fredag 6 februari 2009
That smile on your face it seems happy. Are you happy?
Jag såg tämligen alldeles nyss på senaste Amerika-Scrubs (Scrubs s0808) and I couldn't help but wonder: Är det symptomatiskt av mig, alla andra eller ABC att tycka att det är fantastiskt att de kan besätta rollen som Patient Of The Week med en snubbe med Downs syndrom utan att det en enda gång påpekas att han har ett funktionshinder i handlingen? Har jag blivit så institutionaliserad att jag per default blir exalterad när jag ser någon med funktionshinder i en kontext där funktionshindret är av noll betydelse? Är jag/vi/ABC så ovan(a) vid denna typen av företeelse att jag/vi/ABC har rätt att tycka att det hela är orginellt och progressivt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag reflekterade faktiskt inte över att han hade Downs syndrom alls förrän nu när jag läste det här.
Det som är vettigt och borde vara normen (om vi nu ska nedlåta oss till att använda det ordet) brukar verka progressivt när verkligheten är uppfuckad.
Tänker också på Boston Legal som verkligen inte använder Jerry Espensens funktionshinder (om det nu kan kallas det) som lyteskomik utan snarare som en nyans till hans person och hur det påverkar folk, både de som kan hantera det som man bör (typ: alla är människor) och de som inte klarar av det.
Sen har det sannolikt med respektive producent/show-runner att göra också. Jag tror inte att det nödvändigtvis handlar om ett beslut på exekutiv nivå hos ex. ABC.
Jao, Bill Lawrence är ju en erkänt ganska avslappnad kille, så det är med säkerhet han som ligger bakom.
Angående det där med Boston Legal - jag har inte sett de senaste säsongerna, men som jag uppfattar dig är hans funktionshinder i alla fall en del av handlingen. Jag gillar när karaktärer kan ha funktionshinder utan att det ens kommenteras - som t ex Peter Dinklages karaktär i den kortlivade serien Threshold häromåret.
Det har varit ganska mycket fokus på Jerry Espensen de senaste säsongerna. Jag gillar det, det är en intressant och framför allt välspelad karaktär. Så tydligt formad av sin autism och andra lite udda egenskaper samtidigt som han tillåts vara stark och modig utan att det blir klichéartat.
Eller att Ted Mosby pratar teckenspråk bara sådär, och det hanteras ungefär som att han kan franska. (Om inte jag missat avsnittet där man får träffa hans döva kusin eller tjej han försökte ragga på, eller vad det nu kan vara - förstör det inte för mig isf, jag maratonplöjer allt på raken.)
Skicka en kommentar