Dubbelmickey med morfar

Den underligaste filmen som jag och min morfar såg tillsammans var förmodligen Johnny Handsome. Antingen den eller Harley Davidson & The Marlboro Man. Varför jag tvingade med honom på dåliga Mickey Rourke-filmer vet jag inte. Det blev nog bara så. Nu ska jag dock gå och se Hellboy II med Mickey Rourkes andebroder, Ron Perlman. Bra så.

Hejdå

”Han sade att han behövde raka sig”, hör jag pappa säga bakom ryggen. Jag stirrar ut över Årstaviken. ”Han hade ju fått ganska långt vitt skägg under de här veckorna. Så jag tog med mig trimmer och rakapparat och rakade honom igår kväll. Han blev så glad.”

Det där är ju inte morfar, tänker jag när jag blir ensam i det lilla instängda rummet. Någon har byggt ett monument i plast över min morfar i den där sjukhussängen. Det som ligger där är högst olevande. Det står ett ljus på ett bord vid sängen som jag tänder. Sedan skriker jag rakt ut.

Inga fler anakronistiska referenser från och med nu

En produktionsledare går förbi.
JAG: Ey Paco!
PRODUKTIONSLEDAREN: Mäh! Jag jobbar ju inte ens med dig nu!
JAG: Får man inte hälsa längre?
PRODUKTIONSLEDAREN: Vad sade du?
JAG: ... Ey Paco.
PRODUKTIONSLEDAREN: ... Jaha. Jag trodde du sade "fuck off"!
JAG: Nu blev det väldigt dålig stämning. Jag går hem nu.

MDDKDVTU?

”Men det där kan du väl träna upp?” är i likhet med ”Vad duktig du är!” en av mina favoritkommentarer. Båda yttras oftast i alla största välmening, men är så bisarra och avslöjar så mycket okunnighet att det mest av allt är roligt. Senast jag hörde ”Men det där kan du väl träna upp?” var i Lissabon när jag var tvungen klättra in i en turistbuss, eftersom det inte fanns någon lift. Jag förklarade för någon att jag inte har någon bålstabilitet, eftersom jag saknar de flesta viktiga muskelgrupper, då en kollega drämde till med ”MDDKDVTU”, som jag föredrar att kalla det. Jovisst, asshat, förlamning uppstår egentligen när man är för lat för att skaffa gymkort. Om jag bara orkade släpa mig iväg de till den där spinningklassen jag tänkt ta de senaste trettio åren så skulle jag väl kuta San Fransisco Marathon lagom till nästa år. Dumb motherfucker.

Markus har fel

Haha! Dave och Berry! Haha!

Av någon anledning känner jag ett underligt lugn lägga sig över mig när jag ser R logga in på MSN.

What might have been lost

Justin Vernon verkar genuint glad över det gensvar han får av en lyckorusig Bernspublik när han kliver av scenen. Han knäpper händerna i brösthöjd och skakar dem, böjer huvudet och vinkar sedan. Det är uppfriskande. Inga slentriantack, inga obligatoriska ”thank you Stockholm, we love you”, utan bara en uppriktig och förvånad tacksamhet över hur bra det har gått, hur vacker lokalen är och hur väl kommunikationen med publiken har fungerat. Det var inget långt set han körde, Justin Vernon, Bon Iver har bara gett ut en skiva, en kort skiva dessutom, och innan de kör igång med ”For Emma” säger Vernon att de nu spelat alla låtar de kan.

Jag har suttit till höger om scenen bakom ett rep, och det är en riktigt, riktigt bra plats för att beskåda Vernons långa, otympliga kropp utföra allehanda krumbukter. Oftast sitter han dock still, med ryggen lätt krökt. Under ”re: stacks” är han ensam på scen, och det är knäpptyst (sånär på när ett glas faller i golvet och krossas bakom baren). Det är mycket vackert. Det är det faktiskt från start till slut. TG säger att han önskar att de kört hela setlistan ett varv till. Jag säger att jag nog inte behöver gå på någon mer konsert nu. När jag släpper av TG utanför hans hus säger han: ”Ja, vi ses väl, eller…?” ”Nej, jag tror det är bra så”, säger jag. ”Vi kommer ändå inte kunna toppa det här”.

