Malkovich

Jag låtsas som om det är fredag idag. Jag känner att jag förtjänar det. De fyrtio minuter långa resorna till jobbet tar på krafterna, och föder ohälsosamma men pockande drömmar om vin och lammracks och potatisgratäng, allt sådant som nu står i ugnen. Eller i ett glas vid sidan av datorn. Beroende på.

Vägen hem från jobbet är ej heller den någon direkt barnlek.

Överallt slås jag av vår mänskliga natur - dess själviskhet, dess naivitet och dess oförstånd. Imorse stod jag på perrongen och lät ett fullsatt tåg mot Hässelby passera. Genom fönstren såg jag att människor stod upp i gångarna, ihoppackade tätt. De måste andas varandra kaffeandredräkt. Doften av ägg och kaviar och ost. Blöta ytterkläder. Den digitala tidtabellen berättade att nästa tåg skulle inkomma två minuter senare. Det var, som jag misstänkte, inte ens halvfullt. Det måste bero på flockinstinkten, beslutade jag mig för, att folk pressar sig in i ett tåg så att det fylls till bristningsgränsen, istället för att avvakta ett tåg som anländer endast två minuter senare. Vi ifrågasätter inte längre, våra rutiner har ersatt vårt förnuft och vår förmåga att tänka rationellt och planera,

På T-Centralen iakttog jag samma flockmentalitet igen, på väg ner mot blå linjen, i den anslutande tunneln med dess två rullband och gången emellan dem. Folk flockades för att gå ombord rullbanden, för att sedan i kö trampa vidare ner för dem, tacksamma för det lilla försprång den eskalerande banan gav dem. Jag höll mig till gången emellan rullbanden, så gott som ensam och fri att manövrera hur jag ville. Jag nådde änden av gångtunneln mycket snabbare än de som valt rullbandet.

På tunnelbanan på väg norrut från T-Centralen hamnade jag mitt i en delegation med afrikaner iförda kläder som var alldeles för tjocka för årstiden. Påbyltade satt de och språkade med varandra. Bland dem fanns en blond kvinna, iförd kläder som vittnade om en försiktig optimism till den stundande våren - deras värd, förmodar jag - tunn jacka, lågskor, nylonstrumpor, kjol. De gick av vid samma station som jag, och jag följde efter dem mot rulltrappan. Några av dem klev på rulltrappan försiktigt, försökte tajma rätt, vinglade till ett tag innan de återfick balansen. De är de enda på blå linjen som möter något nytt den här morgonen.

På jobbet: Konsultens icke-existens, dess ofullständiga vardande. Ett slags utanförskap. Samspråk med de som i sanningens namn är mina kunder, och inte mina kolleger. Jag skriver en utvärdering av projektet hittills, jag gör skärmdumpar och skriver kommentarer, sitter med i möten och försöker hålla mig på min kant. Jag äter ensam på lunchen för andra dagen i rad och saknar byrån.

Jag vill hem. Jag vill bort. Jag vill tillbaka.

Lammet är klart i ugnen och svalnar på köksbänken. Mark Kozelek sjunger ”Katy Song” och jag ska snart se på senaste ”24” och ”Heroes”, och imorgon är det upp igen, den där långa resan på tunnelbanan, tillsammans med Lovecraft och Regina Spektor, och sätta igång arbetet med intranätet.