So I got bored and left them there, they were just deadweight to me

Det finns de vänner man vet att man kommer ha för all framtid. Inte bara på det där sättet som man efter ett par flaskor vin häver ur sig, utan på det riktiga – man har dragits med dem i tjugo-trettio år, och de är liksom en del av ens liv på ett sätt som det egentligen inte går att göra något åt – man kanske inte umgås med dem regelbundet, men det skulle vara otänkbart att leva utan dem. Och så finns de där vännerna som man umgås med under en begränsad tid. Den må vara lång och intensiv, men begränsad. Jag hade en gång en kompis som jag umgicks med i fyra år. Väldigt regelbundet. Vi gick på bio, åt middag, gick på konserter, pluggade. Men sedan dissade han Royal Tenenbaums och sade att han hatade Seinfeld, och av någon anledning har vi inte setts sedan den dagen. Det var inte så att jag blev arg på honom, utan på något sätt tog det liksom bara slut där. Och idag tänker jag inte på honom särskilt ofta. Jag ser naturligtvis att han ändrar status på sin Facebook och kanske lägger upp en länk, men i övrigt… Nej. Jag saknar honom inte. Jag har andra vänner som fyller hans funktion i mitt liv. Jag önskar att jag kunde sakna hans personlighet – han var helt klart en skön kille på alla sätt och vis (förutom att han inte gillade Seinfeld), men det gör jag inte. Han är bara en av många vänner som jag en gång tyckt om, men som jag lämnat bakom mig. Eller om det är de som lämnat mig bakom sig. Både och.

Det känns framför allt som om jag kommit till insikt om att förutom en handfull vänner – runt tio – är resten utbytbara (nu får ingen av mina vänner tro att det är specifikt dem jag menar, jag vill bara att vi ska vara ärliga mot varandra). För mig tar det mellan tio och femton år innan jag förstår när en vän är en permavän. Resten kommer jag kunna lämna bakom mig. Man hittar alltid någon ny skön typ som gillar musik, film eller spel. Jag kommer tänka; ”jaha, nu glider vi isär, det var väl trist", men sedan kommer det inte vara mer med det. Så är det väl för alla. Är det någon som bara ackumulerar vänner utan att byta ut dem?

Och så fortsätter det där jävla kompisbytandet i all evinnerlighet, och om tio år sitter man där med någon helt ny tjomme och äter en biff och pratar om Spindelmannen, medan de där tio permavännerna liksom bara finns där.