En Nr 21 för lite

Döm om min stora förvåning när jag parkerar utanför ett kontorskomplex i Akalla och ser mig själv stå och plocka skräp utanför. Jag har blåställ och keps och en borste, och skjuter en stor städvagn framför mig. Vid närmare betraktan visar det sig dock att det inte alls är jag, bara en kille med Downs syndrom som är rätt lik mig. Om jag hade haft Downs syndrom, det vill säga. Vi möter varandras blickar. När jag klivit ur bilen och går bort mot ingången står han redan där. Vi nickar mot varandra och ler. "Ska du in? Jag kan släppa in dig", säger han. Han drar fram sitt passerkort och släpper in mig. "Tack så hemskt mycket", säger jag. Vi ser på varandra ett tag till. Jag är han. Han är jag. Men med en kromosom för mycket.