"Batmanuel never makes it fast. That is unless the husband is in, y'know...anyway."

Domänen www.nestorcarbonell.com är av någon outgrundlig anledning till salu. 1750 dollar kostar den. Den kan det vara värt. Jag skulle bygga olika sektioner som avspeglade de många milstolparna i Nestor Cabronells karriär. Vem kan glömma Luis i Suddenly Susan, hans fantastiska straight man till David Stricklands nervöse Todd? Hans lakoniska porträtt av den hemsnickrade superhjälten Batmanuel i den allt för kortlivade TV-versionen av The Tick (kom igen, Suddenly Susan fick fyra säsongen, The Tick fick nio avsnitt!). På grund av Batmanuel fick jag svårt att koncentrera mig under hans scener The Dark Knight, där han spelade borgmästare. Muttrade för mig själv, ”Kom igen, Batmanuel, du kan lita på honom – det är ju Batman!”

Idén till att köpa domänen som bär hans namn kom idag på lunchen, när jag såg det senaste avsnittet av Lost, där han som bekant spelar den mystiske (och eventuellt odödlige) Richard Alpert. Det finns teorier om att Richard Alpert faktiskt är ett förkroppsligande av ön, och det är en intressant, och i stort sett helt ogrundad, teori.

Övriga features på www.nestorcarbonell.com skulle naturligtvis vara ett rikt bildgalleri på hans guyliner-ögon, kanske en intervju med Carbonell själv och, om jag kan övertala honom om att göra sidan officiell, en personlig hälsning till honom. Det skulle givetvis finnas ett forum också, där Richard Alperts egentliga roll på ön kan stötas och blötas av människor världen om. Jag vet att det finns ett uppdämt behov av detta – hans diskussionsforum på IMDb har formligen exploderat det senaste året.
Leker också med tanken att göra en klippdockeapplikation, där man kan klä Nestor Carbonell i både mans- och kvinnokläder, smycka honom med accessoarer eller tatuera honom. Därefter ska man kunna exporrtera resultatet och klistra in det mot valfri bakgrund. Nestor Carbonell iklädd frack och ballerinaklänning på Times Square? Det behöver inte längre vara en dröm!

Kolla här, Hanna!

Sjuuuuuukt likt! Men jag så är ju asiat från början också. Finaste Hanna har gjort mangagubbar av sig och exet, som du kan se genom att klicka på den här bisatsen.

There is no hope in modern life

So yeah. Det löste sig med Springsteen till slut. Det tog faktiskt mer eller mindre sjutton år att få biljetter. Inte till just det här tillfället, men det är nog runt sjutton år sedan jag ville honom live första gången, och misslyckades. Att få Morrisseybiljetter var dock något jag mer eller mindre räknat med; det har aldrig varit några problem. Så juni ser ut att bli en bra månad.

Att försöka gräva fram en aktuell setlista till Springsteen finns det ingen poäng med, den ändras från konsert till konsert. Vad kan man misstänka att Moz bjuder på då? Jao, de flesta av låtarna på Years of Refusal kommer funka live, så det blir nog en del av den varan. Kommer nog stå och pumpa med näven till ”Sorry doesn’t help”.

Polaren JD ringde igår när jag låg och fes i soffan framför Close Encounters of the Third Kind, och sade att han inte hade plats för sin Blu-Rayspelare nu när han flyttat ihop med sin tjej (jag ser det hela som en symbolhandling). Skulle jag vara sugen på att långlåna den? Den tog exakt en tiondels sekund för den rönnbärspolitik jag fört runt hela det här Blu-Raydebaklet att rinna ur mig. Jag kan inte säga hur många gånger jag suttit och fladdrat med rödvinsglaset och raljerat kring Blu-Ray, sagt grejer som att om tre år kommer vi alla sitta och dra ner HD-filmer rakt ner i ögonloberna och så vidare, men nu vattnas det i munnen på mig. Första åtgärd blir förmodligen att hyra The Dark Knight, Transformers, Sweeney Todd eller något annat ögongodis och bara låta det sköljas över mig.

With great power comes great responsibility

Det här med att Obama är en serienörd har inte gått The Onion förbi. Jag förväntar mig fler artiklar av den här sorten. För att läsa om Obamas besatthet av Conan Barbaren, klicka på den här bisatsen.

Var god dra åt helvete

"Det är många som ringer", säger en bakfull ung man i luren. Det låter som han ligger nerbäddad med en spyhink bredvid sängen, och att han alldeles nyss vaknat. Kanske ligger det en medelstor hund vid hans fötter, som gör att det är litet för vamt.

"Vi kan inte ta ditt samtal nu", kvider han. Hans hår luktar rök och är rejält tilltovat, eftersom han inte sköljde ur det innan han, runt halv fem på morgonen, gick och lade sig.

"Var god försök senare", avslutar han. Han lägger på. Nu ska han bara vila ögonen en stund, och sedan kommer han väl släntra ner till Hammarbyhöjdens pizzeria, kanske hyra en skön rulle också, han har inte sett "Wanted" ännu, så det lutar väl åt den.

Och jag sitter i andra änden och har fortfarande inga jävla Springsteenbiljetter. Däremot förundras jag över hur Eventim lyckats rekrytera en sådan bakfull jävel att läsa in meddelandet på deras telefonsvarare.

