Besvikma?

Recensionerna av "Spider-Man 3" börjar rasa in, såväl i Svedalsk som utländsk press. Användarrecenscenterna på IMDb börjar också göra väsen av sig. Konsensus just nu får väl sägas vara en lätt besvikelse över filmen, folk verkar vara överens om att Raimi försökt klämma in alldeles för mycket på två timmar och tjugo minuter, med tre skurkar och ett inre hot, dialog som rapporteras vara styltig och trist och en inte helt klockren birollsuppsättning.

Dock verkar alla vara fötjusta i Bruce Campbells sedvanliga cameo, och det kanske är huvudsaken.

SJälv bryr jag mig inte. Jag berörs inte av spoilers heller, då jag inte bryr mig om handlingen så värst mycket. Jag är dock säker på att den här uppföljaren kommer behandla Spider-Man på ett lika kärleksfullt sätt som de två föregångarna. För mig är det det viktigaste.

Jag har f ö grym träningsvärk i underarmarna efter alldeles för mycket Guitar Hero II. MS och jag såg till SLs katt, käkade kinamat och klämde en vinare framför karriärläget i GHII igår, sämre kan man ha det.

Vaknade självmant klockan sex imorse och hann därför goffa en rejäl frukost framför senaste "Gilmore Girls" och "Lost" innan jag åkte iväg och fick rullstolen reparerad. Att vara på hjälpmedelscentralen är det absolut mest deprimerande med att vara funktionshindrad. Å andra sidan känner man sig som en helt ny människa när man drar därifrån med nya däck, lagad rygg och fräscha bromsar.

Nu ska jag snart smita här ifrån och klippa av mig allt mitt tattarhår. Och därefter försöka mygla till mig "Spider-Man 3"-spelet från min go-to guy. Som sagt, spoilers skiter jag i. Den här filmen var hur som helst redan spoilad för mig för 23 år sedan.