Den där känslan av att ha simtränat i två timmar, av att ha spelat match mot Norrbackas gubblag och satt varenda jävla korg, av att ha jagat runt en bana på något jävla IP i någon förort till Uppsala. Tröttheten. Utmattningen. Mjölksyran. Vad nöjd man var när det var klart. Man satt i bilen på väg hem och stirrade på de brandgula gatljusen och pappa visslade med radion och man luktade klor och Dubbeldusch. Man var fjorton, man skulle ha glosförhör när man kom hem och sedan var det En röst i natten på TV.
Precis den där post-träningskänslan har jag haft varje kväll på senare tid. Speciellt i söndags, fast allt jag gjorde var att gå till kebaben, skivbutiken, videonasaren och sedan hem igen. Gammal. Och En röst i natten går fortfarande på TV.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar