Läs min gamle kompis Jans otroligt roliga och elaka
tokdissning av mig på hans blogg. Sidan kommer öppnas i ett nytt fönster. Stäng det sedan och läs vidare i det här inlägget.
Jan inbjuder till bloggfejd, det förstår jag, men jag tänker inte sätta igång någon sådan. Jag har helt enkelt ingen lust. Om jag satte igång en hetsig flejmning av honom skulle det bara visa att jag tog honom på allvar, och låt mig intyga att det var säkert åtta år sedan jag slutade göra det.
Jag skulle vilja sätta punkt för det hela precis här, men innan jag gör det kanske det krävs en kortare bakgrundsbeskrivning om Jans hat.
Vi gick i gymnasiet tillsammans och märkte ganska snart att vi hade flera saker gemensamt - dels våra fysiska tillkortakommanden och grava, djupt rotade komplex, men också ett brinnande intresse för film. På dessa saker byggde vi upp en väldigt obalanserad vänskap, som fortlöpte på samma premisser under flera år innan det tog stopp - mest gick vi på bio och käkade på restauranger, kollade i affärer och gick omkring.
Efter gymnasiet gick våra liv åt helt olika håll. Jan jobbade hos sin pappa och läste upp betygen på Komvux. Jag började på högskola, hängde med kompisar, larvade mig med tjejer och söp ner mig; sådant man gör i tjugoårsåldern. Jan jobbade fortfarande hos sin pappa när jag slutade plugga och fick ett jobb, och det var då jag kände att hans missnöje började växa rejält. Det började bli tydligt att våra liv och våra respektive livsstilar inte skulle kunna förenas.
Jan hade känslor och behov som han aldrig pratade om, utan istället började ge utlopp för på sin blogg. En blogg blev två, två blev tre, och tre blev slutligen fyra. Jan valde att dela upp sig själv i ett antal personligheter. Den starkaste personligheten är Nick, som bäst beskrivs som en vanlig, om än något burdus, amerikansk frat boy, som helst skriver om Carmen Electra och lägger upp bilder på halvnäcka damer. En annan blogg vigdes till texter enbart på svenska, och en annan handlar om hans dröm om att bli rik på att inte göra någonting.
Jag kan på många sätt förstå Jans förakt för mig, och kan tycka att det är högst motiverat. Jag hyser ett starkt förakt för Jan, men av diametralt andra orsaker. Den dominerande känslan jag har för Jan är dock inte förakt, utan ömkan. Det var mycket därför vår vänskap tog slut. Jag känner att jag inte kan vara vän med någon jag ömkar, och befinner mig i obalans med. Vi var inte jämlika. Vi kunde inte då, och kan inte heller nu kommunicera. Bristen på kommunikation är något som kan döda vilket vänskapsförhållande som helst. När man dessutom inte delar samma syn på verkligheten blir det ännu svårare.
Ta till exempel hur han tycks se på förhållandet mellan mig och SL. SL är en av mina allra käraste vänner. Vad Jan inte förstår är att en man och en kvinna kan hysa varma känslor för varandra på ett platoniskt plan. Mycket av detta tar avstamp i det faktum att han tror att "When Harry Met Sally" är regelboken för hur män och kvinnor förhåller sig till varandra. Hur bra man än må tycka att "When Harry Met Sally" är, bör man närma sig dess budskap med försiktighet.
Jan nämner "excusitis", som han hävdar att jag har. Efter en snabb googling och påläsning verkar det mest som att han diagnostiserat sig själv. Läs litet kvasipsykologi
här och
här. Vi som läst Jans primära blogg under en tid kan lätt känna igen honom i beskrivningen av den här "sjukdomen". Excusitis är ingen vedertagen sjukdom, utan ett begrepp som tycks vara myntat av någon självhjälpsguru som vill tjäna pengar på jagsvaga människor.
Jag känner ingen annan människa som läst så mycket självhjälpslitteratur som Jan.
Nu blev det här en litania av det slag som jag helst ville undvika, men så är det. Jag emottar Jans förakt med glädje och sorg, för nu måste man helt krasst konstatera att det inte finns någon som helst chans att vår vänskap kan räddas. Det gör mig orolig för att han ska bli helt och hållet ensam. Om jag känner honom rätt kommer han lägga skulden för det på någon helt annan person än sig själv.
