Och så var det dags för en bit köttma med den på alla sätt förträfflige Beardonaut - en man för vilken man skulle kunna berätta att man har ett inramat fotografi av de medverkande i Firefly på nattduksbordet utan att han skulle rynka på ögonbrynen. Förvisso råkade jag få honom att betala i stort sett all dricks, men jag pröjsar igen det, jag lovar.
Jag träffade honom genom den här bloggen, som han upptäckte genom den lika föträffliga Hanna, som jag känner IRL. Om det inte varit för att vi båda bevistade hennes födelsedagsfest i somras hade vi nog inte börjat umgås. För hur börjar man egentligen umgås med folk man träffat via sin blogg? För er ungdomar kanske det är helt naturligt, men för oss som fortfarande kommer ihåg var man befann sig när Herreys vann Eurovisonen (på besök hos vänner i Värnamo) är det kanske inte lika självklart. Finns det en gräns mellan vänskap IRL och på nätet? Använder man ens uttrycket IRL fortfarande? Skriv och berätta!
Så vi äter en biff och vi sänker ett par öl och vi trycker en pajbit och vi pratar film och jobb och musik och TV och det är förbrödring. Jag konstaterar slutligen två saker: Jag glömde fråga honom om han hade någon relation till The Spirit, och vad han tror om Frank Millers våldtäkt av den samme i den nya filmen, en film som tillsynes inte ens snuddar vid samma uppsluppna, färgglada ton som serien. Den andra saken är att jag inte längre kan äta tillstymmelsevis lika mycket som jag kunde förut - något som jag trodde Nyårsaftonens i det därmaste dionysiska måltid redan hade bevisat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, tänk. Tina Turner som skurken.
Och jo, jag skulle rynka på näsan om man hade ett fotografi av de medverkande i Firefly på nattduksbordet. Men just Firefly då. BSG skulle man komma undan med, liksom mycket annat. Men inte Firefly.
Jag har faktiskt ingen relation alls till The Spirit, och jag tänker inte se filmen, för jag blir lätt illamående bara av tanken på Frank Miller.
Som jag räknar så tog vi halva dricksen var. Men jag kan ju så klart ha fel. Och jag är fortfarande mätt.
Jag menar mer principen att ha ett sådant fotografi på nattudksbordet, natch.
Men däremot tänker jag bygga ett altare åt Bill Adama lagom till den nya säsongen drar igång.
Skicka en kommentar