Jag hinner på allvar bli riktigt uppretad och förbannad, innan jag inser att det bara är mitt huvud som spelar mig ett spratt.
Köpte Springsteens nya skiva på Pet Sounds igår, men var för trött för att lyssna på den igår kväll. Så jag slår på skivan (som förresten kommer i ett fodral som mer ser ut som en barnbok än ett skivfodral, i ett format som absolut inte kommer få plats i min stringhylla - skivan kommer hamna i "udda-format-högen", tillsammans med ett par Nick Caveskivor, Ringleader of the Tormentors och någon jävla bootlegsamling av Tori Amos) och läser igenom häftet. Snart slås jag av att Clarence Clemons inte är med. Någonstans. Jag stirrar på bilderna av bandet. Nils Lofgren. Miami Steve. Roy Bittan. Patti fucking Scialfa. Men ingen Big Man. Till och med Danny Federici är med, och han är ju för bövelen död! Jag måste ta reda på varför - vad kan ha föranlett denna skymf? Så jag googlar. Ingenstans hittar jag någon information om Clemons frånvaro. Uppgivet stirrar jag i häftet igen.
Och där är han ju, den jäveln. Han är visst med. Till och med i uppräkningen av E Street Band, där jag bara några minuter kunde ha svurit på att han var frånvarande.
Så varför - VARFÖR?! - hade jag en Big Man-blindspot mellan 9.30-9.35? Fyra minuter in i "This Life Good Bye" kommer ett betryggande saxofonsolo, och vreden ebbar ut.
söndag 25 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Haha dags för nya glasögon kanske? med tanke på inlägget under också =P
Intressant att det var "vrede", och inte "irritation" eller "ilska". För visst är väl "vrede" kraftigare än "ilska"?
Beardo: Ja, vrede är def. starkare än ilska. Och det var det jag kände.
Veronica: Japp, det blir synundersökning och nya glajjor i maj. Då är det två år sedan sist.
Skicka en kommentar