
Så det är snart dags att sitta där i soffan igen, så nersjunken och bekväm som det bara är oss med ytterst begränsad magmuskulatur förunnat, och begrunda helgen.
(Vad jag avskyr mest med alla hemkomster är att ta av sig ytterkläderna och göra sig redo för hemmamys. Jag fattar inte varför det ska ta sådan lång tid! Jag vill bara komma innanför ytterdörren och millisekunden senare stå där i min alldeles för stora Xavier Institute for Higher Learning-tischa och sunkiga mjukbrallor. Så när jag skriver detta har jag fortfarande jacka, slips och skor på mig).
Sedan jazzar jag runt ett tag medan biffen blir rumsvarm, dricker vin, plockar med tvätt, byter kanske musik, skriver en gladblogg. Först därefter blir det soffan och Supernatural.
Vilken typ av fredagshemkomst det blir beror på hur det varit på jobbet. Idag har jag varit sjukt kreativ, och dagen har rusat förbi. Skrivit copy, programmerat litet, gjort litet sköna banners, styrt upp ett par projekt...
Så det är snart dags att sitta där i soffan igen, så nersjunken och bekväm som det bara är oss med ytterst begränsad magmuskulatur förunnat, och begrunda helgen.
tisdag 3 februari 2009
I love things made out of animals
Hungrig, sur och trulig som en sjuåring och har röda fläckar i ansiktet på grund av det kalla vädret. Vad kan råda bot på detta? I tur och ordning: Grillad finchorizo, Kung Fu Panda-spelet och moisturizer. Jag har, mig veterligen, aldrig köpt en produkt med Matthew Fox på omslaget tidigare (förutom Lostboxar), så det var väl dags. Luktar gott.
Jag läser David Sedaris When You Are Engulfed in Flames, som är väldigt rolig. Där ställer han dagens fråga: Varför ser man aldrig ekorrbebisar?
Jag läser David Sedaris When You Are Engulfed in Flames, som är väldigt rolig. Där ställer han dagens fråga: Varför ser man aldrig ekorrbebisar?
måndag 2 februari 2009
"She eats her peas ONE at a time!"
Som en del av mina ständiga och oändliga försök att skjuta människor ifrån mig tänkte jag berätta litet om mina dealbreakers.
När jag var tolv tackade jag nej till en chanstagning från en tjej som aldrig hade läst ett Tintinalbum, men som läste Johan och Pellevin. Fram till dess hade jag inte vetat att det ens var möjligt, men det gjorde mig nedslagen och desillusionerad. Man kan säga att alla mina dealbreakers sedan dess har varit av samma karaktär, oavsett om det varit tjejer som varit intresserade av mig, eller jag av dem. Någon tjej avskydde Forrest Gump, vilket idag ter sig som fullt naturligt, men som på den tiden var helt barockt; en annan gillade pojkband i alldeles för hög ålder, en tredje grät alldeles för mycket när vi såg Titanic.
En tjej som gillade mig när jag var runt tjugo valde att berätta det för mig medelst sång. Det vill säga, hon satte sig på huk framför mig, höll om mina axlar och sjöng. Att bli serenerad är trevligt, men låten var ”Lilla hjärtat” med Kärlekens vampyrer. Det blev inget av med det, kan jag säga. Det var den första, men långt ifrån den sista, tjej som jag vägrade ligga med. Det hela urartade kort därefter, hon blev passivt aggressiv och jag sjönk ner i en depression.
En annan minnesvärd dealbreaker var när en tjej jag verkligen, verkligen ville bli ihop med kom hem till mig på en fest, och skröt med hur många tyckte att hon såg ut som Maria Mena (som då hade en hit med låten ”You’re The Only One”), vilket nästan omedelbart fick mig att tappa intresset.
Däremot har jag träffat tjejer som varit bipolära, haft ätstörningar, missbruksproblem, och/eller daddy-issues, varit schizofrena, våldsamma, otrogna och som försökt frälsa mig, men då har jag tänkt; ”jaja, det där är väl helt enkelt något vi får jobba med”.
Och hur är det idag då? Jo tack. Härförledens träffade jag en tjej som jag lätt hade kunnat tänka mig att börja umgås med – hon hade skön humor, hon var jättetrevlig, smart och kändes lätt att snacka med. Men så visade det sig att hon hade en Rhianna-ringsignal. Så där lär det ju inte bli något.
När jag var tolv tackade jag nej till en chanstagning från en tjej som aldrig hade läst ett Tintinalbum, men som läste Johan och Pellevin. Fram till dess hade jag inte vetat att det ens var möjligt, men det gjorde mig nedslagen och desillusionerad. Man kan säga att alla mina dealbreakers sedan dess har varit av samma karaktär, oavsett om det varit tjejer som varit intresserade av mig, eller jag av dem. Någon tjej avskydde Forrest Gump, vilket idag ter sig som fullt naturligt, men som på den tiden var helt barockt; en annan gillade pojkband i alldeles för hög ålder, en tredje grät alldeles för mycket när vi såg Titanic.