Lapping lakes like leary loons

Jaså, Bon Iver var ikväll! Om jag inte hade skådat postern utanför Konserthuset på väg till jobbet hade jag väl glad i hågen gått iväg till Kinakrogen och druckit fulpints med LA och mottagit ett irro-sms av TG framåt åttablecket. Jag har inte förberett mig alls, trodde det var på fredag av någon anledning. Vanligtvis behöver jag ett par dagar på mig till förberedelse, annars går konserten mig förbi. Jag har suttit och stirrat blankt på både Bob Dylan och The Cure för att jag inte varit i stämning alls. Inför R.E.M. häromveckan lyckades jag uppbåda tillräckligt med pepp för att kunna gå hem glad. Men det värsta exemplet var när Moz var här sist. Jag vet inte riktigt vad det var. Men konserten liksom bara gled rakt igenom mig. Det skulle vara synd om Bon Iver gick samma dystra öde till mötes. I värsta fall får jag väl skjuta en hjort och hugga ved för att komma i stämning.

Adaptation

REDAKTÖREN: Varför har du inte skickat in något på tre månader?
JAG: Men jag har ju inte fått några uppdrag… Jag trodde du hatade min senaste krönika, och att det var därför du var så kort i tonen när vi sågs på Street. Så jag tänkte att du inte ville veta av mig längre.
REDAKTÖREN: …
JAG: Du måste förstå att jag främst drivs av skam och skuld.
REDAKTÖREN: …
JAG: Okej, vad vill du ha?
REDAKTÖREN: Ge mig tvåtusen tecken om lokaltrafiken.
JAG: Okej.
REDAKTÖREN: Om du har fler grejer att skicka, så gör det. Vi har ju suttit och väntat på att du ska höra av dig. Vi trodde bara att du hade stressigt på jobbet.
JAG: Jag har ju tusentals förslag! Jag skickar en sammanfattning. Förlåt det där jag sade om skam och skuld, jag håller på att tända av voltaren.
REDAKTÖREN: …
JAG: Men då skickar jag den där sammanfattningen då. Hej då.

"My kidneys, my kidneys, my kidneys! My poor kidneys!"

Jag har haft yrsel sedan förra fredagen. En kollega har sagt att det är för att han drämde till mig på käften när jag kom tillbaka till hotellet i Lissabon efter att ha druckit en liter sprit och var odräglig och ramlade av sängen, men nu börjar jag förstå vad anledningen egentligen är: Mitt långvariga voltaren(miss)bruk. Egentligen ska man ju bara köra voltaren i fem dagar, men jag har nog kört voltaren i en månad på grund av smärta både litet här och där. Jag glömde bort det. Jag läser sällan bipacksedlar. Så nu måste jag försöka tända av voltaren och undersöka vad jag måste göra nu. Förslag från mina kolleger:
1) Dialys i en månad.
2) Åka till samma klinik som Keith Richards och byta blod.
3) Ättestupan.

Medan vi grubblar vidare på det kan vi ju lyssna på The Amazing SWE, eftersom det faktiskt är höst.

Do we look like the kind of store that sells "I Just Called to Say I Love You"? Go to the mall.

I bokhandeln, Globen City Shopping, fredag em:
STEELWHEELS: Det verkar vara väldigt många medelålders boråsare här idag, och det gör mig illa till mods.
EXPEDIT: Stevie Wonder ska spela på Globen, visste du inte det? Och så är det TV-Pucken.
STEELWHEELS: Det förklarar saken. Jag måste nog gå hem nu.

"Dance, Colin! Dance! Dance!"

Stora E lägger Lilla E på rygg på golvet. Vi ser andäktigt på. Lilla E sprattlar förtvivlat på benen under tystnad. Därefter händer det. Hon rullar över på mage. Stora E jublar. Jag jublar. Mamma jublar. Mormor jublar. Lilla Es pappa jublar.

”Gör det igen! Gör det igen!”

Stora E lägger Lilla E på rygg igen. Hon sprattlar med benen och rullar över på mage.

”Gör det igen! Gör det igen!”

Och så där håller vi på i tjugo minuter tills det brister för Lilla E och hon börjar gråta.

