Åtta timmar senare går jag till frisören i närheten av jobbet och ser rullstolen glida iväg för mig när ska hoppa över i schamponeringsstolen. Det slutar med att jag slår huvudet i sköljskålen och ramlar ner på golvet. En riktig papphammarscen! Jag behåller fattningen. Frisörerna flockas runt mig och ska hjälpa till. Och för en gångs skull låter jag dem göra det.
En kille tar mig under armarna och hystar med lätthet upp mig i stolen.
Nu kan man tro att det är för att jag växt som människa, att jag lärt mig acceptera att ta emot hjälp från främlingar.
Men där tar man fel!
Anledningen är egentligen att mina byxor är alldeles för stora, och skulle åka av om jag ställde mig på knä för att klättra upp i rollstolen själv.
(Note to self: Köp åtminstone tre par byxor av stl 32. Du har 36 i midjemått längre).
Och sedan klipper jag mig. En fråga, musketeers - är följande mening svår att förstå:
Snälla, korta inte luggen så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar