Den sköna perioden av att inte känna någonting särskilt fortsätter, det är ganska skönt men underligt att inte riktigt bekymra sig. Ovant. Jag är just nu mer bekymmerslös än jag kan påminna mig att jag varit på säkert tio femton år. Jag vet också att sådant kan slå om snabbt, speciellt om våren.
Klev av tunnelbanan och möttes av en Medborgarplats ockuperad av våren. Jag hade sånär missat att den kommit, men varje uteservering var fullpackad. Vid Björnsan, precis vid Maxigrillen, stod en polispiket parkerad. En ensam polisman gapade åt en cyklist medan åtminstone tre ringa narkotikabrott pågick bakom hans rygg. Män i gympabrallor som smusslade mellan räcken, folk som stod och vajade under kastanjerna. Wiggers drällde utanför Malmen, i gathörnen hängde kidsen med sina tygväskor och Lavaslöjdade buttons. Jag släntrade ner mot Skånegatan, in på Pet Sounds och köpte Elliott Smiths nya skiva med outgivet material från mitten av nittiotalet. I det lilla parkområdet mellan Skånegatan och Katarina Bangata låg ett fyllo utspillt i gräset. Han försökte kommunicera med ett gäng småtjejer som satt på en bänk någon meter därifrån. "Du är så spänstig", sluddrade fyllot till en av tjejerna. Det bemöttes av oroade blickar. Jag spatserade vidare, ner mot N:o1, där jag slängde upp två filmer som jag var ungefär en månad sen med på disken. "Jag är väldigt sen med de här och är villig att ta mitt straff", förkunnade jag för Emilie i kassan. Hon skrattade till och sade att det var okej och bad mig stoppa ner plånboken. Jag blev därvid så till mig att jag utan vidare hyrde John Cusacks nya thriller The Contract och gick hem. Hon är fruktansvärt söt, hon Emilie. På vägen hem såg jag två tonårstjejer med tygväskor och hemslöjdade buttons som satt med krökta ryggar på en refug och rökte. Det är bara i en viss ålder som man kan göra en grej av att sitta och hänga på en refug mitt på Ringvägen. Min gamla favoritknarkare, en pinnsmal man som om sommaren bär kortkorta jeansshorts av liknande modell som föredras av Tobias Fünke i Arrested Devlopment, satt på en bänk och gastade åt förbipasserande.
Men det var fullkomligt omöjligt att reta sig på mänskligheten en sådan eftermiddag.
John Cusackfilmen var kass, den sämsta film han gjort på länge, och Elliott Smiths skiva var mycket bra, kanske något att möta den här våren med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar