Et dushkuhjem

Det är litet intresssant att jag på bara ett par timmar lyckats se avsnitt av två olika TV-serier skapade av Joss Whedon där en karaktär kissar på någons skor. Det ena avsnittet var Angel s05e05, det andra var Dollhouse s01e01. Det är också två avsnitt som båda utgår från premissen att personlighetsdrag kan förvaras på externa lagringsmedier. Men å andra sidan - finns det någon annan TV-skapare som förkroppsligat uttrycket "same same but different" som Joss Whedon?

Man skulle kunna hävda att Joss Whedon är en TV-auteur, men då skulle man ha fel. Han verkar inte vara på något sätt självbestämmande eller allsmäktig. Förutom att han sätter sin prägel påde TV-serier han överser är hans medproducenter minst olika viktiga - Tim Minear, som jobbat med honom på Angel och Firefly, Kelly A. Manners, Steven D. DeKnight. Därför är det svårt att veta vem man ska skylla Dollhouse på.

Dollhouse är Joss Whedons första TV-serieprojekt på fem år, och är långt ifrån ett haveri. Pilotavsnittet är slentiranspännande och småroligt, och bara känslan av att se något som skapat av Joss Whedon skänker mig värme och tröst. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra en TV-series kvalitet på ett pilotavsnitt, men den känsla och ton som detta avsnitts 49 minuter förmedlar är avmätt, cynisk och, nu säger jag det: "Meh".

Jag vet inte om det är ett genidrag eller vansinne, men hela serien tycks vara uppbyggd utifrån antagandet att Eliza Dushku är en skådespelare som inte övertygande kan porträttera en mänsklig varelse under längre tid. Konceptet är att Dushku spelar en person vars ursprungliga minne och personlighet helt raderats, så att en hemlig organisation kan programmera henne att utföra alla möjliga sorters uppgifter och anta vilken personlighet som helst. Mellan uppdragen går hon omkring och uppträder som en hindu-ko; lugnt, fint, nollställt. De två personligheter hon förses med i detta avsnitt är a) partypingla av Manic Pixie Dream Girl-varianten och b) hårdnackad gisslanförhandlare.

Problemet med att utmana Eliza Dushkus skådespelartalang på det här viset är att den är väldigt begränsad, eftersom hennes defaultuttryck förmedlar att hon vill spöa upp en om man inte passar sig jävligt noga. Även för femton år sedan, när hon spelade Arnold Schwarzeneggers dotter i True Lies, förmedlade hon den känslan. Jag har en känsla av att Dushku kommer spela på exakt samma sätt, oavsett roll. "Hårdnackad" och "våldsbenägen" är ett par av de adjektiv som beskriver de karaktärer Dushku brukar porträttera.

Att bygga - och dessutom marknadsföra - en TV-serie på antagandet att Eliza Dushku är förmögen till mer än vad som är tycks vara (en i realtiteten imaginär?) konsensus är ett vågspel:



(Är det inte litet märkligt att Dushku uttrycker entusiasm inför att utforska andra aspekter av sin talang än sin hårdförhet, samtidigt som hon i slutet av inslaget hotar att ge både Whedon och tittarna ett kok stryk?)

Dushkus karaktär Echo omges av det vanliga galleriet av stereotypa Whedonskapelser - en äldre klok herre, en tekniskt begåvad nörd, en isprinsessa, en vek byråkrat - som alla pratar och beter sig på det sätt man kan förvänta sig av karaktärer skapade av Joss Whedon.

För mig är detta en bra sak.

Naturligtvis kommer jag fortsätta kolla på Dollhouse så länge möjligheten ges, eftersom jag misstänker att den bara kommer bli bättre med tiden. Tänk bara på Angels tredje säsong eller Buffys andra. Vad som oroar mig är dock detta: Anledningen till att jag gillar Whedons serier så mycket är karaktärerna. Hur bra kommer en huvudperson som inte har några specifika karaktärsdrag att fungera i längden? Dollhouse har tretton avsnitt på sig att visa det.