Not bored now.

Lilla E pekar på TV:n.
-De?
-Barney.
-De?
-Ted.
-De?
-Robin.
-De?
-Marshall.
-De?
-Lily. Alyson Hannigan. Hon fyller år idag. När du ska bli större ska vi se på Buffy du och jag.
-Buffyyy!

Tidgare har vi gjort samma sak när vi såg på Simpsons. Lilla E gillar Simpsons. På samma sätt som hon pekar på TV:n och ropar "Alfons!" och "Laban!" ropar hon nu "Impon!" Jag har aldrig varit så stolt.

Ordnung

Jag börjar ju egentligen inte min funemployment förrän i mitten av april. Just nu åtnjuter jag något som heter arbetsbefrielse, vilken innebär exakt vad det låter. Min urpsrungliga plan var att under de här fyra veckorna låtsas som att jag har semester, vilket i ärlighetens namn fungerat dåligt, mycket på grund av den arbetslust som inte bara lyckats utveckla under de senaste fyra åren, utan även bibehålla, trots att jobbet ibland sugit riktigt, riktigt mycket.

Om jag skulle summera de senaste sju arbetsdagarna, och på något sätt beräkna den tid som jag kunnat njuta av att bara gå omkring och häcka, skulle fördelningen mellan njutning och ångest kunna beräknas till ungefär 50/50.

Eftersom 50% ångest är alldeles, alldeles för mycket har jag dragit upp några riktlinjer för mig själv för att min funemployment ska bli roligare.

1. Ingen alkohol på vardagar. Detta är viktigt. Bara för att jag kan sova hur länge jag vill betyder det inte att jag kan supa ner mig. Bakfylla ökar dessutom ångesten.
2. Motionera. Eftersom jag numera har tid att röra på mig, och det dessutom är barmark, finns inga ursäkter för att inte gå en promenad varje dag, eller ta ett pass på motionscykeln.
3. Ät regelbundet och hälsosamt. Under de två månader som ledde upp till min arbetsbefrielse snittade jag tre portioner hamburgare med pommes frites i veckan till lunch. Lägg därtill en stort antal portioner thaimat och pastarätter, rött kött och texmex. Åtta veckor av transfett och blixtsnabba kolhydrater. De senaste dagarna, med undantag för lördag, har jag ätit främst vegetariskt, och planerar en veckomeny bestående främst av sojaprotein i form av tofu och torkade sojaprodukter, baljväxter och grönsaker. Till lunch åt jag till exempel en mycket smakrik och kryddstark dhal på gröna linser som var vansinnigt god. Ikväll blir det sojabitar tomatsås med ansjovis.
4. Ställ klockan. Tidigare har jag vaknat automatiskt runt 6.30. Nu har jag lyckats fördröja uppvaknandet till 7.15, vilket innebär att jag fr o m söndag kommer vakna 8.15. Detta är på tok för sent. 7.15 är lagom, oavsett om det finns planer för dagen eller inte.
4. Skriv någonting varje dag. Det spelar ingen roll om det är på den här bloggen, på min betalda blogg eller om det bara är något dåligt skönlitterärt projekt - det ska helt enkelt produceras text i någon form varje dag.
Vi får se om detta håller. Jag är tyvärr förkyld just nu, vilket innebär att motion kanske inte är det bästa för mig.

Ut ur skogen kryper våren

Jag kan stava till förtvivlan
Jag kan klippa band
Leverera tills jag sjunker
och har glömt mitt eget namn

"Jag börjar minnas mig", Tomas Andersson Wij

Dag 5

Jag håller i en t-shirt i storlek 96. Den är ärtgrön och vit, och på bröstet är det en bild av ett gäng fiskar som simmar i ett akvarium. Jag vet inte vad storlek 96 betyder, men jag måttar med händerna, och försöker erinra mig hur stor lilla E är egentligen. Lilla E som vill se på Pingu och Alfons samtidigt, som tränar silly walks på köksgolvet, som bäddar ner sig i sin lillasysters vagn.

Klockan är tolv på förmiddagen. Jag har en påse med nötter och torkad frukt i min ränsel. Det är min lunch, och den är bara till hälften uppäten. Jag går till biblioteket, och till bion. Den är stängd. Till systemet. Jag står och blänger på en flaska med Jameson's. Slår mina lovar. Det är så nära att jag stoppar den i korgen, i alla fall i trettio sekunder. Jag kväver en gäspning och plockar bara på mig en flaska vin - om jag börjar dricka whiskey kan det sluta hur som helst, det lärde jag mig redan 1998.