En tjej som gillade mig när jag var runt tjugo valde att berätta det för mig medelst sång. Det vill säga, hon satte sig på huk framför mig, höll om mina axlar och sjöng. Att bli serenerad är trevligt, men låten var ”Lilla hjärtat” med Kärlekens vampyrer. Det blev inget av med det, kan jag säga. Det var den första, men långt ifrån den sista, tjej som jag vägrade ligga med. Det hela urartade kort därefter, hon blev passivt aggressiv och jag sjönk ner i en depression.
En annan minnesvärd dealbreaker var när en tjej jag verkligen, verkligen ville bli ihop med kom hem till mig på en fest, och skröt med hur många tyckte att hon såg ut som Maria Mena (som då hade en hit med låten ”You’re The Only One”), vilket nästan omedelbart fick mig att tappa intresset.
Däremot har jag träffat tjejer som varit bipolära, haft ätstörningar, missbruksproblem, och/eller daddy-issues, varit schizofrena, våldsamma, otrogna och som försökt frälsa mig, men då har jag tänkt; ”jaja, det där är väl helt enkelt något vi får jobba med”.
Och hur är det idag då? Jo tack. Härförledens träffade jag en tjej som jag lätt hade kunnat tänka mig att börja umgås med – hon hade skön humor, hon var jättetrevlig, smart och kändes lätt att snacka med. Men så visade det sig att hon hade en Rhianna-ringsignal. Så där lär det ju inte bli något.
So I got bored and left them there, they were just deadweight to me
Det finns de vänner man vet att man kommer ha för all framtid. Inte bara på det där sättet som man efter ett par flaskor vin häver ur sig, utan på det riktiga – man har dragits med dem i tjugo-trettio år, och de är liksom en del av ens liv på ett sätt som det egentligen inte går att göra något åt – man kanske inte umgås med dem regelbundet, men det skulle vara otänkbart att leva utan dem. Och så finns de där vännerna som man umgås med under en begränsad tid. Den må vara lång och intensiv, men begränsad. Jag hade en gång en kompis som jag umgicks med i fyra år. Väldigt regelbundet. Vi gick på bio, åt middag, gick på konserter, pluggade. Men sedan dissade han Royal Tenenbaums och sade att han hatade Seinfeld, och av någon anledning har vi inte setts sedan den dagen. Det var inte så att jag blev arg på honom, utan på något sätt tog det liksom bara slut där. Och idag tänker jag inte på honom särskilt ofta. Jag ser naturligtvis att han ändrar status på sin Facebook och kanske lägger upp en länk, men i övrigt… Nej. Jag saknar honom inte. Jag har andra vänner som fyller hans funktion i mitt liv. Jag önskar att jag kunde sakna hans personlighet – han var helt klart en skön kille på alla sätt och vis (förutom att han inte gillade Seinfeld), men det gör jag inte. Han är bara en av många vänner som jag en gång tyckt om, men som jag lämnat bakom mig. Eller om det är de som lämnat mig bakom sig. Både och.
Det känns framför allt som om jag kommit till insikt om att förutom en handfull vänner – runt tio – är resten utbytbara (nu får ingen av mina vänner tro att det är specifikt dem jag menar, jag vill bara att vi ska vara ärliga mot varandra). För mig tar det mellan tio och femton år innan jag förstår när en vän är en permavän. Resten kommer jag kunna lämna bakom mig. Man hittar alltid någon ny skön typ som gillar musik, film eller spel. Jag kommer tänka; ”jaha, nu glider vi isär, det var väl trist", men sedan kommer det inte vara mer med det. Så är det väl för alla. Är det någon som bara ackumulerar vänner utan att byta ut dem?
Och så fortsätter det där jävla kompisbytandet i all evinnerlighet, och om tio år sitter man där med någon helt ny tjomme och äter en biff och pratar om Spindelmannen, medan de där tio permavännerna liksom bara finns där.
Det känns framför allt som om jag kommit till insikt om att förutom en handfull vänner – runt tio – är resten utbytbara (nu får ingen av mina vänner tro att det är specifikt dem jag menar, jag vill bara att vi ska vara ärliga mot varandra). För mig tar det mellan tio och femton år innan jag förstår när en vän är en permavän. Resten kommer jag kunna lämna bakom mig. Man hittar alltid någon ny skön typ som gillar musik, film eller spel. Jag kommer tänka; ”jaha, nu glider vi isär, det var väl trist", men sedan kommer det inte vara mer med det. Så är det väl för alla. Är det någon som bara ackumulerar vänner utan att byta ut dem?
Och så fortsätter det där jävla kompisbytandet i all evinnerlighet, och om tio år sitter man där med någon helt ny tjomme och äter en biff och pratar om Spindelmannen, medan de där tio permavännerna liksom bara finns där.
söndag 1 februari 2009
Crumbs on his jacketses!
Misstänker att baklava egentligen är lembasbröd. "One small bite is enough to fill the stomache of a grown man". Och liksom Pippin åt jag fyra.
Jag som har lammstek och potgrat i ugnen och allting.
Jag som har lammstek och potgrat i ugnen och allting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)