fredag 13 februari 2009

Are you an oak-man, Jimmy?

Jag har någonstans hävdat att man kan få en god aning om en människas personlighet om man ser hur hon reagerar när hon hittar en tappad plånbok på marken. Just den situationen kan generera en stor mängd olika reaktioner, och utkomsten av situationen påverkas av så många variabler och omständigheter att jag uppmanar någon att skriva en antropologistudie av just upphittandet av tappade plånböcker.

Vi ponerar att det ligger en plånbok innehållande fyrahundra kronor på en vändplan på Södermalm. Den innehåller också tillräckligt många handlingar – körkort, identitetskort till jobbet, kontokort – för att lätt kunna identifiera ägaren. Den tappades halv nio. Det passerar ungefär femtio personer mellan 8.30 och 9.00.

Fråga: Finns det några omständigheter under vilka det är okej fatt behålla pengarna? Förmildras omständigheterna om jag som hittar plånboken är en ensamstående deprimerad tvåbarnsmamma som inte har råd med att betala den yngsta dotterns tandläkarräkning? Blir det en annan situation om pengarna måste gå till smink till äldsta dottern?

Det finns situationer där det står helt klart att det är fel att behålla pengarna – om plånboken hittas av en morgontrött webbare som vet att han måste ta sig till en uttagsautomat på lunchen för att hans kort ratas i butiker finns det inget snack om saken. Hans behov av kontanter är tillfälligt och elementärt att på annat sätt tillfredsställa, och därför skulle det vara moraliskt oförsvarligt att behålla pengarna.

Den första tanke som slog mig när jag såg den lilla gröna läderplånboken var om jag ska vara helt sanningsenlig: ”Nej men vad i helvete!”

Den andra var att jag inte kunde låta den ligga kvar, eftersom det finns människor som utan betänkligheter skulle stoppa på sig pengarna och kasta plånboken i buskarna. Det, i sin tur, skulle innebära att plånbokens ägare skulle vara tvungen att ringa och spärra kort, beställa personbevis och därefter nytt körkort, och allt sådant där administrativt skit vill de flesta av oss undvika till varje pris. Eftersom det är fredag den trettonde var risken stor att en händelse som denna skulle få ägaren att sitta i lunchrummet och drabbas av en plötsligt men obönhörlig känsla av att det finns en större, bakomliggande kraft bakom det här datumet. Jag misstänkte att det skulle kännas skönt att kunna stävja en sådan utveckling i ägarens personlighet.

Att öppna och rota igenom en annan människas plånbok känns smutsigt och voyeuristiskt på det dåliga sättet, så jag rev bara ut plastkorten och bredde ut dem framför mig på skrivbordet (jag tog också en kik i sedelfacket för att se hur mycket som stod på spel, det var uppskattningsvis fyrahundra kronor). Sedan slog jag litet på hitta.se. Sedan ringde jag ett telefonsamtal. När jag berättat för ägaren att jag hittat hans plånbok utbrast han i ett litet för familjärt ”du är så jävla bäst!”. Han berättade att han faktiskt misstänkte att han skulle få tillbaka plånboken, och därför bara fått sina pengar flyttade till ett konto som inte var kopplat till kortet. Han skulle komma över till kontoret på en gång.

En halvtimme senare fick jag meddelandet om att jag hade besök. I receptionen stod en ung man som jag kände igen väl. Han bor i porten tvärs över gatan, och jag ser honom titt som tätt. Han brukar ganska ofta titta på komedier med Robert De Niro (Meet the Parents, Analyze This!, Meet the Fockers, Analyze That!) och har en flickvän som ser ut som Katie Melua. Vi skakade hand och pratade litet och sedan följde ett tal som jag misstänker att han tränade in på bussen hit. Det var mycket roligt och trevligt och lät ungefär såhär:

”Jo”, sade han och började gräva i plånboken.
”Nej nej, jag vill absolut inte ha någon hittelön!” protesterade jag och högg i luften med händerna.
”Jag visste att du skulle säga det, men om jag säger så här…” Han bytte ställning i vår fina repasoffa. ”Gillar du musik, Steelwheels?”
”Om jag gillar musik? Ja, det gör jag…”
”Jag också. Jag älskar musik. Vad tycker du om för typ av musik?”
”Jag lyssnar mest på indie… Om man säger indie fortfarande…”
”Okej.” Här tog han en liten andningspaus. ”Det här är vad jag vill att du ska göra.”
Han höll fram två hundralappar som jag stirrade på.
”Det här är ingen hittelön”, sade han. ”Det här är en skiva. Jag vill ge dig en skiva som tack för att du hittade och lämnade tillbaka min plånbok. Finns det någon skiva du vill köpa?”
”… Ja, Morrisseys nya kommer ju i nästa vecka…”
”Bra. Här får du Morrisseys nya skiva av mig”. Jag tog emot de två hundralapparna, vi skakade hand.
”Okej, tack så hemskt mycket. Vi ses säkert där hemma”, sade jag.
”Ja, det gör vi säkert!”
Sedan gick han.

Jag gick tillbaka till mitt rum och undrade om accepterandet av hittelön påverkade mitt karmakonto eller inte. Ett par timmar senare gick jag till systemet och köpte ett par flaskor vin till FO. Det hela löste sig väl - jag slapp ju gå till uttagsautomaten.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det var faktiskt ganska fint.

Tänker du köpa skivan då?

Steelwheels sa...

Ja, det är klart att jag tänker! Att jag gjorde av med killens hundralappar just idag betyder inte att jag inte kommer tänka på honom när jag plonkar ner två svettiga hundringar på Pet Sounds disk på måndag. Jag kommer tänka "karma" och sedan kommer jag stoppa ner skivan i väskan.