Hemma gör jag en marinad till tofun och chattar med Petals. Jag har något roligt att berätta för henne, men kommer på vad det var först när jag loggat av och står i köket och hackar salladslök. Nu, när jag skriver det här, har jag glömt det igen. Men det var roligt och av yttersta vikt.

Vafan.

So you think you're cool cos you're on the dole

På måndag förmiddag ringer jag den polare som bor närmast mig, MH, för att föreslå lunch och häng. Senast jag pratade med honom, för ett par månader sedan, var han arbetslös, och byggde sitt liv kring att hämta och lämna barnen på dagis. Han säger att han är i Norge, där han går en kurs för att träna upp sig för sitt nya jobb. Som han fick för en månad sedan.

Vi är en grupp killar som växte upp tillsammans. Av någon anledning, som kanske enbart kan förklaras på ett kosmiskt plan, är alltid någon av oss arbetslös. Nu är det alltså min tur. Igen. Orättvist.

Han säger att han dock är hemma en hel del i veckorna i alla fall, och att han kommer tillbaka på tisdag.

På onsdagen går SL och jag och äter lunch. Vi springer på MH där han kommer bärande på två kebabtallrikar, vilket är underligt, eftersom han tänkt ringa mig och jag tänkt ringa honom. Efter lunchen går jag upp till honom och fikar. Han var arbetslös i arton månader, vilket är en mycket lång tid. Hans bransch ser ju ut som den gör, liksom. På ett sätt var det bra timing, eftersom han kunde hänga med sina ungar hela dagarna, vilket är få förunnat, men jösses, arton månader.

Jag går upp idag och söker två jobb, gör litet av vad jag har kvar att jobba bort på byrån och ringer sedan MH. Han sitter hemma och häckar. Vi möts upp i Skrapan och kollar på TV-spel. Sedan äter vi lunch på 3 indier, där vi ofta lunchade när vi gick i gymnasiet.

Det är en flashback på samma sätt som det var att gå och fika med NP på vårt gamla stamfik på Eriksbergsgatan häromdagen. Att göra sådana här saker på en vardag känns väldigt konstigt.

Nästa vecka är han hemma igen ett par dagar. Lunch då också? You betcha.

Lyxmåndag

ROSS: I have been given the gift of time.
CHANDLER: Now, that's so funny, because last Christmas I got the gift of space. We should get them together and make a continuum.
Friends, s05e06

Efter att ha tillbringat större delen av dagen med att kolla på mat och handla spännande kryddor, sitta och gona mig i solen, samt se fantastiska Precious, återvände jag hem för att äta grillad kalkon och se på Steven Soderberghs Che Guevara-epos. Sammanlagt fyra och en halv timme. När jag sett första delen sneglade jag nervöst på klockan - skulle inte hinna se klart del två innan Letterman, och sedan måste jag ju gå och lägga mig.

Men vänta nu. Nej. Det behöver jag ju inte! Jag kan sitta här och glo på Benicio del Toros glesa djungelskägg hur sent det än blir! Freedom!

Dag 1

Jösses. Är det så här det är? Hade glömt, faktiskt, det är ändå fyra år sedan sist. Klockan är kvart över tio, och Malou frågade just Micke Nyqvist om hans förhållande till Gud. På jobbet har de säkert redan startat discokulan.

Våfflor och prisjägare

När Suddens äldste son kom till världen för fyra år sedan var han det första barn jag utvecklade en nära relation till i vuxen ålder. Jag älskar den lille pojken. En av de första saker jag sade till honom när jag höll honom i min famn, blott dagar gammal, var "Vi ska leka med Star Wars, du och jag". Och idag, äntligen, hände det.

Jag och SL ställde till med våffelkalas idag. Jag tillbringade helgen hos min mamma och pappa, där jag vaktat katter, lagat mat och druckit vin på sedvanligt vis. Runt två började vänner dimpa in, huset fylldes av ljud och värme och de som jag håller av. Det var verkligen en tröst att ha så många vänner omkring mig, jag kände att jag skulle vilja vara med dem jämt, nu när jag mår som jag gör.

