Ännu en fantastisk prettoblaffa från Tori Amos

Sedan 1993 har jag sett fram emot nya skivor av Tori Amos med någon slags överläppssvettig förväntan/skräck. Inte sedan 1996 har någon av hennes skivor mottagits övervägande positivt i pressen, och hennes nya skiva, "American Doll Posse", är inte något undantag. Blanco sågar den längs med fotknölarna i Expressen, Aftonbladet pekar ut en och annan ljuspunkt, men smackar till med en tvåa, Tidholm förundras av hur litet Amos utvecklats de senaste åren, och säger att hennes starka feministiska åsikter levererats bättre om musiken varit bra.

Tori Amos är svårt pretentiös och nipprig bortom vad som kan anses vara socialt accepterat, och det är ju något man kan tycka är både bra och dåligt. Inför nya skivan har hon delat upp sig i fem olika personligheter, som tydligen tillsammans ska skapa en helhet, och bara ett sådant anslag gör ju att varje vettig vuxen människa automatiskt drar öronen åt sig. Tori har här grävt i grekisk mytologi, och baserat de olika personligheterna på diverse mytologiska väsen och gudinnor. De olika personligheterna - Pip, Santa, Clyde, Isobel och Tori - sjunger några spår var, och i "Body & Soul" sjunger Pip och Clyde duett med varandra. Inte för att det hörs någon skillnad, det är ju trots allt Amos som sjunger hela tiden lik förbenat.

So it goes.

Det krävs tålamod för att gilla Tori Amos, skriver Aftonbladet (vem som recenscerat framgår inte på nätupplagan), och det har de ju helt rätt i. Tålamod och någon form av emotionell koppling. För att den nya skivan ska ha någon form av poäng måste man nog a) vara i tonåren eller b) ha lyssnat på Tori Amos sedan 1990-talet. Dessutom kan det nog vara en fördel om man tycker om Tori som personlighet också. Till skillnad från recenscenterna har jag inga problem med musiken över huvud taget. Tori har alltid varit ganska vanilla av sig, men pianospelet, hennes fraseringar och hennes röst är tillräckligt säregna för att mitt intresse ska hållas vid liv samtliga av skivans 23 låtar och 73 minuters speltid. Vissa sånger låter som vintage Tori, som t ex "Code Red" och "Bouncing Off Clouds", och de är de låtarna som sticker ut för mig. De framförs främst av Tori och Clyde. Isabels "Almost Rosey" är katartisk på samma sätt som de bästa spåren på "Scarlet's Walk".

De senaste årens Toriskivor har, let's face it, varit mer eller mindre axelryckningar, men likt Bob Dylan är Tori Amos en person som lyckas leva vidare på gamla meriter. Likt Dylan lyckas Tori Amos också försörja sig på en fanbase som upprättades för länge sedan. Hon kan släppa "limiterade utgåvor", samlarboxar, officiella bootlegs och fotoböcker, och räkna med att det finns ett antal miljoner människor som oberoende av materialets kvalitet kommer köpa dem.

Jag är en av de människorna.

Om tjugo år hoppas jag på att Tori Amos lever en skön Marianne Faithfulltillvaro, och kanske når nya kvalitativa höjder tillsammans med någon fräsch producent. Då kommer de personer som idag döps till Tindra och Elva också läsa någon fristående humaniorakurs och köpa fulöl på Gula Villan och skära sig i låren och behöva ett bollplank. För sådant är Tori Amos perfekt. Kanske kan hon få en upprättande Johnny Cash-renässans och göra ett antal nyskapande coverskivor. Hennes covers har alltid hållit mycket hög kvalitet. T o m Kurt Cobain tillstod ju att hennes cover av "Smells Like Teen Spirit" var ett smärre mästerverk.

Nu låter det som att jag tokdissar Tori Amos, och det kanske jag gör också, men det är med den djupaste kärlek en fanboy någonsin kan känna för en artist, en kärlek som erbjuds exklusivt till sådana som Tori, Morrissey och Spider-Man.