Dagens skamsköljning

Ska ut och kolla kläder med en manlig kollega på lunchen. I hallen stannar jag abrupt upp, och mina ögon beslöjas plötsligt av något odefinierbart.
-Du får nog gå i förväg...
-Vaddårå?
-Jag måste gå på muggen.
-Äh, kom igen nu! Fan vad dåligt!
-Jag måste, det känns som om jag kommer göra en Charlotte annars.
-Okej, jag hajar.

Inte okej att referera SATC-filmen. Inte okej. Inte heller okej att min kollega snappade upp referensen direkt heller.

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli

Lilla E har fått både en Spindelmannen-kudde att palla upp sig med, samt en Fantastic Four-boll. Av sin morfar. Inte av mig. Jag svär. Så det var det med mig också - när jag var liten gav han mig ett pennskrin med Captain America och Spindelmannen-klistermärken att sätta på sänggaveln. Okej, jag kanske inte var åtta månader, men jag var liten. Och se på mig nu.

Lilla E:s mormor var litet mer pedagogisk. Hon gav henne klossar att stoppa i en låda. Hon är litet för liten för att förstå sig på form, Lilla E, men de runda passar i alla fall bra i munnen.

Big Man borta?

Jag hinner på allvar bli riktigt uppretad och förbannad, innan jag inser att det bara är mitt huvud som spelar mig ett spratt.

Köpte Springsteens nya skiva på Pet Sounds igår, men var för trött för att lyssna på den igår kväll. Så jag slår på skivan (som förresten kommer i ett fodral som mer ser ut som en barnbok än ett skivfodral, i ett format som absolut inte kommer få plats i min stringhylla - skivan kommer hamna i "udda-format-högen", tillsammans med ett par Nick Caveskivor, Ringleader of the Tormentors och någon jävla bootlegsamling av Tori Amos) och läser igenom häftet. Snart slås jag av att Clarence Clemons inte är med. Någonstans. Jag stirrar på bilderna av bandet. Nils Lofgren. Miami Steve. Roy Bittan. Patti fucking Scialfa. Men ingen Big Man. Till och med Danny Federici är med, och han är ju för bövelen död! Jag måste ta reda på varför - vad kan ha föranlett denna skymf? Så jag googlar. Ingenstans hittar jag någon information om Clemons frånvaro. Uppgivet stirrar jag i häftet igen.

Och där är han ju, den jäveln. Han är visst med. Till och med i uppräkningen av E Street Band, där jag bara några minuter kunde ha svurit på att han var frånvarande.

Så varför - VARFÖR?! - hade jag en Big Man-blindspot mellan 9.30-9.35? Fyra minuter in i "This Life Good Bye" kommer ett betryggande saxofonsolo, och vreden ebbar ut.

Tröttma

Jag är så trött att jag i trettio minuter försökt steka potatis i en avstängd ugn.

Sauron och jag

En jävla vaktel

Jag blir så jävla förbannad.

... Han har blivit förgiftad!

Letade efter texten till Foo Fighters' Aurora. Fann denna banner, kanske var det ett FX-test för The Curious Case of Benjamin Button (habil, bra hantverk, men knappast värd alla Oscars). Hur som helst fucking weird.

Klicka bilden för större, för i helvete!

I'm a one-way motorway

Det finns massor av skäl att fira, så det gör jag. På jobbet går folk runt och är öppet och uppriktigt besvikna över att de inte är bakfulla, eftersom det inte finns något tillräckligt alibi för att gå till Pizza Hut som planerat. Vi har haft kick-off, och temat på festen var barnkalas med rita-gissa-spring, fiskdamm, varmkorv, glass och hela baletten. Fast sedan kom ölen fram. Ingen söp till. Det kändes fel när man satt med en festlig strut på huvudet och en Spider-Manservett i knät.

(Jag plockade på mig resten av paketet med servetter).

Men jag är så där euforisk som jag blir ibland, en sådan där dag när man bara vill lyssna på Foo Fighters; det har kommit massor av lön, och vissa problem är borta för alltid och allt är levererat och klart, och när allra finaste Nasse SMS:ar och vill fika i Forum Nacka tackar jag med glädje ja. Hon har dessutom skrivit en mystisk statusuppdatering på Facebook som behöver utrönas och diskuteras.

Forum Nacka är en sådan där plats som man inte riktigt tror ska kunna existera i närområdet. Jag påminns om ett stort köpcentrum jag besökte i Lissabon, men även Kista. Känns bättre än Kista, men jag misstänker att det beror på att det ligger på min sida av stan än något annat. Jag står och blickar upp mot träsniderierna i taket när Nasse seglar ner för rulltrapporna. Vi går till något fik och det sitter människor där som är lätta att identifiera som studenter från mediegymnasiet. Vi snackar kompisar, jobb och familj. Nasse snor sedan iväg till en kick-off på jobbet, och jag beslutar mig för att se vad Forum Nacka går för.

1. Okej, kavajen köpte jag faktiskt någon annanstans. Den är kritstrecksrandig och var nedsatt med 1100 spänn. Men den är den direkta anledningen till nr 3.
2. Marqués de Murrieta, 140 pix. Passar perfekt ihop med nr 5. Killen i kassan sade att flaskan inte fanns inlagd i systemet, vilket jag tycker är ironiskt eftersom det var exakt där jag var.
3. Jag köper två par byxor på MQ, ett par svarta kritstrecksrandiga och ett par bruna. I mindre storlek än vanligt. Sitter perfekt. De kritstrecksrandiga passar till kavajen, så det känns som jag knäckt systemet. Något som kan passera som en kostym för under 900 spänn - suit-up five!
4. På MediaMarkt kollar jag främst på VHS-spelare, eftersom jag har ett enormt sug efter att se Peter's Friends och Midnight Run, men jag bangar eftersom jag har så mycket att bära i alla fall. Köper dock på mig Battlestar Galactica säsong 3, In Bruges (nyligen oscarnominerad för bästa manus, välförtjänt), och Foo Fighters akustiska liveskiva Skin & Bones som jag bara hade digitalt. Köper också en Simple Minds-samling, eftersom deras Glittering Prize är som en signaturmelodi på jobbet just nu. Fråga mig inte varför. Men det är absolut inte ironiskt. Jag tror att vi alla gillar basen.
5. De har en riktig slakteributik! Utanför på torget ligger Sandströms, och jag knallar dit efter att sagt hejdå till Nasse. Köper på mig en fin skiva entrecôte som ska tillagas efter konstens alla regler, och ett par egentillverkade chorizos som ska ätas nästa vecka. Där säger mitt kort att det inte finns några ståjlers på kontot, vilket är fruktansvärt förödmjukande. Jag får pröjsa kontant och sladdar sedan över till Swedbanks kontor där jag kollar. Jodå, klart det finns ståjlers, jag fick ju en hel drös bara idag, så jag plockar ut tre tusen ifall att det är knas på kortet.

Besöker även deras Game, där personalen visar sig vara kunnig och initierad. På Akademibokhandeln är dock utbudet skralt, men servicen utmärkt. Eftersom det enda incentive som fanns att åka till Sickla är borta (DVD-butiken konkade nu, mer om det senare), kommer Forum Nacka funka utmärkt som substitut. Dessutom sjukt funktionshindervänligt. Det känns som om mina ögon öppnats. Jag hatar köpcentra, men ändå tycks jag spendera obscent mycket tid i dem. När jag åker därifrån är jag så nöjd att jag sjunger med i Alice In Chains Would? på radion. Högt. Mycket högt. Jag är hemma tio minuter senare.

Nästan så att jag föredrar RIX Mongozoo

Att åka tunnelbana i slutet av januari är, som många av oss vet, litet som att spela rysk roulette – det är till synes helt slumpmässigt huruvida färden blir någorlunda uthärdlig eller till en rent, sjudande helvete. Det är så många saker som kan gå fel. Någon kan knuffa till en när de springer iväg mot ett tåg som just håller på att stänga dörrarna. Någon kan bära en underlig parfym eller ha motbjudande skäggväxt, kombinerat med snusnäsduk och vansinniga glasögon. Allt detta är sådant man lärt sig ha överseende med runt lunchtid, men halv nio betraktar man sådana saker som hiskeliga och oförlåtliga lagbrott. Som någon skrev någonstans; varje dag vaknar man upp och är tvungen att lära sig allt från början.

Jag åkte tunnelbana idag av två anledningar: 1) Det var barmark, och det fanns egentligen ingen ursäkt till att ta bilen. 2) Det ska festas på jobbet i eftermiddag, och jag var sugen på ett par öl. Redan i spärren ångrade jag mitt beslut. Jag var nämligen tvungen att säga ”oj förlåt mig” när en tant trängde sig förbi mig på väg mot trapporna, vilket är underligt att säga eftersom det var hon som trängde sig. Men hursomhelst var det de första orden jag yttrade högt idag. Det bådar aldrig gott. Vanligtvis är de första ord jag yttrar ”god morgon” till mina jobbarkompisar, eller möjligtvis säger jag ”vilka jävla dynghögar” eller motsvarande om jag lyssnar på Morgonpasset i bilen. I alla fall något som inte är självförminskande.

En pirra med tre lådor öl och fyra bag-in-box rullades just förbi mig. Förberedelserna är igång. Är tre öl värda att trängas med januari-anemiska stockholmare utan folkvett för (fler blir det nog inte – jag ska hem tidigt och se säsongspremiären av Lost). Hur folk utan bil klarar av kollektivtrafiken året o förstår jag verkligen inte. Kanske är de för upptagna med att kombinera motbjudande skäggväxt med snusnäsduk och vansinniga glasögon för att lägga märke till något annat än sig själva.

... With better production values and shittier writing.

Apropå det här med att försöka skapa ett narrativ av gårdagens installation av Obama, samt Independence Day...

President To Face Down Monster Attack, Own Demons In Action-Packed Schedule

Mot en ny framtid med skämskudden i högsta hugg

Liksom en miljard andra människor sitter jag i soffan med skämskudden tryckt mot bröstet runt sexsnåret (CET) och ser på hur Barack Obama blir insvuren som USA:s 44:e (egentligen 43:e) president. När som helst kommer det gå åt helvete, tänker jag. Någon kommer fucka upp, i direktsändning, inför hela världen. Jag kommer inte fixa det. Skämskudden är stor, brun och manchesterklädd, och passade perfekt över ansiktet. I princip är jag redo för vad som helst.

Yo-Yo Ma är på plats. Så även Dick Cheney, till dagen iförd en ondskefull svart hatt. Bara slängkappan och den tunna mustaschen fattas.

Efter att en överentusiastisk Joe Biden är klar, stiger så småningom Obama upp, med handen redan höjd. Gamle gode Chief Justice John G. Roberts harklar sig. Och sedan kör de igång.

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.

So far so good. Mitt grepp kring skämskudden hårdnar.

ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…

Aaaargh! Nu kom det! Han var för ivrig!

OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…

Tvekan! Nej! Roberts fuckade upp ordföljden! Dude, what the fuck! Obama ser ut att försöka hålla sig för skratt.

ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…

Nnnnneeeejjj! Kudden trycks över ansiktet, och jag famlar efter fjärrkontrollen. Men jag tar mig samman, det är snart över.

ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

Jag släpper kudden och drar en lättnadens suck. Nu kan det väl inte gå åt helvete något?

Paret Obama följer paret Bush till helikoptern som ska föra dem till flygplatsen till747:an, som i sin tur ska föra dem ut ur våra liv för evigt. Det hela avlöper väl. Halvt om halvt förväntar jag mig att Bush ska kuta tillbaka upp för trapporna och häkta fast sig vid en pelare, men det händer aldrig. Han vinkar litet innan han kliver in i helikoptern. Han ser litet ledsen ut, men biter ihop.

Men någon timme sedan kollapsar senatorerna Robert Byrd och Ted Kennedy i snabb följd under installationslunchen. Det hela är annars en till synes trevlig tillställning. Wolf Blitzer ser bekymrad ut i studion, och reportern på plats – en kvinna som ser ut som Ellen Greene i Little Shop Of Horrors – försöker samla sig och beskriva vad som hänt. Ted Kennedy fördes ut på något en bårliknande mackapär, berättar hon. Ordet hon använder är ”contraption”, som är ett ord som används för att beskriva en ofta onödigt komplicerad maskin. Tänk Rube Goldberg eller Wallace. Det kanske inte räckte med bår. Vi fick aldrig se Kennedy föras ut, vilket kanske var lika bra det, eftersom han tydligen fortfarande befann sig mitt i ett anfall.

När paret Obama kliver ut på trapporna tillsammans med paret Biden ser de faktiskt litet molokna ut. Det blev smolk i glädjebägaren, och det känns faktiskt litet jobbigt. Men sedan går det bra. Paret Obama lämnar till och med limousinen två gånger under färden till Vita Huset. Jag blir så nervös att jag är tvungen att gå ut i sovrummet och stå och kika vid dörrposten. Men inget händer. Secret Service, militären och polisen har allt under kontroll. Just då är den där limousinen förmodligen den säkraste platsen på jorden.

När jag stänger av CNN för att krypa till kojs står hela familjen Obama i ett glashus som man uppfört på norra gräsmattan och tittar på paraden. Det enda jobbiga som händer är att en av medlemmarna i Jesse White Tumbling Team ser ut att göra sig illa när han landar dåligt efter en frivolt.

På TV3 visar man Independence Day. Jag kollar litet. President Bill Pullman står och gapar något om att de inte tänker gå in tyst i nattens tid, och alldeles bredvid står en redneck med ett maskingevär. Men vafan! Tänk på säkerhetsrisken! Jag kan köpa att de besegrar utomjordingarna genom att laddda upp ett Apple-virus i deras moderskepp, men att presidenten kan stå och hojta utan bevakning på ett flak – never!

Sköldpaddan eller Hitler?

Författaren Chuck Klosterman ställer följande fråga i sin bok Sex, Drugs & Cocoa Puffs:

Anta att det står två lådor på ett bord. I den ena lådan finns en helt vanlig sköldpadda. I den andra lådan finns Adolf Hitlers kranium. Du ska nu välja mellan att
1) Ta hand om sköldpaddan och hålla den vid liv i två år. Om den dör innan dess måste du böta 75.000 kronor till staten.
2) Ha Adolf Hitlers kranium stående väl synligt i vardagsrummet. OBS: Du får inte försöka dölja det eller på annat sätt utsmycka det.

Vad väljer du?

Ted, your problem is all you do is think, think, think. I'm teaching you how to do, do, do.

Som en överraskningspresent fick jag idag The Bro Code av min vän MS. Den är skriven av Barney Stinson, och innehåller hans egna tips och råd hur vänner ska förhålla sig till varandra. Man kan säga att det är en uppställning av 150 lättföljda regler. Det är väldigt grabbigt, men med glimten. Barney påpekar att även kvinnor kan vara Bros. Om man vet vem Barney Stinson är det förlåtligt om man tror att alla dessa regler handlar om hur man får till det med brudar - långt ifrån (även om många av dem är det)! Barney tar upp allt från hur man bör bete sig på toaletten (Article 53: Even in a drought, a Bro flushes twice), på restauranger, i bilkö, jobb (Article 75: A Bro automatically enhances another Bro's job description when introducing him to a chick). Rätt mycket sex och samlevnad (Article 77: A Bro doesn't cuddle).

Man kan säga att boken är som Sex and The City, fast folk kommer inte ta den på lika stort allvar.

Kanske ingenting att leva efter, särskilt inte av mig och mina Bros. Men vi satt och skrattade gott åt detta över våra koppar varm choklad med vispgrädde och färgglada marshmallows, det kan jag säga!

Jag vet inte heller vad the Bro Code säger om Bros som ger varandra överraskningspresenter.

Den kreativa processen, eller Hur man skriver en krönika

En oroväckande stor del av er som läser detta är skrivande människor. Ni är journalister, reklamare, webbare, författare, akademiker. Andra av er håller på med skrivande vid sidan om, vissa vill skriva i framtiden, resten är intresserade av popkultur. Gemensamt för er alla är att ni vet vad en deadline innebär, och hur en sådan kan drabba en.

