I will bring you hope, old friend, and I ask only one thing in return - don't get in my way.

Ja, som sagt, Frankssons debattinlägg var välformulerat och bra, men missade väl målet ganska ordentligt som kommentar till debatten om aktiv dödshjälp vid för tidig födsel. När det gäller handikappolitik är Franksson och jag litet som Xavier och Magneto - medan Franksson tror på att vi alla kan leva tillsammans och lära oss att respektera varandras olikheter, tror jag att den mänskliga rasen har ett behov av att förtrycka andra som inte kan socialiseras bort. Jag står fast vid att det finns en "vi-och-de"-mentalitet, och jag hävdar att det är en grundläggande funktion i det mänskliga psyket, om än väldigt beklaglig. Därmed inte sagt att jag inte tycker att alla ska ha samma möjligheter eller i det offentliga betraktas som likvärdiga. Jag tror bara inte att det möjligt att genomföra. Detta är den största anledningen till att jag vänt handikappolitiken ryggen. Man kan inte jobba för ideal man inte tror på.

Franksson har spritt kunskap och förståelse om funktionshindrade på många arenor och genom många medier, däribland CP-magasinet, för vilket han fick stora journalistpriset 2004, vilket är en enorm bragd och gjorde mig väldigt glad. Franksson är en av de allra viktigaste aktörerna inom handikapprörelsen. Däremot gjorde det mig ledsen när han upprepade gånger lät sig förnedras av Olle Palmlöf. ”Klart man ska få driva med funktionshindrade”, sade Palmlöf och slängde Franksson i en snödriva eller lämnade honom hängande i en klätterställning.

Det viktigaste som Franksson trycker på är avhumaniseringen av funktionshindrade. Det är dock ingenting som riskerar att hända, det är något som pågår och alltid har pågått (och enligt mig, handikappolitikens Magneto, alltid kommer att pågå). Det går inte en dag utan att jag påminns om hur jag betraktas. För att ta ett exempel från gårdagen: Jag åkte till en konsthall efter jobbet för att se en väns utställda verk. I kassan utgick kassören från att jag var pensionär, och han såg ganska förvånad ut när jag propsade på att få betala fullpris.

I en tid där folk inte ens kan få beviljad assistans - förlåt, personlig service - för att äta eller städa bör sådana som jag avstå från det. Det har flera gånger påpekats för mig att jag har rätt till att ha en personlig assistent, men i nuläget skulle det mest kännas som att ha en butler. Jag väntar med den personliga servicen till den dag jag verkligen behöver den – och tro mig, den dagen kommer. Stadsdelsnämnden har även velat bygga om mitt kök och försäkringskassan har velat ge mig alldeles för mycket i handikappersättning, men jag har tackat nej båda gångerna. Det finns andra som behöver det mer än jag.

Det är på den här nivån jag väljer att utföra kampen, eftersom jag känner att jag på det här sättet aktivt kan bidra till att andra får det bättre. Vi behöver naturligtvis sådana som Franksson också, sådana som är karismatiska och vältaliga, och som både är villiga och duktiga på att synas i offentliga sammanhang. Sådana som kan leda. Men under det att jag fortsätter smida mina ränker att ta över det här samhället och förslava er alla kommer jag agera i det tysta och samla mina styrkor.