Fingerdiarré

Jag haver mer eller mindre repat mig efter gårdagens gamechangerattack framför Lost. Där satt jag och muttrade för mig själv i soffan, och när den väl kom stack det till i bröstet litet grann, även om jag anat den långt tidigare, redan i det första av de två avslutande avsnitten för säsongen. Nevertheless.

Under den senaste veckan har inte mindre än tre vänner frågat mig om det är något som hänt i mitt liv och varför jag dragit mig undan. Till dem kan jag bara säga: Tough luck, hot shots, så här det nu.

Igår köptes glasögon, vilket gick lös på fyratusen pix, och en smärre mardröm uppfylldes när jag skulle betala 1000 pix i handpenning och köpet inte gick igenom. Det fick bli en measly femhundring istället, vilket jag betalade med skammen blossande på kinderna. Anledningen till att jag inte hade pengar, visade det sig senare, var att bängen debiterat mig två gånger för mitt nyligen beställda pass. Det här korrigerades dock under dagen, men jag kan säga att det är första gången på ett år jag inte haft tillräckligt mycket pengar på konton dagen innan löning.

SL hade kopplat på sin ESP, och kände på så sätt av att jag befann mig i Farsta Centrum för att köpa glasögon. Hon dök därför upp hos optikern och hjälpte mig att välja ett par snajsiga svarta, som kommer få mig att se ut som Gordon Freeman i Half-Life. Det kanske var oundvikligt, jag har känt mig mer och mer som honom på senare tid, vad beträffande min arbetssituation och -börda.

Idag sitter jag dock och frilägger tecknade gubbar till en banner och filar på copy och kan ta det litet lugnare än tidigare. Sammanlagt en hel dag har gått åt till konsultande på annan ort den här veckan, vilket framkallat en stress som fram till dags datum varit mig helt okänd. Det var väldigt skönt att igår kunna slänga ihop en snajsig karljohanrisotto och parkera sig i soffan i framstupa sidoläge, utan att behöva ta vidare hänsyn till vare sig vänner, bekanta eller andra.

Nya kalsonger kom också som ett brev på posten. Bokstavligen. För något år sedan ringde en skön kille som kallade mig vid ett smeknamn som jag aldrig kallas och lyckades pracka på mig en prenumeration på prima kalsonger. Eftersom jag avskyr att behöva gå och köpa kalsonger tänkte jag att jag lika gärna kunde få dem hemskickade. Så there you go. Praktiskt och skönt, och litet tacky. Precis som jag vill ha det.

Imorse vaknade jag och stirrade upp i taket och sade följande: "Little latin Lupe Lu". Det fick mig att förstå att idag var en High Fidelity-dag, så jag hann titta på den i ungefär en halvtimme innan jag till slut kände mig nödgad att gå till jobbet.

Eftersom jag inte längre känner mig stressad får man se den här dagen som en bra dag. Det har också mycket att göra med att jag förde litet dagbok igår också, i vilken jag kan skriva saker som jag inte anser lämpligt för bloggen - tankar om vänner och situationer som lätt kan misstolkas och missförstås om de görs offentliga.

Den här bloggens enda egentliga syfte är att på en daglig basis kunna uppdatera en särskild vän på vad som händer i mitt liv, men läses regelbundet av mina andra vänner. Min dagbok, som jag i dess existerande form har fört sedan 1992 (första inlägget är daterat till den 20 november 1992, och handlar om det pepp man som sextonåring kan känna när man ska gå och se Extreme live på Annexet) är dock bara till för mig. Att skriva i den kändes exakt så renande som man skulle kunna ha förväntat sig. Bloggen kommer aldrig vara till för rening. Främst är den till för skräp om sådant jag äter, tittar på, läser eller spelar.

Min gamla regissör ringde mig häromdagen och ville träffa mig. Blir det pjäs till höst eller blir det pjäs till höst? Jag är helt och hållet redo att skriva en pjäs till hösten. Nu ska det bli åka av. Jajamän!