Det är inte ens så att man orkar höja ögonbrynen. Igår kom jag att tänka på en kille som jag inte vare sig tänkt på eller sett på säkert sjutton år, en kille som gick i samma mellanstadieskola som jag. "Vad fan blev det av den jäveln?" tänkte jag för mig själv. Vi brukade gå och simträna tillsammans. Jag mindes honom som ganska stor (han var ett par år äldre) och finnig.
Imorse satt jag på hjälpmedelscentralen och väntade på att få bromsarna utbytta, och då kom han in. Först trodde jag inte det var han, utan undvek att söka ögonkontakt med honom och fortsatte läsa "Good Omens". Han verkade så mycket mindre än jag mindes honom, något som jag snäppet senare förstod berodde på att jag var mycket mindre sist vi sågs. Eftersom jag satt på en träbänk kunde jag inte gå fram och hälsa, och eftersom han inte verkade vilja säga hej fick det hela bero.
I en och en halv timme satt vi i samma väntrum. Jag läste vidare, han satt och stirrade tillsammans med sin assistent, men ingen sade hej. Det började bli besvärande.
När min rullstol kom tillbaka (med nya bromsar, ny klädsel, nya framhjul) gick jag bara därifrån utan att ägna honom en blick. Det var litet synd. Jag hade kunnat få svar på vad fan det blev av den jäveln.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
så hade jag också gjort. jag tycker att det är kul att undra över vad folk har för sig nu för ti'n, men när man har chansen att få veta måste man ju ändå föra en obekväm konversation men någon man en gång kände. brrr.
Jag låtsades som att jag inte såg mitt nyårsmidnattshångel på tunnelbanan häromdagen. Blev mycket fascinerad av dragkedjan på min handväska.
Av någon anledning fastnar jag i det här inlägget för det där med ny klädsel. Ingen aning om varför eller riktigt på vilket sätt.
Skicka en kommentar