And don't speak too soon for the wheel's still in spin

Ja, då sitter man här igen med en rejäl bourbon i eftermälet av Dylankonserten. Det känns om jag alltid tar mig en redig kopp sprit efter jag varit på Dylankonsert, men det kan lika gärna vara en efterkonstruktion. Jag har varit på mången Dylankonsert i mitt liv, kanske en åtta-nio stycken, men kan inte minnas att jag varit så nöjd förut. Han spelar i en egen division, Dylan; kanske inte nödvändigtvis på det bra sättet. Han får kvällens största jubel när han stapplar ut mot mitten av scenen för att vicka på tårna - ett av de mer extravaganta inslagen i kvällens föreställning.

Jag tittar på min mammas ansikte. Hon verkar försatt i trans, eller kanske är det bara djup koncentration. Ibland för hon sin teaterkikare till ögonen, ibland fipplar hon med telefonen för att filma. Hon försöker mima med till Desolation Row och Like A Rolling Stone, men det är svårt, för Dylans nytolkningar är nyckfulla och oförutsägbara.

Luften fylls då och då av skärande fjortisskrik, folk ropar önskningar, en och annan tändare lyser upp här och var. Desto fler mobilskärmar. Det är en fantastiskt blandad publik. Aldrig förr har så många fjortisskrik ackompanjerat en snart 68-årig mans halvhjärtade munspelande.

Det är nästan omöjligt att på mer än ett intellektuellt plan förstå att Dylans fysiska gestalt en gång varit energisk, livfull, sprallig. I Springsteen, Tom Waits, Lundell, Neil Young kan man fortfarande skönja de unga män de en gång var; Dylan känns mer som en nerbrunnen zeppelinare, bara stålramen är intakt.

Mamma hoppade på Dylan-tåget runt Freewheelin', typ 1963 alltså. Då var hon tolv år. Det betyder att hon i runda slängar lyssnat på Dylan 79% av sitt liv. På vägen hem tar hon ett skutt upp i luften vid tanken på det. Jag gratulerar henne för den hängivenheten och undrar om hon hade kunnat ana att hon fortfarande skulle lyssna på Dylan 46 år senare. Hon säger att hon som tolvåring säkert lovade dyrt och heligt att för all framtid lyssna på Dylan. Hon påpekar också att det är exakt 32 år sedan jag kom till Sverige (den 26 mars 1977, för att vara exakt). Den första låt hon sjöng för mig, när hon hämtade mig på flygplatsen, var enligt hennes egna utsago The Times They Are A-Changin'. Jag är exakt 388 månader gammal. Det är 384 månader sedan jag hörde min första Dylanlåt. Det är nästan exakt 99% av mitt liv. Jag påpekar för mamma att jag rent procentuellt leder över henne. Hon tystnar.

Steelwheels - 1. Mamma - 0.

Det känns som om jag raljerar alldeles för mycket kring Bob Dylan - faktum är att jag har min mammas i det närmaste religiösa hängivenhet att tacka för att jag älskar just den här typen av musik, och att Don't Think Twice It's All Right förmodligen skulle hamna på min toppfemlista över favoritlåtar någonsin. Utan Dylan skulle mitt liv förmodligen ha tett sig på ett helt annat sätt, men det är en tanke för stor och överväldigande för att kunna dryftas.