Jag har en krönika att lämna in på måndag, så det är väl bara att sätta igång.


16.30.
Nu gäller det att samla tankar, kraft och inspiration. Lägger mig i sängen, läser klart Good Omens, dricker litet vin. Lyssnar på musik.

Herre Gud, Pet Shop Boys Introspective! Den kom ju ut 1988. Det innebär att jag lyssnat på den i snart 21 år. Och "Left to my Own Devices", ja den måste ju räknas som en av mina favoritlåtar vid det här laget. PSB måste vara den enda grupp som jag lyssnat på både vid elva och trettiotvå års ålder. Jävlar vad tiden går, ändå. Mer vin på det.



18.30
Jag har läst klart, och är nu tillräckligt samlad för att skrida till verket. Jag vet exakt vad jag ska skriva om, jag har redan stolpat upp skiten i huvdet. Men först kör vi litet Arrested Development.

Fan vad bra det är. Man blir nästan litet törstig.

Ja jösses. Hm. Design för funktionshindrade i vardagen ja. Nu har jag en idé.

Bra, nu är jag igång. Vad tyst det är. Det är lördag. Lördag kväll. Hm. "Looking for the heart of Saturday night"... Kan inte tro att den där bruden trodde att Jonathan Richman skrev orginalversionen, när det egentligen var Tom Waits! Jävla sopa! Haha! Vilka är egentligen Tom Waits tjufem bästa låtar...? Måste göra en lista.

19.30
Hungrig. Köttma, för i helvete, juleköttet jag fick av storkunden är snart utgånget. Vänta, fick en idé...

Vi tar oss en slurk på det, det har vi förtjänat nu när det går så jävla bra.

Gött! Förresten, vad har Beardonaut haft för sig idag?

20.00
Åhh hungrig. Undrar vad Henke håller på med.

Sitter och blänger, ja det kunde man väl ha anat. Tjena, förlåt att jag stör, jag håller på att skriva en krönika, ska bara fixa litet krubb.

Shit vad jobbigt. Vi tar en slurk på det.

Vänta, fick en idé!

20.30
Åhh hungrig. Kolla, OST! Herrejävlar, nu kör vi på det, Camembert och allt!

Vet du vad som skulle vara smarrigt nu, Henke?

Åh! Idé! Inspiration! Jag är ett geni, etcetera!

Åh hungrig!

20.45

20.46

Hahaha! Ja jävlar!

21.15

21.17


Och så vidare.

Ellipsis

Åh! Nya numret av livsstilsmagasinet Herpes är äntligen här! Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa reportaget om Kate Winslet och hennes nya film med Leo!

Och vårens Ifans kan väl inte vara någon annan än Rhys! Jag anar en storartad revansch för honom.

Hungern

Fan ingen frulle. Om man skulle dra ner till ICA och tjacka något smarrigt bröd, kanske pain chocolat och en tub baconost? Och samtidigt hämta ut det nya parkeringstillståndet på paketutlämningen? Fan, om man skulle passa på att gå på systemet också, så har man det ur världen. Eller kan man gå på systemet klockan tio på morgonen? Det är bäst man ser prydlig ut så de inte tror att man ämnar halsa i sig vinaren i trappuppgången bredvid. Men vafan, det är klart man kan gå dit så fort de öppnar, nu blev jag sådär jävla småborgerligt ängslig på exakt det sätt som jag ju vanligtvis hatar; jag måste ha lågt blodsocker. Kanske jag borde halsa i mig den vinaren i trappuppgången bredvid bara för att visa de jävlarna att jag inte bryr mig. Vi kör på det. In i duschen.

Eller kanske Call of Duty: Gungans in Flames

Hittade skakig mobilfilmad trailer för Star Wars: Battlefront III, mest en massa bilder på karaktärer som springer fram genom korridorer och undervegetation. Det är exakt det som SW: Battlefrontspelen går ut på - kuta fram och tillbaka och ta över hållpunkter på krigsfält i evinnerlighet. Så jävla tröttsamt tillslut. Det spelar ingen roll om grafiken är så pass fantastisk att man kan se det allra minsta ewokmorrhår, om man bara ska kuta fram och tillbaka så skiter jag i det här.

Nu är den här versionen nerlagd, för Free Radical fick gå i konkurs häromsistens. Nu ryktas den om att Rebellion tagit över istället.

Här kommer en pitch: Call of Duty möter Star Wars. Ge mig det! Ge mig Call of Duty: Rebel Alliance, följt av Call of Duty: Imperial Forces, och sedan kanske den potentiella storsäljaren Call of Duty: Ewok Tribal Turf Wars. Förstapersonsskjutare. Lyssnar ni, LucasArts? Lyssnar ni, Activision?

Förmodligen inte.

All you vant is a dinkle

Freud har blivit musikal. En Friends-kännare kan inget annat göra än att fnissa länge och högljutt.

The Shining

Det är inte ens så att man orkar höja ögonbrynen. Igår kom jag att tänka på en kille som jag inte vare sig tänkt på eller sett på säkert sjutton år, en kille som gick i samma mellanstadieskola som jag. "Vad fan blev det av den jäveln?" tänkte jag för mig själv. Vi brukade gå och simträna tillsammans. Jag mindes honom som ganska stor (han var ett par år äldre) och finnig.