Höstporrade som fan igår. Stickad tröja, manchesterbyxor, läderjacka, Tretornspjuck. Beth Ortons ”Daybreaker” i bilstereon och 222:an ut till Lännersta och Boo Trädgård. Stå och huttra på ett lerigt fält och kolla på loppis, köpa en fickplunta för fem pix, krama snoriga barn, äta en ciabatta på handelsträdgården, det allra sista av sommaren sipprar ner i viken, barn i stövlar på bryggan, solkiga hängmattor kvar mellan träden och 50% på utekrukor, och njut av de sista sommarväxterna. Avlövning, dunvästar, rödkindade trettonåringar. Gulnande fält. Hem till mamma och äta kaka och bulle. Hem och steka kantareller, både tratt och vanliga. Fem avsnitt av Six Feet Under. Gatorna spolas rena klockan 23. Ändå är rännstenen full av löv nästa morgon.

Jag har stått på stationen i behov av utbildning i regnet.

Det var förhandslyssning på Oasis nya skiva igår på Pet Sounds. Jag var inte där. Eller, jag satt i baren däruppe och sörplade Anchor Steam. Det hela hölls i av Stefan, som tidigare jobbade på Rocks i Globen innan den lades ner. Han hade en liknande tillställning inför förra skivan, fast på Mondo.

”Men är den något bra då, skivan?” frågar jag. ”Jao, den var bra… Inga hittar kanske.” ”Men några singlar fanns det väl ändå?” ”Tre kanske. ” ”Men den var bra…?” ”Ja… Nu ska jag gå och dricka skivbolagsöl, hejdå.” Jag önskar han varit litet mer entusiastisk. Inte för att jag tror att den är bra, skivan, men man vill ändå Oasis väl. Man vill att det ska vara bra, för gamla tider skull, även om man knappt orkar engagera sig. Det är som med Bajen, liksom.

Vill gå hem

Vi ska ha kundfest. Det känns litet grann som jag kommer göra en riktigt halvhjärtad insats. Jag hatar mingel. Med eftertryck. Jag vill gå hem och se på Six Feet Under säsong 1 istället. Jag tar en öl. Eller två. Gnager på ett par snittar. Sedan får det vara bra.

Har ni hört den förut?

JK: Det var en norsk, en tysk och Bellman som...
STEELWHEELS: Woah woah woah... Vänta litet, vasaru?
JK: Det var en norsk, en tysk och Bellman som...
STEELWHEELS: Nej, det går inte.
JK: Varför inte?
STEELWHEELS: Man kan ju inte ha en norsk och Bellman i samma skämt. Antingen berättar man ett Bellmanskämt, eller så berättar man ett norgeskämt. Poängen är ju att det antingen är norsken eller Bellman som gör något puckat. Annars blir det tårta på tårta.
JK: Så det var Kålle, Ada och Bellman…
STEELWHEELS: Nej, det går inte heller.
JK: Nej, det blir väl för roligt…
STEELWHEELS: … Ja, så kan man väl se det.

Fuck you very much, Färdtjänsten

Förstoppad och hemorrojdskovig står jag vid bagagebandet i Terminal 2 och ringer till färdtjänst. Jag har nyligen landat och känner mig yr, omtumlad och frusen. Jag ber dem hämta mig utanför Terminal 2, vid Ankommande. Inga problem, får jag höra av tjejen i beställningen, den kommer halv fyra. Jag tar farväl av mina kompisar, som trycker in sig i vanliga taxibilar och virvlar hemåt. De frågar om jag ska dela taxi med dem, men jag säger att det inte är några problem, jag tar färdtjänst. Den egentliga anledningen är att jag verkligen behöver få vara för mig själv.

Så jag slår mig ner och väntar. I fyrtio minuter väntar jag. Sedan ringer jag resegarantin, som frågar om jag är på Vasaplan. ”Varför skulle jag vara på Vasaplan”, säger jag, ”jag hade ju beställt upphämtning på Arlanda.” ”Vi hämtar inte på Arlanda längre,” berättar resegarantin. ”Man måste åka till Vasaplan med Arlanda Express, där man hämtas med bil.” Jag frågar varför. De säger att de inte vet, men sådana är reglerna, så det finns ingen anledning att höja rösten. ”Det gör det visst det,” säger jag. ”Hur fan kan ni säga att ni ska komma och hämta mig vid Terminal 2 när ni egentligen inte gör det?” Resegarantin säger att det låter jättekonstigt, och jag säger att jag skiter i det här, det är förödmjukande och inte värdigt, och avbokar hela jävla färdtjänstgrejen. Det är inget synd om mig, jag kan bära mitt bagage i knäet, men tänk om jag varit ett huvud i en permobil utan assistent, som ju så många är? Jag kände en gång ett permohuve. Han hette Micke och vi var bra polare ända tills jag kallade honom för dvärgjävel när jag drog i mig ett par screwdrivers för mycket på Hard Rock Cafe (jag var sjutton bast). Han är död nu, har jag för mig.

