You can't take a picture of this. It's already gone.

Under min Michael C. Hall-temahelg har jag lärt mig följande: Dexter in The Dark är en riktigt dålig roman och en riktig besvikelse. Jag hade runt 39 graders feber när jag läste den, och feber brukar vanligtvis göra mig mindre kritiskt inställd. Men vilken jävla sörja! Lyckligtvis lever ju TV-serien och böckerna separata liv, och jag vet att säsong 3 (börjar den 28 september i staterna) kommer handla om helt andra saker än den tredje romanen.

På väg hem från Sunkmammans födelsedagsmiddag i lördags snubblade jag in på No1 Video och hyrde Six Feet Under säsong 5, som jag sedan började plöja. Två avsnitt direkt på kvällen, sedan de resterande tio under lördagen, när febern slet i mig. Det var en perfekt lördag. De sista tio minuterna av sista avsnittet får mig alltid att böla.

Det var en sådan där förkylning som man har när man är liten. När man stannade hemma och kollade på utbildningsradions engelska TV-program (Barn Theatre FTW) och mamma gjorde latkes till lunch. Men nu var det bara skit på UR, så jag fick kolla på Discovery Channel och lära mig om gula babianer, och på BBC Food där jag började yra om Nigella och vävde in henne i en riktigt skön dagdröm. Jag vill att Nigella ska ta hand om mig. Nigella är den perfekta kvinnan – underskönt ansikte kombinerat med en riktigt stadig timglasformad kropp. Det finns också en mysig tjomme som ser kanadensisk ut (googlat: han är kanadensare!!!) som lagar smarrig enkel mat och pratar med lugn och pedagogisk röst; perfekt när man ligger och hostar upp levern. Jag kan lätt se på BBC Food sex timmar om dagen. Jimmy’s Farm, Rick Stein, Floyd, Ainsley Harriott – I loves it.