Imorse satt jag på hjälpmedelscentralen och väntade på att få bromsarna utbytta, och då kom han in. Först trodde jag inte det var han, utan undvek att söka ögonkontakt med honom och fortsatte läsa "Good Omens". Han verkade så mycket mindre än jag mindes honom, något som jag snäppet senare förstod berodde på att jag var mycket mindre sist vi sågs. Eftersom jag satt på en träbänk kunde jag inte gå fram och hälsa, och eftersom han inte verkade vilja säga hej fick det hela bero.

I en och en halv timme satt vi i samma väntrum. Jag läste vidare, han satt och stirrade tillsammans med sin assistent, men ingen sade hej. Det började bli besvärande.

När min rullstol kom tillbaka (med nya bromsar, ny klädsel, nya framhjul) gick jag bara därifrån utan att ägna honom en blick. Det var litet synd. Jag hade kunnat få svar på vad fan det blev av den jäveln.

Cue the cheesy inspirational music!

Eftersom det ändå är McPatrick McDempseys Mcfödelsedag bänkade jag mig motvilligt i soffan för att se The Freedom Writers, som Baserar Sig På En Sann Historia Om Underpriviligerade Ungdomar Från Slummen Som Lär Sig Något Om Livet. Den handlar om hur en nybakad gymnasielärare mot alla odds får kidzen att lära sig att tro på förändring, men också på sig själva, genom att föra dagbok och lära sig om förintelsen. En klämmig Hilary Swank (för Guds skull, se till att den kvinnan får i sig en macka!) spelar huvudrollen, PatMcRick McDempMcSey spelar hennes oförstående douchebag till make, och en djupt fårad Scott Glenn hennes stöttande pappa.

Det hade kunnat bli hur cheesypoo som helst, och det är väl också, men det går så bra för dem allihop, och eftersom det baserar sig på en verklig händelse är det väl bara att försöka skjuta tillbaka cynismen och glädjas.

Min farsa jobbar med ungar från grava sociala missförhållanden, men han har det nog litet mer som Treat Williams i The Substitute, kan jag tänka mig. Själv gick jag i skolan i ghettot i sex år, och om någon jävla engelskamajje försökt få oss att börja föra dagbok om våra liv, samtidigt som vi lärde oss om förintelsen (borde inte det ske på historiatimmarna, förresten) skulle han ha fått en sax i strupen.

But alas, I digress.

Det är en fin film utan några egentliga överraskningar som hade kunde ha blivit mycket, mycket sämre.

Jag blir på så gott humör att jag är tvungen att lyssna på Gladys Knight & The Pips "Midnight Train To Georgia" flera gånger i rad. Orginalversionen av framträdandet kan skådas här, och är i det allra närmaste identiskt. Fast inte lika roligt.

2010: Året jag tappar allt hår

Till mitt försvar ska sägas att det första jag gör på morgonen är att ringa Hjälpmedelscentralen och boka tid för bromsbyte på rullstolen.

Åtta timmar senare går jag till frisören i närheten av jobbet och ser rullstolen glida iväg för mig när ska hoppa över i schamponeringsstolen. Det slutar med att jag slår huvudet i sköljskålen och ramlar ner på golvet. En riktig papphammarscen! Jag behåller fattningen. Frisörerna flockas runt mig och ska hjälpa till. Och för en gångs skull låter jag dem göra det.

En kille tar mig under armarna och hystar med lätthet upp mig i stolen.

Nu kan man tro att det är för att jag växt som människa, att jag lärt mig acceptera att ta emot hjälp från främlingar.

Men där tar man fel!

Anledningen är egentligen att mina byxor är alldeles för stora, och skulle åka av om jag ställde mig på knä för att klättra upp i rollstolen själv.

(Note to self: Köp åtminstone tre par byxor av stl 32. Du har 36 i midjemått längre).

Och sedan klipper jag mig. En fråga, musketeers - är följande mening svår att förstå:

Snälla, korta inte luggen så mycket.

Hey, when you dream... Are you still Joey?

När vi fortfarande var young turks kunde jag och LA träffas över ett par tetror Castillo de Gredos (vi var fattiga studenter), falafel och broccoligratäng. Jag äter fortfarande falafel och broccoligratäng ganska ofta, och idag var en särskilt lämplig dag för detta.

I alla fall. Du behöver tre knippen (huvuden? buketter?) broccoli. Du gör en bechamelsås på mjölk, smör och mjöl och river ner 2 dl riven parmesan. Du kryddar såsen med chili, vitlök, timjan, och smakar av med salt och litet peppar. Skär broccolin i lagom stora bitar och gegga ner alltsammans - sås och grönsak - i en ugnsfast form. Tänk på att en gratäng av detta slag gör sig bäst i en djupare form. In med skiten i ugnen på 225 grader.

Jag brukar köra färdiga falaflar, som steks på i olivolja i 16 minuter på svag värme i panna.

Så långt allt väl - sunt och vegetariskt. Men idag föll gratängen offer för min senaste uppfinning - Evil Genious Cooking. Det är när man lagar till något nyttigt, och i sista stund lägger till något onyttigt för att sabba det hela. Som när man tar en fin bit fisk och ångkokar den, bara för att slänga över en gräddig sås alldeles på slutet, eller när man täcker en fruktsallad med chokladsås.

Gör så här: När du haft broccoligratängen i ugnen i 30 minuter draperar du den med bacon. Det ska bli ett fläsklock, helt enkelt. Vrid på grillen och kör i tio minuter. På så vis blir baconet krispigt och inte saggigt.

Servera!

Eftersom falafel till största delen äts av muslimer och vegetarianer är det få som upptäckt hur gott falafel och bacon smakar tillsammans.

