"I like the movies!" "And I like TV!"

Jag inleder dagen med att se fyra musikvideor med Paula Abdul, i tur och ordning "Forever Your Girl", "Rush Rush", "Vibeology" och "Opposites Attract". Jag kan inte svara på varför, jag tycks gå in på Youtube och leta reda på dem helt automatiskt. Kanske var det något jag drömde. Kanske är det något jag undermedvetet behöver. Jag lyssnade rätt mycket på Paula Abdul åren 1989-1991. Det är inget jag skäms för. Om man skulle skämmas för allt man gjorde som fjortonåring skulle man inte få något annat gjort.

En timme senare sitter jag och förgås i Blekholmstunneln. På P3 intervjuas en adopterad tjej som samlar ihop pengar till barnhemmet i Indien hon kom ifrån. Programledaren frågar hur det faktum att hon är adopterad påverkat henne. Tjejen tänker efter litet och svarar att hon inte tror att det påverkat henne alls. Hon menar alltså att hon skulle arrangera en kyrkokonsert för att samla in kollekt till ett indiskt barnhem om hon inte varit adopterad. Intressant. Hon fortsätter med att berätta att hon bara haft positiva upplevelser av att vara adopterad, och att hon inte tänker någonting på sitt biologiska ursprung. Hon säger att hon sjungit i kör sedan hon var fyra år. Hon är tjugoett, så det innebär sjutton år av kör. Hon är kristen. Det måste hon vara. Religion har ett sätt att släta ut inre kaos och kväsa behovet av reflektion.

Jag kommer aldrig att förneka att det påverkat mig att vara adopterad. Jag kommer heller aldrig överdrirva betydelsen av det, jag vet att jag formats mer av mina riktiga föräldrar än mina biologiska. Det är bara när delar av min natur som inte kan förklaras som överförda av mina riktiga föräldrar som jag tänker att de säkert är genetiskt nedärvda. Jag har en förmåga att sabba saker för mig själv som mina föräldrar inte har, att överge personliga projekt som är för jobbiga att ta itu med. Då tänker jag på mina biologiska föräldrar, och hur de lyckades bli gravida som tonåringar. Hur min biologiska pappa smet en månad in i graviditeten, och hur min biologiska mamma lämnade sjukhuset fem timmar efter min födsel. Den förklaringen till mitt eget underliga beteende är en bekväm tillflyktsort, och jag tror på den. Jag är säker på att tjejen jag hörde på P3 imorse kommer komma underfund med att även hon stöpts efter någon form av predestinerad vilja, en kod, något djupt inom henne. Men det kommer senare. Just nu är hon 21, och i den åldern är det viktigt att tro på den fria viljan.