Cue the cheesy inspirational music!

Eftersom det ändå är McPatrick McDempseys Mcfödelsedag bänkade jag mig motvilligt i soffan för att se The Freedom Writers, som Baserar Sig På En Sann Historia Om Underpriviligerade Ungdomar Från Slummen Som Lär Sig Något Om Livet. Den handlar om hur en nybakad gymnasielärare mot alla odds får kidzen att lära sig att tro på förändring, men också på sig själva, genom att föra dagbok och lära sig om förintelsen. En klämmig Hilary Swank (för Guds skull, se till att den kvinnan får i sig en macka!) spelar huvudrollen, PatMcRick McDempMcSey spelar hennes oförstående douchebag till make, och en djupt fårad Scott Glenn hennes stöttande pappa.

Det hade kunnat bli hur cheesypoo som helst, och det är väl också, men det går så bra för dem allihop, och eftersom det baserar sig på en verklig händelse är det väl bara att försöka skjuta tillbaka cynismen och glädjas.

Min farsa jobbar med ungar från grava sociala missförhållanden, men han har det nog litet mer som Treat Williams i The Substitute, kan jag tänka mig. Själv gick jag i skolan i ghettot i sex år, och om någon jävla engelskamajje försökt få oss att börja föra dagbok om våra liv, samtidigt som vi lärde oss om förintelsen (borde inte det ske på historiatimmarna, förresten) skulle han ha fått en sax i strupen.

But alas, I digress.

Det är en fin film utan några egentliga överraskningar som hade kunde ha blivit mycket, mycket sämre.

Jag blir på så gott humör att jag är tvungen att lyssna på Gladys Knight & The Pips "Midnight Train To Georgia" flera gånger i rad. Orginalversionen av framträdandet kan skådas här, och är i det allra närmaste identiskt. Fast inte lika roligt.