De perfekta filmerna för det här tillfället är de båda Cronenberg-/Viggostjärtfilmerna A History of Violence och Eastern Promises.

Bon appétit!

Till alla de som tycker jag är rolig

Det finns ett antal människor där ute som tycker att jag är jätterolig. Här kommer ett avslöjande. Det är för att jag snor andras skämt. Ofta.

Till exempel. Idag anmärkte farsan på att mamma hade tryckt i sig en hel burk pepparkakor på egen hand. Jag sade:

Har du ingen botten?! Ingen självdisciplin?! Är du ett barn? Ett barn kan trycka i sig hur mycket som helst. Har du någonsin hört ett barn säga; "nej tack, jag tror faktiskt det får räcka med hallonbakelser för min del."

Det tyckte mamma var jätteroligt. Det vet jag, för hon sade; "du är så rolig".

Egentligen tycker mamma att Dylan Moran är rolig. Men det erkände jag inte. Jag tog åt mig äran i alla fall. Att stjäla ett skratt är som att bli dyrkad.

Stepping into this house

Träffar LA och lille H utanför centrum runt tolv, och vi går till ett vegankafé som vi tycker om för att mata lille H och få oss något till livs. Lille H slukar en burk Hipp vegolasagne och fascineras sedan av värmeljusen och det lila taket och sjunger för oss medan LA och jag beklagar oss över bristen av entusiasm i våra liv. Lille H somnar sittande i sin vagn till sambatoner och LA och jag trivs med att prata jobb och pop. Vi konstaterar att det är prick tio år sedan vi blev kursare när vi läste MKV. I tio år har LA befunnit sig på campus. Det blev en karriär för honom, en språngbräda för mig.

Vi slår sedan en lov runt kvarteren för att se om vi kan hitta något att köpa, trots att vi båda konstaterat att den känsla av tomhet man får när man köpt något man egentligen inte vill ha redan har infunnit sig. Så vi går till närmaste köpcentrum och kollar på böcker, skivor och spel, men går tomhänta därifrån. Vart tog glädjen vägen, tänker jag.

Som för att ytterligare påminna oss om de tio år som gått stöter vi i bokhandeln på en gammal kursare, som nu är projektledare på ett medieföretag (i likhet med så många andra). Det känns som att ha blivit påkommen, det gör det alltid när man stöter på kursare. Jag och LA var som ler och långhalm även på den tiden, och jag försöker betrakta oss genom kursarens ögon. Visserligen har vi lille H med oss i en vagn, visserligen har vi båda högre hårfästen och sladdrig skäggväxt, men hon måste - MÅSTE - slås av tanken att inte mycket förändras. Medan jag och LA i tysthet båda kommit till en konsensus om att det bara tynar bort.

Videobutiken brinner som en sista låga av hopp längre ner på gatan, så vi går dit. Vi står där och blänger en stund, tills jag minns att mamma och pappa har filmen jag vill hyra, Eastern Promises. Jag slås plötsligt av en enorm längtan efter dem båda; något som nästan aldrig händer.

LA och lille H kliver på tricken, och jag styr kosan hemåt. Klockan är tjugo över tre, det är fortfarande ljust, och nästan på automatik går jag och hämtar bilen och kör snabbt över bron. Fem minuter senare sitter jag i mina föräldrars kök med en ostmacka i ena handen och en kopp kaffe i den andra. De är båda rödkindade och friluftsyriga efter att ha skrillat i Liljeholmen, och det är så skönt att kunna åka hem och bli omfamnad.

Jag får en flaska vin, Guy Ritchies Revolver (sedan han såg Fifth Element tror pappa att alla filmer som bär Luc Bessons namn är bra - jag får även låna Angel A) och en dunk spolarvätska, och jag känner mig som det rikemansbarn som SL alltid beskyller mig för att vara. Framför allt gläds jag åt att ha dem så nära inpå. Det känns naturligt att åka förbi dem bara sådär, något som innan morfars död kändes underligt och som en plikt. Det är som de säger, tänker jag när jag åker därifrån.

Dexter S03E12

Ja, jag vet att det är på låtsas, men hur ska man nu kunna se Dexter och Deb snacka om sin pappa utan att tänka på att de ligger med varandra på riktigt. Inte bara det; de lever tillsammans som man och hustru. Mozel tov, antar jag.

Champagnemusslor

Scenario: Du har en flaska André Clouet som ligger och tar plats i kylen. Du har just åter igen fått ett bevis på att du är en av de mest awesome människorna på planeten. En flaska champagne är bra att fira med, men du vet att du blir aspackad om du dricker en flaska champagne själv. Men du har inga vänner att dela den med. Vad gör du?

Svaret är champagnemusslor.

Du behöver:

1 nät blåmusslor
25 cl champagne
25 cl vispgrädde
3 vitlöksklyftor
1 röd chili
50 gram smör
Bladpersilja
Vitpeppar
Salt

Rensa musslorna från skägg och annat otyg, släng öppna och förstörda musslor. Skölj noga. Hacka persilja, vitlök, chili. Smält smör i djup, stor panna. Innan det hinner smälta helt, häll på champagne och grädde. Koka upp i två minuter, släng sedan i hack av persilja, vitlök, chili. Släng i musslorna. Lägg på lock. Koka upp tills musslorna är vidöppna, typ 3-5 minuter.

Skaka! Skaka! Skaka pannan, din jävel!

