Nästan så att jag föredrar RIX Mongozoo

Att åka tunnelbana i slutet av januari är, som många av oss vet, litet som att spela rysk roulette – det är till synes helt slumpmässigt huruvida färden blir någorlunda uthärdlig eller till en rent, sjudande helvete. Det är så många saker som kan gå fel. Någon kan knuffa till en när de springer iväg mot ett tåg som just håller på att stänga dörrarna. Någon kan bära en underlig parfym eller ha motbjudande skäggväxt, kombinerat med snusnäsduk och vansinniga glasögon. Allt detta är sådant man lärt sig ha överseende med runt lunchtid, men halv nio betraktar man sådana saker som hiskeliga och oförlåtliga lagbrott. Som någon skrev någonstans; varje dag vaknar man upp och är tvungen att lära sig allt från början.

Jag åkte tunnelbana idag av två anledningar: 1) Det var barmark, och det fanns egentligen ingen ursäkt till att ta bilen. 2) Det ska festas på jobbet i eftermiddag, och jag var sugen på ett par öl. Redan i spärren ångrade jag mitt beslut. Jag var nämligen tvungen att säga ”oj förlåt mig” när en tant trängde sig förbi mig på väg mot trapporna, vilket är underligt att säga eftersom det var hon som trängde sig. Men hursomhelst var det de första orden jag yttrade högt idag. Det bådar aldrig gott. Vanligtvis är de första ord jag yttrar ”god morgon” till mina jobbarkompisar, eller möjligtvis säger jag ”vilka jävla dynghögar” eller motsvarande om jag lyssnar på Morgonpasset i bilen. I alla fall något som inte är självförminskande.

En pirra med tre lådor öl och fyra bag-in-box rullades just förbi mig. Förberedelserna är igång. Är tre öl värda att trängas med januari-anemiska stockholmare utan folkvett för (fler blir det nog inte – jag ska hem tidigt och se säsongspremiären av Lost). Hur folk utan bil klarar av kollektivtrafiken året o förstår jag verkligen inte. Kanske är de för upptagna med att kombinera motbjudande skäggväxt med snusnäsduk och vansinniga glasögon för att lägga märke till något annat än sig själva.