Och jag går och hämtar min påse med Star Wars-gubbar. Tre smågrabbar leker med bilar i vardagsrummet. Jag visar håller upp Leia, Luke, Han, och Lando för Kniven och berättar vad de heter. Han är dagen till ära iklädd en Batman-tischa och Spider-Manstrumpor, och jag ger honom komplimanger för detta. Nu är det bara ett par år innan jag kan visa Star Wars-filmerna för honom också. Ser fram emot det. Sedan klappar vi katterna och pratar länge. Jag blir litet sentimental, för jag har längtat efter att kunna föra ett samtal med honom.

Jag tänker på lilla E, som jag förvisso också kan prata med, men våra konversationer sträcker sig ungefär till detta:
"Vad vill du titta på?"
"Pinguuuuu!"
"Okej, Pingu."
"Alfooooons!"
"Men du ville ju se på Pingu!"
"Pinguuuu!"
"Vad ska jag rita för något då?"
"Pappa! Kaka! Pinguuuu! Mer!"
Urgulligt! Om två år, då leker hon och jag med Star Wars också. Vid det laget ska jag ha lärt Kniven namnen på alla prisjägarna som Darth Vader hyr för att hitta Han Solo i Empire Strikes Back. Ser fram emot det.

Hipsters unite, come align for the big fight to rock for you

Jag har som sagt slutat jobbet idag, men det hindrar mig inte att sitta och chatta med en numera före detta kollega på Facebook. Jag är full, hon är full, vi kallar varandra för fuckface och shitnugget och allt annat vi kört med de senaste åren, och hon skriver "I love you, more than you know", vilket gör mig förvånad, så jag svarar bara med ett "<3" och lyssnar sedan på "Cherub Rock".

Long road to ruin

Mitt favoritår att gräva ner mig i är 2001. Jag har gjort det förut, och jag gör det igen. Köpte en ny dator igår, och lyckades på något sätt öppna min gamla dagbok, som jag tidigare inte kunnat öppna, eftersom den är skriven i Claris Works på en uråldrig Mac. Det var litet läskigt. Denna dagbok skildrar mitt liv och leverne mellan 1992-2006. Det är alltså fjorton år. Åren 1992-2000 har jag tidigare haft i ett separat worddokument, som jag nog säkerhetskopierat över någon gång, men åren 2001-2006 har jag inte läst på fyra år. Det var bra, eftersom det var mellan de åren som det hände en massa jobbiga grejer.

Just nu läser jag om NP och det som utspelades 2001, så jag har en massa göttigheter kvar. Hur jag träffade SL, LA, AS, MS. Det är det göttiga. Men så är det Kristi Brud och Varm Kemi 5, vilket är det ogöttiga. Jag har en lång kväll framför mig.

Dagens känsla

Excuse me, I don't see any Courry Brand cat food here

Vi börjar tappa folk nu här på jobbet. Den här veckan slutar två pers, nästa vecka är det min och en annan killes tur. Och alla sitter vi i ett rum. Det kommer bli tomt här inne, och vi håller på att förstå hur annorlunda våra liv kommer te sig. Således är det nu helt maniskt här inne, vi gapar och slåss och skrattar och återanvänder alla de memes vi kört internt under de senaste åren. Vi har hämtat mat från alla lunchrestauranger vi besvistat och lyssnat på de låtlistor som körts mest. Det är alltså ett avsked som pågått i mer eller mindre en månad.

Klockan är fyra och vi dricker vin och gör flashbanners, skickar nyhetsbrev och bygger webb. Som vanligt. Kanske hinner vi med en sista omgång Quake III Arena också. Fast samtidigt avvecklar vi oss själva. Slänger gamla papper. Rensar hårddiskar. Plockar ihop våra personliga tillhörigheter (mina: Star Wars-leksaker, ett kort på Darth Vader, en Cartmandocka, en ännu ej ihopsatt modellflygplan, filmen Wonder Boys, två pokerpokaler). Tre av oss har redan fått nya jobb. Nästa vecka ska jag själv upp på en redaktion och prata framtida skrivuppdrag. Vi är på väg att splittras.

