Är det för tidigt för ett Beds are Burning-skämt?

Gränsen mellan arbetskamrat och vän är ganska stor. Man kanske inte skulle kunna tro det när man tillbringar åtta timmar om dagen tillsammans med någon i ett rum, ständigt skämtande och skrattande. Men nu när Australien är ett brinnande inferno och man har en jobbarkompis som befinner sig någonstans mitt i, känner man långt ifrån en rädsla och oro man skulle ha gjort om det istället hade varit en kompis man umgås med utanför arbetstid – någon man egentligen bara träffar några timmar i månaden.

Oron för arbetskamraten stävs kanske av vi inte nåtts av nyheten att hon påverkats av bränderna - eller Gud förbjude – har omkommit i dem.

Vad är det som gör att vi förmodligen bryr oss om våra fritidsvänner mer än våra arbetskamrater? Är det brist på förtrogenhet? På min arbetsplats kan man inte skylla på brist på gemen- och kamratskap, vi har ofta sett varandra berusade och med byxorna mer eller mindre nere. Vi delar alla på segrar och förluster, förödmjukelser och triumfer. Just den här arbetskamraten vet förmodligen mer om mitt privatliv än många av mina fritidsvänner. Om, säg, SL vore ens i närheten av Australien just nu skulle jag med all uppbådlig kraft försöka få reda på exakt var hon befann sig, hur hon mådde och hur hon skulle ta sig hem. Men nu sitter vi här; dästa efter cajunmaten, och petar tänderna.

En möjlig förklaring: Vi vet att våra fritidsvänner tycker om oss, eftersom de uppenbarligen vill umgås med oss frivilligt. En arbetskamrat är en människa man aldrig skulle ha träffat om man inte råkat vara anställda på samma arbetsplats. Vänskap är således på just det här sättet inte något man kan beräkna kvantitativt (även om jag gärna räknar mina vänner efter frekvensen jag träffar dem). Att en arbetskamrat är en människa man mer eller mindre är tvungen att umgås med, och det således inte finns några direkta bevis på att de tycker om en, är kanske den direkta orsaken till att man inte fäster sig vid dem.

Vissa arbetskamrater kan dock avancera till fritidsvän simultant som de är också är arbetskamrat – detta är sällsynt och har på ett genuint och långvarigt sätt bara hänt mig en gång. Vissa arbetskramrater umgås man med så frekvent att det känns som om de avancerat till fritidsvän, vilket visar sig vara felaktigt då man slutar umgås kort efter att man inte längre delar arbetsplats.

Så elden får fortsätta rasa i Australien, förmodar jag, och inte förrän jag nås av dåliga nyheter kommer jag sluta peta tänderna.