The strange logic in your clumsiest line, it stayed emblazoned on my mind

Vi dyker upp som överenskommet runt fem; jag, syrran och lilla E. Jag är smårufsig med slipsen på svaj; uppjagad efter jobbet, men min syster är pigg och glad, och lilla E är till synes på sitt bästa humör. Vi sitter runt köksbordet och bankar handflatorna mot bordsytan, lilla E, mamma, farsan, syrran och jag, och skrattar tillsammans. Lilla E uppträder som om hon aldrig varit med om något roligare.

Huset är välstädat och iordningsställt. Finporslinet är framdukat i matsalen.

Ett par dagar tidigare har mamma ringt oss och sagt att de får besök av ett par vänner till familjen, och att det skulle vara trevligt om vi kunde komma förbi och visa upp oss. Vi har känt varandra i trettiotvå år, nästan exakt. Det var då vår farsa begav sig ner till det land jag kommer från för att hämta upp mig, och på planet ner fick följe av detta par, som skulle hämta hem sitt andra barn. På barnhemmet möttes de andra - vi kallar dem för enkelhetens skull paret X - av en välmående liten fyramånaders som mötte dem med blicken och uppförde sig som en fyramånaders bebis ska, medan min pappa möttes av en liten grabb som var döende men för liten för att fatta det - godmodig, storvuxen, matglad men smått apatisk och till största delen oresponsiv.

(Att inte förstå allvaret i tillspetsade situationer har alltid varit min svaghet).

Paret X gosade med sin bebis, som klappade dem på kinden och sparkade med benen, medan min farsa (blott tjugosju år fyllda) undrade om det verkligen skulle behöva vara på det här viset - jag var slapp och varm och alldeles för stor, men till synes nöjd och på andra sätt än fysiskt välmående. Farsan blev tillfrågad om han kanske ville ha en bebis som inte var så sjuk som jag, men av någon anledning betackade han sig, och sade att "det här är min unge, klart jag ska ha honom". I sin resedagbok, som jag sedan fick i artonårspresent, skriver farsan att han låg på sitt hotell och avundades paret X som fått en välmående och frisk son, medan han själv fått en son som det då var oklart skulle överleva eller inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur farsan kände sig då.

Så farsan gjorde exakt det som jag skulle ha gjort i hans situation - han gick och handlade skivor. Han köpte piratkopierade versioner av Springsteens "Born to Run" och Rod Stewarts "Atlantic Crossing" som han lyssnade på, på någon jävla epabandspelare, låg på sängen, skrev långa ångestfyllda brev till mamma om hur han oroade sig för mig. "Det är en stor grabb", skriver farsan i sin resedagbok, "nästan dubbelt så stor som de andra barnen på avdelningen. Systrarna säger att hans biologiska mamma var väldigt lång, och att det är därför".

Men när det fastslagits att jag var vid så pass god vigör att jag fick föras ur landet åkte pappa hem med mig. Jag hade fyrtio graders feber, och det var fortfarande inte riktigt klart vad jag hade för diagnos. Någon doktor skrämde upp farsan med att jag kanske hade en hjärnskada, så när diagnos ställdes i Sverige att jag hade polio kom det mer som en lättnad än någonting annat.

Paret X åkte hem till sin landsända med sin son, men under de kommande 32 åren har vi haft fortsatt kontakt med varandra. På somrarna åkte vi och hälsade på dem, på vintrarna kom de upp och hälsade på oss. Under en höst för tolv år sedan bodde dessutom deras son hos oss när han var uppe i Stockholm för att söka lyckan (jag pluggade dock på annan ort). Vi fick därefter oregelbundna rapporter om hur dottern gled in i missbruk och psykisk ohälsa, hur sonens havererade förhållande fick honom att gå under jorden och bryta kontakten med föräldrarna.

Det är i ljuset av allt detta som jag, syrran och lilla E nu befinner oss uppklädda och glada hos mamma och farsan runt klockan fem. Lilla E kryper runt på golvet i vardagsrummet och jollrar åt katterna, som båda satt sig på betryggande avstånd. Bara alfahannen går då och då fram till henne och nosar.

Klockan slår sex, och det är då paret X förväntas infinna sig. Både jag och syrran ville bara komma förbi och säga hej innan vi gick hem, det är inte tänkt att vi ska stanna kvar och äta av den lax som farsan slänger in i ugnen. Så vi sitter där tindrande på rad i vardagsrummet, och paret X lyser med sin frånvaro när klockan är halv sju. Lilla E börjar trött gnugga sig i ögonen. Tiden är knapp. Vi tittar alla på farsan, som skött det administrativa från vår sida och frågar honom om han verkligen har uppfattat datumet rätt. Kanske var det nästa onsdag som avsågs?

Farsan, som uppvisat rätt många ålderstecken på senare tid (han glömde kaffekokaren på när han lånade syrrans hus i Norrland för att åka skidor, vilket upptäcktes fem dagar senare), kastar in ytterligare en näve cashewnötter i käften och skrattar uppgivet. Jag och syrran utbyter en av de där blickarna som blivit ganska vanliga på senare tid - farsan börjar bli gammal, och snart är det vi som kommer få ta hand om honom.

Lilla E är så trött att hon blir hyperaktiv (bland annat gräver hon sig en grop i tidningskorgen), så vi beslutar oss för att packa ihop. Man kanske skulle kunna förvänta sig att paret X skulle ha ringt och sagt att de skulle bli sena, men det har de inte gjort, så vi skämtar om folk från västkusten och packar ner lilla E i overall och barnvagn. Laxen ger ifrån sig dunster från ugnen när vi står på verandan och säger hejdå.

Jag snörar av mig slipsen i bilen på väg hem och undrar över paret X, om de överhuvudtaget ämnar dyka upp eller inte. När jag ringer mamma och farsan någon timme senare har de i alla fall behagat anlända, och ska sätta sig till bords. Jag ringer syrran och berättar detta. Lilla E har somnat. Vi pratar om storleken på de Chucks jag ska köpa åt lilla E i present. Och vår familj är varm och liten och stark.