Anyhoo.

Jag tar resväskan i knäet och slänger min man-purse över. Går ner till Arlanda Express och köper biljett. Tåget går snabbt. Jag frågar konduktören hur det funkar med färdtjänst på Arlanda Express. Hon säger att det kostar sjutti pix, och att mitt färdtjänstkonto kommer debiteras. Biljetten jag köpt kunde jag lämna tillbaka i biljettluckan på centralen för att få pengarna tillbaka. Mycket bra. Jag åker hem med tunnelbanan. Ganska bökigt. Men jag klarar det, eftersom jag är awesome. Men jag tänker på alla permohuven. Hur funkar det egentligen på Färdtjänsten? Hur tänkte de, liksom?

Saker jag sagt

Någon har filmat mig med en kamera där jag kläcker ur mig följande visdomsord samtidigt som jag gräver i plånboken efter pengar för att köpa mer sprit.

"Han har druckit fem caprihinhas, jag har druckit fyra caprihinhas, men det är ingen som vet vad det betyder."

"Anledningen till att man blir så full är att man inte vet hur mycket det kostar."

Obestridlig logik.

Obregado, senhor!

Jag har varit på semester, och jag är tröttare idag än jag varit på väldigt, väldigt länge. Lissabon är stad som till stor del består av backar och kullersten, vilka är två av den rullstolsburnes största fiender. Jag fick åka en hel del taxi, men det var så jävla billigt att det nästan bara var roligt.

Saker som jag insett under den här resan:
1) Filindelningen på de lissabonska vägarna är något som man inte behöver respektera
2) Man kan, men bör inte, dricka två öl, ett glas vitt, fem caipirinhas och en sexa whisky inom loppet av två timmar
3) Det kostar sextio spänn att åka taxi två mil
4) Många av handikapptoaletterna står på piedestaler för att göra även tarmtömning till ett äventyr
5) Super Bock är även ett populärt ölmärke
6) Amazing Grace kan framföras på jazzflöjt mitt i natten, gärna ur högtalare placerade direkt utanför hotellrummet
7) Det finns ett stort antal fiskar på Oceaneria. Även psykiskt störda uttrar och pingviner som slåss med hajar
8) Jag är fortfarande rädd för sjöodjur
9) Man kan äta åtminstone tolv djurarter under en enda måltid
10) Sillisdunkar är omåttligt populärt
11) Fiskrestaurangernas lägstanivår är väldigt hög
12) Marizas nya skiva går åt som smör i solsken

Warum ist das Kind im Flüghafen?

Det värsta man kan säga till en rullstolsburen person? Jävla CP? Nej. Krympling? Nej. Det absolut värsta man kan säga till en person i rullstol är ”vad duktig du är!” I alla fall i vardagssituationer. Idag kom jag in på kontoret med min resväska i knäet, och en projektledare utbrister ”vad duktig du är som bär resväskan själv!” Hon är ganska ny. De kolleger som befann sig i närheten stelnade till. Att säga till mig att jag är duktig är som att säga till Marty McFly att han är feg. Folk trodde att jag skulle släppa lös den jävla vreden, men det hela slutade med att situationen desarmerades av en annan kollega som med babyröst jollrade: ”jaa, Steelwheels, du är så duktig, så duktig, du!”, varpå alla föll in: ”ja duktiga, duktiga Steelwheels!” Jag flinade och sade, ”Och så har jag knutit slipsen alldeles själv också”.

Anywho. Varit uppe sedan 5.30. Hällt över schampoo i små flaskor. Vikt skjortor oklanderligt. Jag har suited up. Avföringen är fast och fin. Nu kör vi kör vi!