Through all these cities and all these towns

Det är inte klokt vilken skillnad i humör det blev när jag fick igång min bil igen. Att forslas som boskap mellan hem och arbetsplats har uppenbarligen inte varit bra för mig. Jag har den här helgen tagit tillfället i akt och kört så mycket jag kunnat, runt runt i stan, som jag gjorde i min bilburna ungdom. Idag landade jag på Skeppsholmen precis när solen gick ner. Såg Djurgårdsfärjan anlända precis där jag parkerat. Såg det vinterstängda nöjesfältet på andra sidan strömmen (gick nästan på Rubens- och Van Dyckutställningen på Nationalmuseum också, men ångrade mig). Så skönt. Ingen mer färdtjänst nu på ett tag, tror jag.

Goodnight, sweetheart

Försöker komma ikapp med HBOs myspysiga Bored to Death. Ted Danson är gyllene här, precis som han är i Curb your Enthusiasm. Vem hade kunnat föreställa sig att det skulle bli såhär för honom på äldre dagar? Besöker hans imdb-sida och upptäcker att Three Men and Bride är planerad till 2012. Får man gissa att den kommer ha premiär i december? Jag hör klapprandet av sexton beskodda hovar. Slutet är nära.

Rapport från verkligheten

Min bil startade inte i måndags morse. Eftersom snöröjarna prydligt paketerat in den i snö upptäckte jag inte detta förrän jag grävt mig in i den, vilket kanske tog tjugo minuter-en halvtimme. Detta gjorde mig naturligtvis nedslagen, eftersom min rörelsefrihet blir ganska kraftigt begränsad av en sådan sak, speciellt när jag inte ens kan knalla ner till tunnelbanan. Ja, på grund av snön, då förstås.

Så jag bestämde mig för att Wallraffa mig in i rollen som rörelsehindrad för att se hur det egentligen fungerar. Det här med att sitta i rullstol är ju egentligen inte något som drabbar mig särskilt hårt, förutom det här med avsexualiseringen och välviljans apartheid, så jag tyckte det kunde vara kul att åka färdtjänstbuss resten av veckan för att se vad som skulle hända.

Sagt och gjort - jag ringde till färdtjänst och beställde en buss. Den kom efter ungefär en timme. Jag satt på jobbet strax innan lunch. Det var helt vansinnigt i måndags, som ni kanske minns, ingenting funkade och ingen kom till jobbet.

Beställde buss hem klockan fem. Den anlände kvart över sex. Jag var hemma kvart i sju. Nja. Inte så bra.

Under de kommande dagarna anlände jag till jobbet i genomsnitt sextio minuter senare än vanligt, och kom hem ungefär en halvtimme senare än vanligt. Det här med att hålla tider är svårt även för färdtjänsten, speciellt när vädret är som det är.

Vad jag dock upptäckte på onsdagen är, att när bussen kommer i tid går det sjukt snabbt att komma hem. En kvart från city till Söder! Dörr till dörr! Och det var sjukt skönt att inte behöva pulsa genom snön för att komma till bilen, för att sedan borsta av den, för att sedan lyfta in rullstolen.

Däremot kan jag ju inte stanna till och handla middag på vägen, det är raka spåret från punkt A till punkt B som gäller. Jag är ju van att kunna göra exakt vad jag vill efter jobbet. Med färdtjänst blir detta inte särskilt lätt.

Jag kan lätt tänka mig att fortsätta sitta i rullstol utan bil ett tag till. Det kräver bara att man planerar sina inköp och inte har några speciella krav på att känna sig fri eller att kunna göra som man vill. Färdtjänst FTW, gott folk! Vem behöver ha makt över sitt eget liv? Inte jag!

It's not dark yet

Det är underligt, det här med hur överlevnadsinstinkt funkar. Det har varit en jävla nedåtgående spiral den här veckan, så pass att jag varit tvungen att springa och kräkas på jobbet när jag varit under press. Allt det där är över snart.

Vaknade halv fem med magen i knutar och gick således upp och kokade sjukt starkt kaffe och tänkte på vilken sorts djur jag skulle äta till lunch. Satte mig vid datorn och tänkte på vad mina vänner skulle ha för kläder på sig på min begravning. Hur LA med darrande hand skulle lämna över en bränd CD till begravningsförrättaren. Hur "Thrasher" skulle eka där inne bland de tomma bänkarna i kapellet på Skogskyrkogården.

När den första koppen kaffe slunkit ner hade de här tankarna avbrutits av St. Vincents "Laughing with a Mouth of Blood" som jag aldrig hade hört förut.

