And I'm feeling very sick and ill today, but I'm still fond of you

Över varsin medioker caesarsallad sitter jag och kollegan AKL och begrundar våra liv. Ett par timmar tidigare har hon skrivit på kontraktet för den trea i innerstan som hon just köpt tillsammans med sin kille. De väntar sitt andra barn. Hon är mycket exalterad, och det rättmätligen - lägenheten är situerad på ett av de allra bästa tänkbara lägena, med hela Mälaren precis utanför fönstret och sol precis jämt. AKL:s fågellika anlete skiner ikapp med solen som nästlar sig in genom avgasimmiga fönster. AKL är en skön människa, som dessutom i nuläget är trångbodd, så jag gläds åt henne.

AKL anmärker på att jag inte äter fish & chips, vilket jag brukar göra om fredagar när vi äter lunch tillsammans, och jag berättar för henne om gårdagen.

Dagen efter att jag och Nicki, förlåt - NP, varit på Wasahof är jag förfärligt bakfull. Vi lät det spåra ur litet, om man så säger. Till huvudrätten (jag åt hummer och en näve räkor, NP åt hälleflundra) drack vi en flaska vitt, vilket i realiteten innebär att NP drack ett och ett halvt glas och lurade i mig resten. Medan vi väntade in desserten drack jag en dry martini. Till efterrätten drack jag en smarrig whisky.

Det resulterar i förlängningen i att jag på torsdagen nappar direkt på en burgare med frittar från Texas Burger Co till lunch.

På kvällen går jag hem och lägger mig på soffan och ser på veckans serier. 24, Terminator och Chuck sveper förbi utan att jag egentligen registrerar någonting. Mitt i House pausar jag, tar på mig jackan och stapplar bort till kinesen vid parken.

Att gå till en sunkig kinakrog alldeles allena kräver sin man. Eller så gör det det inte. Alltid samma fem alkisar vid ett bord. Alltid den analfabetiska servitrisen vid kassan. Alltid den gladlynte innehavaren vid bordet brevid, begravd i kvällstidningarna. Man känner sig aldrig så sunkig som man gör när man bakfyllehungrig släntrar ner till kinesen vid parken.

Jag stirrar på den enslige alkisen som sitter vid ett bord och tänker att det där är jag om trettio år. Jag beställer det värsta tänkbara - friterade räkor. Ska jag ha något medan jag väntar? Ja. Jag ska ha en pint. Så jag sörplar på min pint och ögnar igenom en kvällstidning och pratar med innehavaren om den kungliga förlovningen och SAAB-affären. När jag hämtade mat veckan innan pratade vi bara om SAAB-affären. Nästa gång kanske vi pratar om SAAB, förlovningen och IPRED. Om jag hade gått dit idag hade jag velat prata om att ingen blev fälld mordet på Romario. Jag föreställer mig att jag går dit en dag och att samtalsämnena aldrig tar slut; jag kommer bli en del av inredningen precis som alkisarna.

Och maten kommer och jag knallar hem i snövädret och det är alldeles för många räkor, så jag äter inget ris utan sitter och doppar räkorna i sås framför den sista halvtimmen av House och känner mig eländig.

AKL stirrar på mig över salladen och säger att det jag gjort är precis det hon alltid drömmer om. Att bara sitta i soffan bakfull och äta snabbmat för sig själv och få vara ifred.

Men den morgonen har hon skrivit på kontraktet, och i augusti kommer det en ny människa in i hennes liv. Samtidigt kommer jag stå med jackan på vid kassan och sörpla på en pint och prata om SAAB, förlovningen, IPRED, Romario, sport, bolån, MC-gäng, den försvunna sommaren och kanske eventuellt om ett krig.