"Ni kommer hitta mig hängd i fire-wiren"

Min bipolära natur visade sig idag igen, då jag vaknade upp utan ett uns av den eufori jag kände igår eftermiddag kvar i kroppen. Den var istället ersatt av en överväldigande melankoli. Klockan var sex och trettio på morgonen, och min kropp kändes tung, uppsvälld och slö - resultatet av gårdagens biff- och bärsextravaganza med TG. Jag blev kvar i sängen en timme, läste bloggar och nyheterna, innan jag gick upp, matade mina fåglar och slog på kaffe. Axeln och höften värkte, höften ett resultat av min sittdynas uppenbara brister vad gällande avbelastnings- och viktfördelningsförmåga. Då kaffet var klart lade jag mig en stund platt på golvet i vardagsrummet, medan Lost malde på i bakgrunden, och försökte sträcka ut höften så mycket det gick. Kröp sedan runt på alla fyra en stund innan jag slutligen placerade mig i soffan med ena benet hängande utanför; ytterligare ett försök att lindra ömheten i höften. Låg så i ett par timmar, och det tycktes hjälpa.

Kände plötsligt att det var dags att gå ut, att jag skulle skrika rakt ut om jag inte fick gå hemifrån en stund, så det gjorde jag. Gick bort till Söderhallarna där jag handlade grillad kalkon till middag. Vandrade vidare- till Kocksgatan, där en ny serietidningsaffär hade öppnat i Kartagos gamla lokaler. Det var trappsteg utanför, så jag kunde inte komma in, men dörren stod på vid gavel, och jag kunde se en pall med Rockyalbum, hyllor med andra Rockyalbum och en söt tjej bakom disken. Ur högtalarna strömmande Tori Amos. Jag gick till Alvglans istället, där jag köpte serier, bland annar Frank Millers "300" och ett San∂manalbum jag inte hade. Samt, förstås, första numret av Buffy säsong 8. Alvglans har de senaste 18 åren varit en ypperlig kruka att skrika i.

Släntrade bort över Söder, hemåt, förbi Pet Sounds, förbi N:o 1, utan att vare sig köpa en skiva eller hyra en film. I Ringen träffade jag en kollega. Hon såg annorlunda ut privat. På jobbet har hon tantfrisyr, men på fritiden hade hon håret i hästsvans och såg betydlgt mindre tantig ut än jagär van att se henne.

Nu ska jag fortsätta mitt Lostathon. Säsong 2 är betydligt bättre än vad jag minns den och hur den beskrivs av dess många TV-bloggbelackare. Speciellt bra blev det ju framåt avsnitt 14, då "Henry Gale" (Michael Emerson) dök upp - en man som kan få blodläckage från näsan att se ondskefullt ut. Michelle Rodriguez medverkan drar dock ner hela säsong 2, både hennes karaktär och hennes övergripande närvaro är fullständigt olidliga. Men vi vet ju vad som stundar henne.

Imorgon är det katt, mormor och eventuellt aktivitet med TG - om vädret är bättre då. Idag känns väderleken på samma sätt som Tom Waits "Small Change" låter.