"Det finns alltså en räddning", tänkte jag medan jag hällde upp en andra kopp. Vilken jävla klyscha.

Flaggan i topp

De flesta på mitt jobb slutar inom ett par veckor. Det är naturligtvis otroligt dålig stämning här för det mesta, men i produktionsrummet försöker vi hålla humöret uppe. Bland annat genom att ha ljussabelstrider med våra iPhones.

Snow day

Jag tillbringar större delen av dagen med att städa, samtidigt som jag är i telefon. Folk frågar om de kan hjälpa till med något, komma över med mat eller förströelse, men jag förklarar för dem att jag redan har allt planerat.

Det går helt enkelt inte att ta sig ut. Jag är i praktiken fånge i min egen lägenhet.

TG kommer runt fem, vi lagar mat, ser på OS, lyssnar på musik. Älskade Sudden sms:ar, vi bestämmer att hon kommer över på söndagen för fika. Det känns konstigt. Vanligtvis är det jag som jagar länet runt i min bil och hälsar på mina vänner. Men vädret har tvingat mig att acceptera ett annat läge. Det har alltid varit jag som kommit och hälsat på. Aldrig tvärtom. Underligt, tycker ni, eftersom ni känner till min situation. Men inte så konstigt, tycker jag, eftersom jag vill passa på att vara rörlig innan jag blir tvungen att skaffa personlig assistans, när min polio blir mig övermäktig.

För mig är det en dödsdom. Det finns inget mer jag räds än den dag jag inte längre orkar ta fram dammsugaren ur städskåpet. Och den dagen kommer. Så enkelt är det.

Och det är därför jag är så glad att jag har Petals, den tjej jag lärde känna på den officiella chatten på toriamos.com för tretton år sedan. Jag glömde berätta för henne att jag satt i rullstol vid ett tillfälle, och nu är det för sent för att ta upp det. Vad mig anbelangar har hon än så länge ingen aning om att jag sitter i rullstol. Till saken hör att jag berättar allt för henne - det är säkert hon som får veta alla mina hemligheter först, till och med innan jag pratar med SL. Förlåt SL, men det blir bara så. Jag berättar allt för Petals; och hon kommer ihåg allt; förutom att jag sitter i rullstol. En dag ska jag berätta för henne.

Det är lördag, och Petals nattar sin dotter, klockan är runt sju hos henne. Klockan är ett på natten hos mig. Jag är full och glad efter diverse OS-vinster. Vi chattar litet innan hennes dotter hinner välja kvällens sagobok. 600 mil österut häller jag upp mer vin och säger hejdå till TG och tittar på det inramade fotot jag har av Petals som står på en av hyllorna i mitt vardagsrum. På baksidan av det har jag sparat det finaste kärleksbrev jag någonsin fått. Petals säger puss och kram och frågar något om Ricky Gervais och sedan stänger min hjärna ner.

Beware the Ides of March

Jag kommer hem efter en dag av enorm stress, men det är inget ovanligt. Jag har gjort exakt det som jag gjort praktiskt varje fredag i fyra år - försökt möta deadline, ätit flottig lunch med jobbarkompisar på stan, efter jobbet handlat mat och vin, sedan kommit hem. Jag älskar, som många av er vet, att komma hem på fredagar. Stereon åker på, vinet korkas upp, mat tillagas.

Jag har exakt tre av dessa fredagar kvar.

Min sista dag på min nuvarande arbetsplats är den femtonde mars. Därefter är jag arbetsbefriad tills dess att min anställning upphör. Vad jag ska göra sedan? Ingen jävla aning. Jag har sökt rätt många webbjobb, men vad det gäller arbetslösa webbare går det tretton på dussinet, och enligt en nyligen genomförd undersökning tvekar sextio procent av arbetsgivarna inom offentlig sektor att anställa en sökande med funktionshinder. Så just nu känns det rätt jävla kört.

Men tre fredagar kvar, som sagt. Jag ska köra på som vanligt. Vinet, maten, musiken. Flaggan i topp. Better to burn out than to fade away, och så vidare.

Så smular kakan.

Kvällens fråga

Gör pesto i hemmets lugna vrå. Som vanligt, om fredagar när jag lagar mat brister jag ut i sång när jag letar igenom skåpen på jakt efter de utensilier jag behöver. Denna:

Sedan ser jag två avsnitt av House och ställer till det för mig.