Stepping into this house

Träffar LA och lille H utanför centrum runt tolv, och vi går till ett vegankafé som vi tycker om för att mata lille H och få oss något till livs. Lille H slukar en burk Hipp vegolasagne och fascineras sedan av värmeljusen och det lila taket och sjunger för oss medan LA och jag beklagar oss över bristen av entusiasm i våra liv. Lille H somnar sittande i sin vagn till sambatoner och LA och jag trivs med att prata jobb och pop. Vi konstaterar att det är prick tio år sedan vi blev kursare när vi läste MKV. I tio år har LA befunnit sig på campus. Det blev en karriär för honom, en språngbräda för mig.

Vi slår sedan en lov runt kvarteren för att se om vi kan hitta något att köpa, trots att vi båda konstaterat att den känsla av tomhet man får när man köpt något man egentligen inte vill ha redan har infunnit sig. Så vi går till närmaste köpcentrum och kollar på böcker, skivor och spel, men går tomhänta därifrån. Vart tog glädjen vägen, tänker jag.

Som för att ytterligare påminna oss om de tio år som gått stöter vi i bokhandeln på en gammal kursare, som nu är projektledare på ett medieföretag (i likhet med så många andra). Det känns som att ha blivit påkommen, det gör det alltid när man stöter på kursare. Jag och LA var som ler och långhalm även på den tiden, och jag försöker betrakta oss genom kursarens ögon. Visserligen har vi lille H med oss i en vagn, visserligen har vi båda högre hårfästen och sladdrig skäggväxt, men hon måste - MÅSTE - slås av tanken att inte mycket förändras. Medan jag och LA i tysthet båda kommit till en konsensus om att det bara tynar bort.

Videobutiken brinner som en sista låga av hopp längre ner på gatan, så vi går dit. Vi står där och blänger en stund, tills jag minns att mamma och pappa har filmen jag vill hyra, Eastern Promises. Jag slås plötsligt av en enorm längtan efter dem båda; något som nästan aldrig händer.

LA och lille H kliver på tricken, och jag styr kosan hemåt. Klockan är tjugo över tre, det är fortfarande ljust, och nästan på automatik går jag och hämtar bilen och kör snabbt över bron. Fem minuter senare sitter jag i mina föräldrars kök med en ostmacka i ena handen och en kopp kaffe i den andra. De är båda rödkindade och friluftsyriga efter att ha skrillat i Liljeholmen, och det är så skönt att kunna åka hem och bli omfamnad.

Jag får en flaska vin, Guy Ritchies Revolver (sedan han såg Fifth Element tror pappa att alla filmer som bär Luc Bessons namn är bra - jag får även låna Angel A) och en dunk spolarvätska, och jag känner mig som det rikemansbarn som SL alltid beskyller mig för att vara. Framför allt gläds jag åt att ha dem så nära inpå. Det känns naturligt att åka förbi dem bara sådär, något som innan morfars död kändes underligt och som en plikt. Det är som de säger, tänker jag när jag åker därifrån.