Jag vill inte. Jag har total separationsångest. Ikväll måste jag ta avsked igen. Det har blivit dags att (för evigt?) ta farväl av Sam Tyler. "Life on Mars" har, enligt mig, inte haft enda riktigt svagt avsnitt på två säsonger. Det är först nu, när säcken ska knytas ihop, som jag börjar oroa mig. Tänk om det blir fel? Tänk om serien hoppar över hajen i slutminuterna.
Antingen vaknar Sam ut koman. Det är helt okej. Eller så blir läget kritiskt, och han dör. Det är helt okej. Eller så kommer han bada i ett vitt ljus, kliva genom en dörr, och befinna sig i dagens Manchester som om inget hade hänt. Det är inte okej.
Inte heller vill jag ha någon scen där Sam Tyler, i vaket tillstånd, stapplar ur sjukhussängen och släpar sig ner till stationen och upptäcker att Annie är hans chef. Jag vill att 1973 års Manchester ska vara Malkovich. Bara existera i Sams huvud.
Å andra sidan vet jag att det inte blir så.
**SPOILERVARNING EXTRAVAGANZA **
DCI Gene Hunt och Chris och Ray har fått en egen TV-serie, "Ashes to ashes", som förmodligen har premiär till hösten 2008 (eller var det 2007? Tror inte det...). Det betyder att Sam faktiskt rest tillbaka i tiden och fnulat runt, och förmodligen kommer ha ett och annat att förklara när han kliver in på polisstationen. För visst måste någon komma ihåg den där knäppe fan som envisades med sina noggranna förundersökningar, sina moderna förhörsmetoder och mänskliga sätt.
**SLUT PÅ SPOILERS**
Jag har t o m skjutit upp att titta på sista avsnittet till sent ikväll, bjöd ändamålsenligt in mig på middag hos ett par vänner. Jag VILL inte ta farväl av den där sunkiga, inrökta polisstationen, Hunts magnifika beiga rock eller Sams knarkiga drömmar.
I sommar ska jag till Manchester. Jag har redan kollat upp var de spelat in "Life On Mars", och tänker gå dit. Jag tänker se mig om och låtsas som om det är 1973.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar