Sex saker jag en gång romantiserat, men nu ser krasst på

1) Bilfärder till småborgerliga resmål såsom slott, utställningshallar i pastoral miljö och/eller Djurgården. En gång i tiden tyckte jag att det var det finaste som fanns, att sätta sig i bilen med en god vän eller någon form av flickvän och åka och titta på glas eller gamla möbler. Det var någonting i själva resan, färden längs en dammig landsväg, men också att komma fram, att andäktigt spatsera genom utställningshallar, att köpa en dyr kopp kaffe i fiket efteråt. Nu känns tanken på en sådan resa som onödig och jobbig. Man inser snabbt att utställningsobjekten är skit, att konstnären är en prettopajas, och att kaffet stått på kokplattan hela förmiddagen. Och att ens sällskap antingen fryser, är kissnödigt eller hungrigt hela tiden.

2. Ensamma kvällspromenader. Det kan vara skönt att vandra runt på Söder med hörlurar efter maten, ungefär vid den tidpunkt då folk köar utanför biograferna eller tar in en varmrätt. Det brukar i regel sluta med att man efter ett tag inser hur meningslöst det är att bara gå runt runt, medan man bara blir allt tröttare och tröttare. Oundvikligen befinner man sig vid Mariatorget när man inser att man inte orkar gå tillbaka och är tvungen att ta en taxi de 1500 metrarna hem.

3. Högskolestudier. Man kliver in på uppropet helt inställd på ett nytt liv, ett liv som ska lyfta en ur ungdomen och in i vuxenvärlden - man ska bli en Tänkande Människa, man ska börja se Hur Det Hela Hänger Ihop. Det dröjer dock inte många veckor innan man inser att det man pluggar är helt meningslöst, och att de läroböcker man läser är skrivna ur ett mycket snävt perspektiv, förmodligen av en forskare med mycket begränsad erfarenhet av det riktiga livet, som använt sig av respondenter som är den sortens människor som gärna besvarar enkäter från forskare. Man super ner sig på vardagar och står och trängs på kåren, man lever på lån som man sedan måste betala tills den dag man dör, och man känner skuld, skuld, skuld.

4. Skaldande sent på kvällen med ett paket cigg, en flaska vin och tre sexor whisky. När man satt sig ner vid skrivbordet, korkat upp vinet, tagit på sig hörlurar, dragit ur ethernetsladden och tänt den första ciggen, känns allt perfekt. Man är Hemingway, Kerouac, Bukowski och Wilde i ett. Man skriver frenetiskt, tömmer vinflaskan, fyller askfatet och skriver fem sidor undermålig och krystad prosa. Man går och lägger sig klockan tre, nöjd, uppspelt och aspackad. Sedan vaknar man upp klockan sex med bultande hjärta och sprängande bakfylla och kan inte somna om. Resten av dagen blir letargisk, och det man skrev kvällen innan är lik förbannat tvunget att revideras. Idag har jag sedan länge slutat röka, och skriver mest på helgförmiddagar.

5. Publikt firande av Morrisseys födelsedag. En gång i tiden såg jag verkligen fram emot den 22 maj, då man fick stå i en bar och tjoa med höjd näve, sjunga med tillsammans med hundratals andra glansögda Mozfans som man aldrig såg annars. En känsla av gemenskap och förbrödring, en chans att se in i ögonen på människor som kände som en själv. Men sist jag var på Mozkalas stod jag med ansiktet upptryckt i Stefan Malmqvists armhåla, och kunde inte röra mig en kvadratcentimeter åt något håll.

6. Killgänget. Vi är fem killar som växte upp tillsammans. Först var det fotboll och trädklättring och sakletande, Star Warsgubbar och burkpantande, sedan blev det utgång på 18-årsställen och inpräntande av sociala umgängeskoder, tjejfummel och nattliga bilfärder. Sedan blev det campingresor till Tyskland, tentaöl, budgetmiddagar i Vasastan. Nu är det ut med båten, parmiddagar, 30-årsfester och barnvagnsfika i Rosendals trädgårdar. Under tjugo års tid har vi tillsammans gjort allt sådant som förväntats av en, hållit varandra sällskap genom slentrianlivet. Idag ses vi sällan alla tillsammans, svårt med fruar och och chefsjobb och deadlines och tjänsteresor, och när vi ses skakar vi hand med varandra.´Jag har åtminstone sju vänner jag hellre umgås med, som jag har mer gemensamt med. Visst skulle jag gladeligen ta en kula i magen för alla de här killarna, men mycket mer än så är det inte.

Det finns naturligtvis mycket mer jag en gång romantiserat, men det här räcker för nu.