Pappan och musiken

”Är det här nåt du känner till?” frågar min farsa och sticker fram en LP-skiva framför ögonen på mig. Jag sitter i mitt rum på landet och läser en speltidning, och blickar ut över garaget, björkarna och de soliga fälten. Pappa tittar förväntansfullt på mig, och jag ser att det är en skiva med Gary U.S. Bonds, producerad av Steve van Zandt, med hela jävla E-Street Band som orkester, inklusive Bruce Springsteen. Har just tillbringat bilresan ner lyssnande på dem (det är en klyscha, men inget annat band passar så bra att lyssna på när man kör genom ett soligt Sörmland som Bruce Springsteen & The E Street Band). ”Bruce Springsteen är med”, säger pappa, och vi går ut i vardagsrummet och lyssnar. Det låter som förväntat väldigt mycket E Street. Clarence är Clarence, The Professor är The Professor, med allt vad det innebär. Som det ska vara. Första spåret är en duett med Bruce.

Gary U.S. Bonds låter som om någon fiffig person i Schweiz korsat John Fogerty med Rod Stewart i ett perverst genetiskt expriment, och det är mycket bra. Speciellt när trädgården mönstras av trädkronors gungande skuggor och man har sill, lax och ägg i magen. Pappa berättar att han har köpt femtio LP-skivor de senaste veckorna, han åker till Stadsmissionen i Liljeholmen efter jobbet och vittjar. En dag kan det vara helt tomt, för att dagen därpå vara fullt med skivor man vill ha, säger han. ”Jag köpte den här till dig”, säger pappa och plockar fram Michael Jacksons Bad. Han vet nog att jag redan har den, han var ju fanimig med för 22 år sedan när vi köpte den på Skivfönstret på Drottninggatan. Dessutom slutade jag lyssna på Michael Jackson typ 1994. Jag antar att han vet det också. Vi lyssnar på de två första spåren. Pappa frågar om ”I just can’t stop loving you” är bra, och jag säger, ”nej, nu räcker det, pappa”.

Pappas skivsamling på landet bara växer och växer. För ett år sedan stod här bara ett femtiotal skivor, idag är det säkert trehundra. Han har fyra Springsteenskivor; Darkness on The Edge Of Town, The River, Born in the USA, Tunnel of Love (”The River” är fortfarande plomberad och inplastad. Pappa har hört sig för, den är värd ett par hundra. Jag säger till honom att han borde öppna och lyssna på den, eller åtminstone låna mitt vinylexemplar - en skiva är ju hur som helst helt utan värde om man inte lyssnar på den). Han har en massa Dire Straits, Van Morrison, Orbison, Lundell, Fogerty och annat man kan tänka sig att en pappa skaffar på sig, som jazz, dansk pop, Elvis, klassiskt, men också en hel del otippade saker, som Sade, en stor samling Broadwayshowtunes (” från alla musikaler i världen”, hyperbolerar pappa) och U2. ”Gillar du U2?” frågar pappa och tar fram The Joshua Tree.

Pappa köper skivor på vinst och förlust, egentligen helt utan utskiljning, vilket blir smärtsamt uppenbart när han lägger på en skiva med någon anonym och bortglömd popsoulsångerska som låter värre än Kim Appleby under sin mest desperata soloperiod. Han tycker att det är prisvärt, skivor kostar bara ett par spänn på de loppisar han frekventerar över hela Sörmland. Jag ber honom byta skiva. Vi lyssnar på Barbara Hendricks ett tag, han är helt hänförd och sitter stilla i soffan och kliar sig i skägget. Han säger; ”Jag köpte en annan present till dig också”. Han försvinner ut i sovrummet och kommer tillbaka med en plastkasse. Den innehåller en tjock bunt Spider-Man från 2005. Jag har inte hjärta att säga att jag redan har dem. Jag säger ”tack så mycket, pappa”. Sedan sätter han på en skiva med instrumental calypso.