Ta upp musslorna och lägg i skål under lock. Reducera sedan såsen till ungefär hälften. I med musslorna igen i 30 sekunder, sedan upp igen. Men skaka! Skaka!

Servera i skål. Dräll litet persilja över, vetja. Inget jävla knussel. Kanske en brödbit. Men jag har gjort tjockskurna pommes frites och äter aioli till.

Drick upp resten av champagnen, ha Bryan Singer-maraton hela kvällen. Jag börjar med Superman Returns, eftersom det är en film som funkar bra med musslor, men det gör man hur man vill med.

Lycka till och smaklig spis!

Skamsköljning extravaganza

Mejlade just en polackfräckis till en kund. Så går det när man känner åtta människor som heter Martin. Aaaargh.

Tror jag lyckades återkalla det hela, dock.

Till mitt försvar - den Martin som skulle ha det egentligen är från Polen och var den som drog igång det hela.

Answer the question, otter!

Det här har ni säkert redan sett, men här är en sajt där någon ilsken person smädar djur för att de är så söta:
Fuck you, penguin.

Burger me.

Glädjen er! Allas vår älskade stalker/romantiker Ed Stevens är tillbaka i repriser av allas vår favoritserie Ed på Kanal 9, från och med igår! Nu gäller det att varje vardag vara hemma till 17.30. Jag har en känsla av att detta kommer få en stark inverkan på min fritid under våren...

Jag blev litet inspirerad här, så nu dröjer det inte länge innan jag börjar med mina gamla 100-kronorsutmaningar igen. En gång erbjöd jag en tjej jag umgicks med 100 spänn om hon klättrade ner till sälarna på Skansen. Hon var på god väg, men ångrade sig halvvägs. Nåja. Nu kör vi!

I will have my vengeance

Comeback! Perfekt tillagad Texas chili (med litet receptråd från Miguel på Texas Longhorn på Skånegatan)! Som en käftsmäll. Och så litet Fight Night: Round 3, dubbla Ridley Scottfilmer (Gladiator, Black Rain), litet vin. Perfekt. Jag har repat mig.

Everybody thought the lamb was the cheese

Jag kan laga mat. Jag förstår hur mat fungerar, hur smaker funkar tillsammans, och hur länge ingredienser ska tillredas. Men ibland går det helt åt hellebölle. En snabb gryta på salsiccia, bönor och sidfläsk med timjan, oregano, vitlök och citron. Litet ankfett. Hur svårt ska det vara, liksom? Det slutade som en äcklig gegga med segt fläsk, hård korv och mosiga bönor, som dessutom var helt förstörd av citron. Jag grät blod. Jag skyller på Gösta Ekman. De visade Morrhår och ärtor på TV4 Film, och den erbjöd så mycket nostalgi att jag helt tappade kontrollen.

"Rimmer, proper dumplings, when they're properly cooked to perfection, proper dumplings should not bounce!"

Som straff, bot och bättring blir det ordentligt tillagad chili imorgon. Högrev kokt i Carnegie porter över sakta eld. Men fram till dess är mitt självförtroende stukat. Jag kommer säker fucka upp chilin också.

Tänk om det blir Viggo Mortensen Beyond Thunderdome av alltihopa, Beardo!

Och så var det dags för en bit köttma med den på alla sätt förträfflige Beardonaut - en man för vilken man skulle kunna berätta att man har ett inramat fotografi av de medverkande i Firefly på nattduksbordet utan att han skulle rynka på ögonbrynen. Förvisso råkade jag få honom att betala i stort sett all dricks, men jag pröjsar igen det, jag lovar.

Jag träffade honom genom den här bloggen, som han upptäckte genom den lika föträffliga Hanna, som jag känner IRL. Om det inte varit för att vi båda bevistade hennes födelsedagsfest i somras hade vi nog inte börjat umgås. För hur börjar man egentligen umgås med folk man träffat via sin blogg? För er ungdomar kanske det är helt naturligt, men för oss som fortfarande kommer ihåg var man befann sig när Herreys vann Eurovisonen (på besök hos vänner i Värnamo) är det kanske inte lika självklart. Finns det en gräns mellan vänskap IRL och på nätet? Använder man ens uttrycket IRL fortfarande? Skriv och berätta!

Så vi äter en biff och vi sänker ett par öl och vi trycker en pajbit och vi pratar film och jobb och musik och TV och det är förbrödring. Jag konstaterar slutligen två saker: Jag glömde fråga honom om han hade någon relation till The Spirit, och vad han tror om Frank Millers våldtäkt av den samme i den nya filmen, en film som tillsynes inte ens snuddar vid samma uppsluppna, färgglada ton som serien. Den andra saken är att jag inte längre kan äta tillstymmelsevis lika mycket som jag kunde förut - något som jag trodde Nyårsaftonens i det därmaste dionysiska måltid redan hade bevisat.

Dagens känsla

Håller långsamt på att förvandlas till Killer Croc. Den här kalla jävla luften alltså. Om det vore socialt accepterat skulle jag gå runt i skidmask hela dagarna.

Garmisch-Partenkirchen

Jag satt i glada vänners lag på Nyårsafton och hävde ur mig att Nyår inte spelar någon roll för mig längre, att det bara var en trevlig högtid utan någon egentlig mening, eftersom kalenderåret bara är en konstruktion och yada yada. Men nu är det den andra januari, och jag känner något annat. Det känns som att stå i fållan innan backhoppningen. Det gör faktiskt det.