So the life I have made may seem strange to you

Varje gång jag introducerats i en ny grupp – en ny skola, ett nytt jobb – har jag alltid tänkt att jag ska profilera om mig och kanske tona ner mitt nörderi, så att jag åter igen inte främst bedöms efter min mediekonsumtion. Det dröjer dock aldrig länge innan jag förstår att det faktiskt är min mediekonsumtion som avgör vem eller vilka människor jag väljer att liera mig med och vilka jag väljer att ta avstånd ifrån, och därför hamnar jag snabbt på exakt samma position, i exakt samma roll som jag alltid gjort. Jag har sedan länge förstått att man som geek alltid ställs mot någon form av förväntningshorisont.

Jag befäste min ställning som geek vid väldigt tidig ålder, långt innan begreppet hade fått fäste i Sverige. I grundskolan var jag killen som visste allt om serier och fick rita bilder av Spindelmannen och Hulken till alla, i tonåren var jag killen som dessutom kunde allt om film, musik och böcker, och ständigt fick i uppdrag att göra blandband och skriva noveller till folk – vilket jag alltid gjorde. Jag var vare sig bra på sport eller särskilt snygg, så det var mitt sätt göra mig populär. Att gå upp i den roll man tilldelas av andra är helt naturligt, och ofta fastnar man också i den rollen.

I tjugoårsåldern fick folk dessutom för sig att jag gillade TV-spel. Jag, som knappt rört en handkontroll innan jag köpte mig själv en PlayStation i 20-årspresent, blev överrumplad av detta. Förmodligen var det på grund av att geekbegreppet inkapsar TV-spel också. Det kan också ha att göra med att jag som första åtgärd köpte en Xbox när jag fick min första fasta anställning, för att som jag uttryckte mig då, ”dra en tydlig gräns mellan arbete och fritid”.

Som en del av er vet finns inte den gränsen riktigt längre. Man kanske kunde tänka sig att jag lever livets glada dagar, och det gör jag också, jag har två år förbetalt Xbox LIVE-medlemskap, jag får en hel del spel, och jag kan sitta hela dagarna och tänka på spel på arbetstid utan att någon gnäller. På jobbet presenteras jag ständigt som spelexperten. Jag kan inte längre gå in i en TV-spelsbutik utan att se en produkt, reklamskylt eller ett erbjudande som jag inte varit insyltad i. The thrill is gone, baby. The thrill has gone away.

Därför kommer mitt spelande i cykler – som mest under höstens sena månader, då de allra flesta AAA-spelen släpps. Mellan november och januari spelade jag ut åtta spel, och sedan sista januari har Xboxen mest stått orörd. Det blev helt enkelt alldeles för mycket av det goda. Nu spelar jag halvhjärtat ett par barnspel och har dragit ner Destroy All Humans! från Xbox LIVE, ett spel som faktiskt väckte en del av den entusiasm som försvunnit under de senaste månaderna, då jag främst grävt ner mig i böcker och film.

Jag har inget emot epitetet geek, jag applicerar det på mig själv, men när det är det enda av mig som stannar kvar hos människor kan jag känna ett styng av ångest, är det här allt jag är? Killen som förvandlat sitt hem till ett Megastore?

Men jag vet bättre. När min syrra ringde igår och frågade om jag skulle följa med till mamma och pappa och käka middag lade jag planen om att dra ner och spela Watchmenspelet på hyllan direkt. Det var inget snack om saken. Jag vet var mina prioriteringar ligger. Jag skiter i om ingen annan gör det.