Män som gråter tillsammans

** MILDA SPOILERS **

Spider-Man 3 är definitivt ingen Batman & Robin. Bara en sådan sak är skönt att kunna konstatera. Det är inte ett misslyckande på något sätt och vis. Däremot är kritiken som riktats mot den sann - det är på tok för många skurkar. Eller snarare; det är en skurk för mycket - Venom. Venom kan dra något gammalt över sig. Jag gillade honom när jag var tretton, men nu - can't stand the guy. Allt är Todd MacFarlanes fel. Tänk om de hade gjort som de planerat och slängt in Oded Fehr som Kraven också, spiken i kistan. Att Kraven dyker upp i spelet får räcka.

Däremot är Thomas Haden Church som Sandman alldeles utomordentligt bra. Synd bara att han inte fick mer screen time. Inte för att säga att han inte är med så mycket, men jag ville ha mer av honom. Jag ville komma honom närmare, få ett fokus.

Gnällts har det ju även gjorts på Peters emoperiod som han går igenom när den svarta dräkten får inflytande över honom. Jag hade inte så mycket emot den grejen per se, min största invändning måste vara eye-linern och luggen, antagligen något för de yngre fansen, och hela John Travoltastruttandet är gjort med den största glimt i ögat man kan föreställa sig (folk runt omkring Peter tycker bara att han verkar vara ett rövhål), och även den korta danssejouren kan has överseende med. Peter är trots i grund och botten en nörd, och det är därför han får för sig att coola killar beter sig som Fonzie.

Spider-Man 3 är till stora delar en mycket bra film, med solida första- och andraakter. I tredje akten slackar det, som i så många, många andra filmer, men även där finns ljusglimtar som den genomsnittliga actionfilmen oftast saknar.

Höjdpunkter: J Jonah Jameson såklart. Bruce Campbells cameo. Sandmans och Spider-Mans slutgiltiga konfrontation. Stora delar av rövhåls-Peter. James Franco som New Goblin. Igen, Thomas Haden Church. De maffiga actionscenerna. Spider-Man är äntligen kaxig - som han ska vara. Och som var fallet med de andra filmerna - Spider-Man 3 har ett stort, bultande hjärta.
"Lågpunkter": Bryce Dallas Howard som Gwen Stacy. Gud, om hon bara behandlats rätt från början. Om bara MJ dykt upp först i tvåan. Men alas. Topher Grace som Venom/Eddie Brock. Vissa delar av rövhåls-Peter. Otroligt ojämnt manus, men vad annars kan vänta sig när det är tre personer som skrivit det - många underliga skiften i ton och stil. Och kanske värst av allt: En oförklarlig brittisk reporters illdåd.
Axelryckningar: Den svarta dräkten/symbioten. Antiklimax.

Och så finns det en hel del mer som det är spoilervarning på, så det skiter vi i.

Min största invändning mot hela den här upplevelsen är inte relaterad till filmen. Det handlar om publiken. Nej, det var inte särskilt många kids som störde, bara en handfull. Vissa satt i båsen längst bak i salongen där de trodde de kunde prata med varandra ostört, men de kvästes rätt snabbt. Men Gud vilket jävla prassel. Och vilket rännande på muggen - hela jävla tiden. Så här rände inte folk för muggen på min tid, det kan jag säga. Stor rövhålsvarning utfärdas även på folk som ställer sig upp under eftertexterna och gapar: "Fan det där var hundra spänn i sjön!" Då är man på fel jävla film, kan jag säga. Gå hem och se om Batman Forever, ditt jävla pundhuvud. Eller runka över din Bergmansamling från Criterion, om du är av den läggningen.

Folk som överhuvudtaget ger sig i analyser och åsiktsbasunerande under eftertexterna, eller ens i lobbyn, kan inte tas på allvar.